The blues festival, volleyboll och solbrända ansikten

Hallå på er!

Idag är det fredag och ännu en vecka har flugit förbi. Nu när man kommit in så ordentligt i vardagen börjar tiden gå sådär fort igen. Och desperat försöker man hitta pausknappen och sakta ner den lite. Men det går inte. Redan nu ligger hemresan och gungar som ett ångestmoln i bakhuvudet. Tänk om vi kunde stanna här för alltid.

Vi försöker dagligen påminna oss om att stanna upp och njuta. Det bästa sättet att varva ner och ta in allt är att gå till Playa Penca direkt efter jobbet och bara andas igenom hela solnedgången. Det är nog den finaste stunden som finns.

Den här veckan har det blivit några solnedgångar. För att ta sig till Playa Penca måste man gå förbi the Green House, volontärhuset, där Tessa och Marcella bor. Och precis som när man var liten(!) så går vi bara förbi där och knackar på för att se om dom vill följa med till solnedgången. Det vill dom alltid. Tänk att en sån liten sak kan ta fram så många fina nostalgiska minnen. Fantastiskt.

Förutom att titta på solnedgångar har vi hunnit med en massa annat. I helgen som var jobbade vi både fredag kväll och lördag dag. Här i Potrero anordnades något som heter the Blues festival där en stor del av vinsten går till Abriendo Mentes, så självklart var vi volontärer på plats för att jobba där. I fredags var det på Maries restaurant i Flamingo som vi serverade mat, stod i baren, plockade disk och lyssnade på bandens rep inför själva festivaldagen.

I lördags jobbade vi två, Tessa, Marcella, Rachael och Monica dagspasset på själva festivalen. Den anordnades på the sailing center, som ligger på Playa Potrero. Här stod vi i matbåset, jobbade bak i “greenroom”, vaktade ingångarna, sålde biljetter och raffle-tickets. Det var långa och varma sex timmar med många väldigt berusade amerikaner. Vid fyra fick vi gå av vårt pass och fick då tillslut faktiskt njuta av själva festivalen. Det blev en väldigt rolig kväll!

På söndagen tog vi det lugnt på förmiddagen och mötte sedan upp Tessa och hennes vänner som var och hälsade på från Liberia (en stad ca en timme härifrån). Vi gick till Playa Penca och hängde där. Vid fyratiden kom Andrea och Linda, som också jobbar på Abriendo Mentes med oss, och satte upp sitt volleybollnät. Vi spelade volleyboll, drack öl och kollade på solnedgången. Man har absolut haft sämre söndagar.

I måndags hade vi måndagsmöte vid nio och förberedde sedan inför eftermiddagens lektioner. Efter lunch drog vi igång. Vi jobbade tillsammans med Andrea och Ericka och fick träffa alla våra olika grupper med elever. Jätteroligt!

Efter fyra timmar lektioner i sträck var klockan 17.30 och vi var helt slut i huvudet. För att få liv i det igen satte vi oss på moppen till gymmet och tränade. Så skönt! När vi gymmat klart åkte vi till Flamingo där vi hört att det skulle hållas en moonlight market, vi kikade runt lite på marknaden men parkerade oss sedan vid den egentliga anledningen till att vi var där. Från Tamarindo hade foodtrucken Perfect Burger kommit. Vi som nu annars nästan enbart äter gröt, sallad, ägg, tonfisk och bönor njöt som aldrig förr av varsin burgare med karamelliserad lök, sauterade svampar och timjanmajonnäs. Något säger mig att det kommer bli en måndagstradition.

Tisdagen startades med ett gympass, följt av jobb och sedan solnedgång. Med oss hem denna kväll fick vi Tessa och Marcella. Tillsammans kollade vi på Harry Potter och dödsrelikerna (Tessa ser filmerna för första gången) i vår säng. Erik och Marcella somnade efter halva. Mysig kväll.

Även onsdagen, alla hjärtans dag, startade med ett pass på gymmet, jobb på eftermiddagen och sedan solnedgång på Penca med Tessa, rödvin och choklad. Tessa hade varit hemma hela den här dagen, med bara sig själv och sina tankar, vilket resulterade i ett långt blogginlägg som man kan läsa här. Innan man läser det ska man veta att hon förlorade sin pojkvän i en överdos för mindre en ett år sedan. Det var skönt att få sitta en stund med henne på stranden.

När vi sedan lämnat av henne hemma åkte vi till en restaurang som heter el castillo där vi lyssnade på country och åt middag. Väldigt mysigt avslut på dagen.

Igår startade vi dagen som vanligt, uppe tidigt, gröt till frukost, kaffe i solen, lite plugg och skrivande innan vi tog oss till Playa Penca där vi mötte Linda och Clint för några timmars volleyboll. Kommer absolut bli någonting vi kommer fortsätta med mycket framöver! Vi spelade ute på stranden när solen stod som högst på himlen och gjorde the rookie mistake att inte smörja in oss. Ingen av oss tänkte på att det var längesen vi var ute i solen under prime time. Snacka om att våra elever skrattade åt oss sen.

Idag sitter vi här, röda som tomater, sovit med vår aircondition på minusgrader och kroppen pulserar av träningsvärk och huden svider av soltrött hud. Men, det är fredag och ikväll ska vi på fiestas i Brasilito. Livet är bra.

Det ni ser här på näst sista bilden är den godaste kokoskaksbollen som skapats. Finns på en speciell affär här och är himmelsk. Lever efter att en sån om dagen är bra för magen.

Las Brisas, Super Bowl och en trasig moped

Tiden rullar på här. Två veckor av summercamp har passerat och vi är nu inne på veckan då vi tillsammans förbereder inför terminen. Planerar och städar och donar.

Helgen som var spenderade vi på ett lugnt sätt med mycket strandtid. I lördags var vi på Conchal; stranden som enbart består utav snäckor. Där träffade vi ett helt gäng av eleverna från Brasilito, så vi hängde med dom under eftermiddagen. Jättemysigt! Vi avslutade med att åka upp till Mar Vista och ta en varsin öl i solnedgången.

Dagen efter hängde vi på Playa Penca, en vit strand som bara ligger 10 minuter här ifrån, där det också är helt fantastiskt vackert. På vägen dit såg vi en massa howlermonkeys och fick oss ett varsitt gott skratt (se video på Sigrids Instagram). Tänk att vissa saker fortfarande är så roliga, här gick man och trodde att man var 25 liksom.

På kvällen for vi hem till Rachael, som är vår chef, och tittade på Super Bowl med henne och hennes kille. Rachael är från Philadelphia, därav hejades det på Eagles, så det var väldigt god stämning när dom lyckades ta hem segern! Rolig kväll!

I måndags bestämde sig vår moppe för att den gjort sitt (den klarade ändå 2 veckor…..), så Erik fick gå med den hem sista biten från gymmet. Det var en tung kväll mentalt för Erik, som inte alls kände för att återgå till ett liv utan moppe. Men som tur var så blev vi, dagen efter, tipsade om en man som bor här i Potrero som förmodligen skulle kunna hjälpa oss att fixa den. Han tittade på motorn, konstaterade vad som var fel, köpte nya delar och lagade den åt oss, supersmidigt och nästan gratis(!). Så, nu är den som ny och Eriks oroliga hjärta är lugnat igen.

Igår hade vi möte med vår koordinator Karen och fick ännu lite mer inblick i vad vi ska göra här, vad som blir våra ansvarsområden förutom det vi gör när vi hjälper till i klasserna. Sigrid kommer att ansvara för all läxhjälp och Erik för all idrott. Det blir roligt att ha något sådant eget som vi både ska planera och genomföra kontinuerligt. På kvällen var vi hem till Tessa och Marcella som bor i the green house (volontärhuset), där vi tillsammans med några andra volontärer drack öl och dansade innan vi gick till Las Brisas som har onsdagsklubb. Jättelyckad kväll!

Idag vaknade vi vid 08 med varsin rejäl huvudvärk. Det kändes som att vi blivit överkörda av ett tåg. Lite frukost och ett dopp i poolen hann vi med innan vi skyndade bort till aulan för dagens arbetspass. Vi städade, sorterade och målade om. Ganska behaglig göra om än lite ineffektiv. Ca fyra timmar senare var vi klara och alla stapplade hem till sig.

Vi spenderade eftermiddagen i sängen med glass, A-C och Fargo. På kvällen blev det solnedgång på Penca tillsammans med Gwen, Marcella och Tessa varpå vi gick och åt pizza. Vid 20.30 mötte vi upp Laure, Erwin, Linda och Andrea på Las Brisas för en födelsedagsöl för att fira att Erwin blev 33 år. En och en halv timme senare var vi hemma igen och nu ligger vi i sängen redo för att avsluta den här dagen.

Imorgon har vi föreläsning och lunch med hela gänget från Abriendo Mentes och på kvällen ska vi jobba på Maries restaurant i Flamingo, för the Blues festival som kommer hållas här under helgen och vars intäkter går till Abriendo Mentes. Mer om det får ni veta nästa vecka. Ha det fint så länge och trevlig helg!

Stränder och hav

Veckan rullar på i samma anda som förra. Skillnaden är att vi nu har förflyttat oss över till Potrero och här fått träffa eleverna som vi kommer att jobba med under våren. Jättemysiga! Vi är verkligen exalterade på att skolan ska dra igång nu!

I helgen var vi både borta vid Playa Flamingo och tittade på solnedgången och nere vid Playa Potrero och njöt av havet. Vilken otrolig lyx det är att ha gångavstånd till stranden och vattnet. Här runt omkring finns det också så otroligt mycket stränder. Playa Potrero är svart, men bara en strand bort är det plötsligt vitt och det finns en strand borta i Brasilito som heter Playa Conchal och den består bara av snäckor. Dit ska vi åka någon dag snart!

Vi var även hos läkaren igen i helgen för uppföljning då allt inte kändes hundra, men nu ska det vara i sin ordning och vi har tillslut knaprat i oss hela paketet tabletter och ska från och med nu bara bli bättre. Tjoho! Det ska vi fira med en öl till middagen efter träningen ikväll.

Den här veckan är det ännu lite mer jobb med organisationen då vi ska börja förbereda inför skolstart. Detta sker på eftermiddagarna efter summercamp så det blir längre dagar. Hittills har dagarna varit rätt korta, men tillräckligt så att det räcker och blir över ändå haha. Det är svårt att förklara hur varmt det är här och hur trött man är efter dagarna i solen med barnen. Vi är verkligen så himla glada att vi hittade det här boendet med både pool och AC.

Vi har tagit en del bilder men främst på eleverna och det är bara till för organisationen och får alltså inte postas här, så istället tänkte vi ta och bjuda på några från när vi var i Colombia och tog vårt dykcertifikat. Som vi älskade Colombia och som vi saknar Lisa!

Första veckan i Potrero

Så har nästan hela vår första vecka i Potrero passerat. Vi hade som sagt vårt första möte i måndags och på tisdagen var det dags för nummer två. Denna gång träffades vi alla i Brasilito, en by ungefär 20 minuter härifrån där Abriendo Mentes också har ett kontor och där de utför samma saker som här i Potrero.

Om man vill veta lite mer om organisationen gör man det lättast genom att kika in här: Abriendo Mentes. Det vi specifikt kommer att göra – när eleverna börjar skolan igen, är att hjälpa till i klassrummen och stötta de elever som har det svårast. Utöver det är det aktivitetsplanering och genomförande med barnen, samt att hjälpa till med att anordna event.

Just nu har eleverna fortfarande sommarlov, men som många redan vet är loven inte alltid superenkelt för alla och av den enkla anledningen stöttar Abriendo Mentes upp med aktiviteter även under dessa dagar. Så, onsdag, torsdag, fredag och måndag som kommer hålls Summercamp i Brasilito och tisdag-fredag efter det hålls samma sak i Potrero.

I tisdags hade vi alltså planeringsdag för att förbereda för dagarna och sen var det bara att köra igång. Vi två blev placerade tillsammans och fick i uppdrag att anordna och hålla i veckans lek- och sportaktiviteter. Tillsammans med barn i alla åldrar har vi nu spelat fotboll, kört capture the flag, sprungit stafetter, spelat fotbollsbrännboll, lekt hela havet stormat (=sillas musicales) och gemensamt byggt ballongtorn.

Snacka om att det har varit utmanande, både med nytt ställe, nya kollegor, nya elever, nytt språk och ny värme(!). En stor grej har varit språket då vi ganska snabbt insåg att vi under tiden i Guatemala och på resande fot i Panama och Colombia lärt oss extremt lite spanska ord och termer för hur man förklarar lekar. Haha. Men det har gått bra ändå, vi har fått så mycket hjälp av eleverna. Vilken fröjd det är att få jobba med barn!

Under veckan har vi också lyckats med: köpa en moped, storhandla, införskaffat oss ett månadskort på the Jungle gym, ätit massa medicin (nu börjar vi äntligen känna skillnad i magen) och lärt känna området. Väldigt snabbt känns det som att vi har kunnat anpassa oss till att skapa oss en vardag här, en vardag som vi båda är överens om att vi kommer trivas fantastiskt bra i.

Ikväll är det fredagskväll och vi har planerat att ta oss till Coco Loco och titta på solnedgången och äta kokosglass. Ursprunglig plan var att kanske dricka några öl, men medicinen stoppar oss så det får bli en annan gång. Som tur var har vi ju ett antal solnedgångar kvar framför oss.

Vi har tagit miljontals med bilder på alla härliga barn, men precis som på våra vanliga arbeten hemma i Sverige får vi inte lägga upp några bilder på dom på sociala medier. Istället har vi försökt att få med lite hur det ser ut på vår nuvarande arbetsplats, både byggnader, lekyta utomhus och även organisationens värdegrundsregler.

Och så en frukost. Observera vår lilla juicepressare – världens absolut bästa köp!

Colombia-Costa Rica

Åhej. Vi lämnade alltså Medellin den 18:e januari. Tillsammans flög vi då till Panama City. Vi var framme ungefär 17 och åkte då direkt från flygplatsen till Lisas hotell. Där dumpade vi våra saker och åkte sedan till shoppingcentret Multiplaza där vi åt gyros, igen, och gick på bio, igen. Denna gång såg vi musikalen The greatest show. Runt 22 var filmen klar och då var det bara för oss att åka tillbaka till Lisas hotell, hämta våra väskor och sen kramas länge för att efter fyra veckor tillsammans tillslut skiljas åt. Lisa har några dagar i Panama City innan hon flyger tillbaka till Sverige.

Efter att vinkat av Lisa begav vi oss mot Albrook mall där stadens bussar går ifrån. Därifrån tog vi vid midnatt en buss mot San José, Costa Rica. Efter 15 timmar i bussen och två timmar i kö vid gränsen var vi tillslut framme i San José för att få veta att vi precis missat sista bussen mot Flamingo med 15 minuter.

Tack vare en superfin taxichaufför lyckades vi ta in på ett litet familjeägt hotell i närheten av busscentralen. Tidigt dagen efter begav vi oss mot bussen och denna resa tog oss ytterligare sju timmar. Vi hade lyckats ladda ner massvis av avsnitt med Breaking Bad (Sigrid ser den för första gången) så vi hade fullt upp under resan ändå.

En läskig sak som hände oss längs vägen var att vi körde rakt igenom en skogsbrand, alla fönster var öppna på bussen och helt plötsligt kändes en hetta mot fönstren (ännu varmare än den vanliga temperaturen, hur det ens är möjligt eftersom att det är 35 grader här nu!) och vi såg lågorna utanför. Det verkar vara väldigt vanligt här och det är förståeligt eftersom att det är dödstorrt nu när regnperioden är över. Det märktes på en gång när vi kom fram till Flamingo också, allt som förra gången var grönt är alldeles gulbrunt och torrt nu.

Klockan var närmare 15 när vi tillslut satt på busstationen i Flamingo med alla våra saker och tack vare en snäll lokalbo lyckades få tag på en taxi som för jättedyra kronor (välkommen till Costa Rica!) tog oss till Potrero och Bahia Esmeralda som är namnet på komplexet som vi kommer att i de kommande två månaderna. När vi kom in i vårt lilla hus drog vi en suck av lättnad för att vi är så himla glada att vi hittade det här boendet där vi tror att vi kommer att trivas väldigt bra. Vi har kontrakt här fram till påsk då vi måste ut ur landet en sväng på grund av våra visum och sen får vi se var vi hamnar när vi återvänder.

Vår första kväll här bestod av att gå till Las Brisas, en bar nere vid vattnet och äta middag vid solnedgången, varpå vi sen återvände hem och efter ett samtal till familjen Isaksson och pappa Janne som fyllde år, somnade vi som stockar väldigt tidigt. Dödströtta efter långa dagar med resande.

Dagen efter, söndag, vaknade vi upp och hade egentligen bara ett mål med dagen: hitta en läkare. Vi båda blev som sagt sjuka sista dagen i Taganga och det har alltså fortfarande inte gett med sig. Så, vi hoppade på the local bus och for till Huacas där vi blivit tipsade om att gå till the beach clinic. Där fick vi träffa en läkare och fick sedan veta att vi skulle komma tillbaka dagen efter för att lämna tester till labbet. Av vårt bajs. Det kändes ju som det absolut äckligaste man kunde tänka sig i världen, MEN, något sånt måste man väl också göra någon gång i livet och herre gud vad vi vill bli av med det här nu så vad som helst går bra!

Efter läkarbesöket tog vi oss till Super Compro i Huacas och storhandlade för att ladda upp med saker i hemmahuset. Mest bönor och ris, som förmodligen kommer vara det vi äter allra mest här. Vi försöker gå vegetariskt i största möjliga mån och är väldigt exalterade på vad vi kan lyckas ta fram i kostväg utan att lägga till kött. Det ska bli spännande att se hur väl vi lyckas!

Några timmar senare var vi hemma igen och resten av dagen spenderades hemma vid poolen, eller vilandes framför Breaking Bad i vår säng. Det blev en tidig kväll vetandes att vi skulle tillbaka till läkaren tidigt dagen efter.

Så, idag. Vi vaknade vid 06. Åt vår frukost, tog vårt test och packade sedan ner det långt ner i många påsar för att kännas vid det så lite som möjligt under bussresan till Huacas. Hos läkaren behövde vi nu bara lämna in det och var sedan färdiga att gå. Vi hade då nästan 90 minuter på oss innan nästa buss tillbaka till Potrero skulle gå, så vi passade på att vandra omkring. Efter bara en kvart hittade vi något vi verkligen letade efter, en affär som sålde mopeder. När vi tittat på priserna insåg vi att vi var på fel ställe men turligt nog kände han som jobbade en familj som sålde sin moped precis just nu.

Efter 20 minuter var han där, Ronald, och visade upp vad han sålde. Vi provade den och pratade med honom en stund innan vi bestämde oss och gick och tog ut pengar. Så, dag 3 och vi är med moppe. Sjukt nöjda med vårt köp (peppar peppar nu) återvände vi till Potrero för att gå på vårt första möte med Abriendo Mentes. Det kändes fantastiskt bra! Vi fick träffa alla andra volontärer och de som är ansvariga både för verksamheten i Potrero och Brasilito.

I övermorgon kommer vårt första uppdrag som volontärer att dra igång, vi ska alla tillsammans, anordna summercamp för eleverna (dom har lov fram till den 12e februari), detta kommer pågå i åtta dagar och för att planera ut allas uppgifter har vi stormöte imorgon. Det ska bli så himla roligt att få dra igång med det här och se vad det ger oss!

Efter möte och lunch med dom kom vi tillbaka hem och såg då att våra labbresultat kommit till oss på mejlen, vilket innebar att vi var tvungna att ta oss till läkaren igen, nu fanns han, Fernando, i Flamingo som ligger väldigt mycket närmre oss. Vi tog vår moppe dit 😀 och fick träffa honom på en gång. Ett samtal, diagnostiserade med två typer av parasiter i våra magar och två kurer av antibiotika utskrivna, var vi klara och kunde återvända hem.

Nu har vi precis ätit middag och gått igenom en powerpoint presentation som vi fick från Abriendo Mentes idag. Lägger upp lite bilder nedanför på vår första kväll och lite från vår lägenhet (observera Eriks min, det är blandad parasitmage med överhettning – 35 grader varmt här). Snart är det dags för oss att runda av den här kvällen. Ha det fint så länge så hörs vi snart igen!

Medellin

Medellin. Alltså vilken stad! Vi hade bara tre dagar där, men dom dagarna gjorde vi verkligen det mesta utav. Vi anlände vid lunch på måndagen och tog oss då till vårt hostel the Sugar Cane, som ligger i Manila i delen El Poblado i Medellin. Återigen lyckades vi hamna på ett hostel som var helt fantastiskt! En tysk ägare, Ghunter, som gjorde allt och lite till för att vi skulle få det så bra som möjligt, fräscha rum och toaletter plus en superfin takterass där det serverades frukost varje morgon.

Efter att vi lämnat av våra grejer gick vi och åt lunch på ett wokställe precis i närheten innan vi tog tunnelbanan in till centrala Medellin, där vi kikade omkring lite och lärde känna stället lite. Vid 18-tiden, innan det blev mörkt (då man inte ska vara i centrum), tog vi tunnelbanan tillbaka till vårt hostel där vi spenderade kvällen med att dricka öl på takterassen tillsammans med de andra personerna som bodde med oss där.

Dagen efter startade vi tidigt med bananpannkaksfrukost. Vid nio mötte vi upp en stor grupp med andra turister plus en guide vid El Poblados tunnelbanestation. Vi hade bokat in oss på något som hette Free Walking Tour, en gratis guidad rundtur som under fyra timmar tog oss runt i Medellin och gav oss en djup inblick i Medellins historia vilket var väldigt intressant!

Egentligen vill vi skriva ner allt här för att kunna dela med oss om allt vi fick veta men det kommer inte att gå. En del handlade om Pablo Escobar och det vi fick veta om honom, som där knappt nämns vid namn, gjorde att man nästan kände sig skyldig för att någongång ha tittat på Narcos. Vi fick också veta väldigt mycket om den drogkartell som idag finns kvar, även om den har minskat påtagligt.

Exempelvis blev den högsta ledaren i Medellins drogkartell ihjälskjuten av polisen för ungefär en månad sedan och sedan dess har över 70 mord skett, då resten i kartellen tävlat om vem som ska bli nästa ledare. Vi gick också till en kyrka som ligger på Simon Bolivar Plaza och vi hade ju fått veta innan att det fanns flera ställen i staden där man inte skulle vara när det blev mörkt, men här, bakom kyrkan – dit skulle man aldrig gå.

Överlag var hela turen väldigt givande och intressant, och som vi var väldigt glada åt och nöjda med trots att vi nog aldrig tidigare känt oss som större turister i någon annan stad tidigare.

När vi var tillbaka vid vårt hostel efter vår tur mötte vi upp Sandy, som dagen innan anlänt till Medellin. Hon ska studera spanska vid universitetet där den här terminen så hon kommer att vara kvar där länge. Tillsammans med Sandy gick vi till en vietnamesisk restaurang där vi satt i flera timmar och bara pratade. Supermysigt!

På kvällen hade vi bokat bord på pizzarestaurangen Café Zorba tillsammans med Sandy, hennes kompisar Max och Vilma samt Mikael från vårt hostel. Även vår kompis Enzo som vi seglade med från Panama kom och överraskade och mötte upp oss. Det blev en riktigt trevlig kväll med otroligt god mat och drinkar. Vi promenerade hem tillsammans strax innan midnatt.

På onsdagen vaknar vi återigen tidigt då vi denna dag bokat en tur ut till ett litet område utanför Medellin som heter Guatape. Vi blev upphämtade från vårt hostel med en shuttle av två män som heter Rafael och David, världens mysigaste killar. Tillsammans med dom och Jack från Storbritannien, Omer från Pakistan, Sofia från Argentina samt Austen, Chris och Sam från USA började vi vår resa mot Guatape.

Efter ungefär 30 minuters resande kom första överraskningen; bilen stannade och in i framsätet hoppade en kille som satte sig bak-och fram och började spela och sjunga för oss. Och han var sådär duktig att man tappade hakan. När han spelat tre sånger tackade han för sig, bilen stannade och han hoppade ut igen och vi åkte förbluffat vidare.

Nästa stopp var hemma hos Rafael där en frukostbuffé utan dess like stod uppdukad för oss. Vi fick träffa hans fru, äta gott, dricka te med ananas och lära känna varandra bättre innan vi fortsatte vår resa vidare. På väg till nästa destination fick vi hoppa upp på taket och se på utsikten över de vackra kullarna och dalarna med otroligt vackra sjöar emellan.

Plats nummer tre var en bro över en liten sjö, där vi fick hoppa ner i vattnet och bada. Det var friskt och skönt och jätteroligt! Vi avslutade med att med en varsin öl i handen njuta av den fantastiska utsikten medan vi torkade.

Destination nummer fyra var toppen av Guatape, där den berömda stora stenen ligger som man kan klättra upp på (659 steg rakt upp) och få en helt galen utsikt och det vackra landskap som finns runtomkring. Svårt att förstå precis hur vackert det faktiskt var och våra bilder gjorde det inte alls rättvisa. Hur fint som helst! Efter att ha varit uppe och kikat på utsikten kom vi ner igen till en uppdukad filt med alla de godaste maträtterna man kan tänka sig, och detta hade alltså Rafael och David tagit fram och lagat under den timme som vi var uppe och vandrade. Vi åt och åt och åt tills vi var alldeles slut och fick då vila en stund i bilen på väg mot vår sista plats för dagen.

Vi avslutade resan med att stanna till i Guatapes stad. Supergullig och fin med vackra färger och skulpturer och konst. Det regnade väldigt mycket när vi var där så vi vandrade bara omkring en kort stund innan vi stannade på ett berömt café och drack extremt gott colombianskt kaffe!

Klockan var 19.30 när vi var hemma på hostelet igen, dödströtta men supernöjda efter en lång händelserik dag. Väl där tog vi oss en snabb siesta, en dusch och svidade sedan om till kvällsutstyrsel. Vid 21.30 mötte vi sedan upp Sandy och hennes vän Matilda, Enzo och våra nyfunna vänner USA på en bar som hette 37 park. Vi satt där tills klockan blev 00.30 och rörde oss efter det vidare till en klubb där vi dansade oss svettiga fram till 03-stråket. Här sa vi några ledsna hejdå och åkte sedan hem till the Sugar Cane igen.

Dagen efter vaknade Lisa och Erik tidigt och tokiga som dom är tog dom sig ut på ännu en free walking tur borta i ett distrikt som heter Comuna 13, ett distrikt som tidigare varit ett av de farligaste i staden men som nu genomgått en gigantisk förändring. Sigrid var trött och ville hellre stanna kvar på rummet, äta frukost i lugn och ro, läsa lite i sin bok och packa i ordning (alla är vi olika hehe). När Lisa och Erik var tillbaka var det dags att hoppla in i taxin som tog oss mot flygplatsen och sen var det, med en tår i ögat, hejdå och på återseende Medellin.

Minca

Wow! Vi bor på ett hostel som heter Casa Loma och vilket sinnessjukt ställe det är. Hostlet ligger högt uppe på ett berg (man blir riktigt svettig varje gång man besiger alla triljoner trappor upp) där det är lite svalare än på den altitud vi annars befunnit oss på.

Det som har varit magiskt är att vi de senaste tre nätterna sovit i hängmattor mitt i djungeln med en utsikt över hela Santa Marta. Somnat och vaknat till ljuden från djuren och naturen omkring oss. Det absolut mysigaste på hela den här resan! Luften är frisk och det är precis så behaglig temperatur att man kan sova ute med långärmat och ett täcke. Så jäkla härligt!

Båda vi två drog på oss en riktigt jobbig magsjuka sista dagen i Taganga och den har hängt i hela vägen i Minca, vilket har gjort oss helt sängliggande två dagar och uppe-på-benen-men-utan-energi den sista dagen. Det har gjort att Lisa har fått hajka runt en del själv och vi har missat alla saker runt omkring den här bergsbyn. Men, det har inte gjort oss någonting, det kan inte finnas ett bättre ställe i världen att vara sjuk på.

Våra dagar har främst bestått av att läsa, sova, hänga med folk uppe på hostelet, vila, krypa ner i samma hängmatta och titta på serier på vår padda. När vi inte sprungit fram och tillbaks på toaletten vill säga. Usch, vad våra magar har fått jobba på den här resan.

Vi har försökt vara noga med att äta ändå, och det är vi glada åt, för även fast att magen skrikit av smärta efter varje vätske- eller matintag så har vi ändå njutit av själva måltiderna. Vårt hostel är helt vegetariskt och maten som lagats har varit helt galen. Igår fick vi t.ex. broccolicrepes med vitvinssås och sedan en stor rawchoklad- och jordnötsboll med hemmagjord glass. Ja, ni hör ju själva.

Tyvärr hann vi bara spendera tre nätter där, om vi hade kunnat hade vi stannat i minst en vecka(!), men så mycket tid har vi tyvärr inte. Vår resa med Lisa börjar närma sig sitt slut. Den 18e flyger vi tillsammans till Panama City, där Lisa tar ett flyg tillbaks till Sverige medan vi bussar vidare mot Costa Rica och vårt nästa kapitel. Men innan dess ska vi till Medellin och upptäcka den staden, förhoppningsvis får vi stöta på lite välkända ansikten där nere också. Mer om det sen – för nu ska vi boarda vårt flyg ner dit. Hörs mer där!

Taganga

Nu har massvis med dagar passerat. Vi har spenderat alla dessa i Taganga, bara 15 minuter från Santa Marta. Här har vi bott på ett hostel uppe på ett berg med en utsikt som är att dö för. Den i kombination med infinitypoolen har varit det absolut bästa med det stället, utöver det har det varit rätt stökigt då hostelet ligger ovanför en nattklubb. Det passade jättebra på Sigrids födelsedag men kommande nätter hade musiken fått sluta lite tidigare än 04 hehe.

Första kvällen i Taganga gick vi ut på middag med tre från vårt rum; Juliana, Liz och Santiago, alla tre från Medellin. Vi gick till en restaurang som Lisa letat upp, den hette Babaganoush och var en smakupplevelse från himlen. Det var en sån himla trevlig middag, men vin och god mat och jätteroligt sällskap och det slutade med att vi gick upp på hostelet och salsade in Sigrids 25årsdag.

Dagen var alltså själva födelsedagen, vilket Erik och Lisa firade genom att bjuda på frukost med mimosa på morgonen och sedan överraskningsmiddag på en restaurang som heter PachaMama. Även här var maten sinnessjuk, alltid har vi ätit så goda skaldjur tidigare. Innan middagen vinkade vi av våra nyblivna vänner från Medellin (Sigrid fick en jättefin hatt i födelsedagspresent från dom) och tågade ner sedan ner mot Tayrona Divin Center för att boka in oss på dyklektioner.

Den åttonde januari startade vi igång våra lektioner för att ta dykcertifikat, och tre dagar, sex dyk, praktiska tester, teoretiska prov och otaliga måltider på Babaganoush (som lyckligtvis ligger i samma byggnad som dykcentret) var vi tillslut tre glada och certifierade dykare!

Vi dök som djupast på 18 meter och har redan sett en massa nya häftiga koraller, djur och fiskar – exempelvis en gigantisk ål som bodde under sanden som vi fick se både slingra sig upp därifrån och sedan även gräva ner sig igen.

För att fira vårt certifikat gick vi till Babaganoush (hehe) med en nybliven vän, Tibo från Frankrike, och åt middag. Tibo är fyra år yngre än oss men har redan bott två år utomlands, ett år i Indien när han var 15 och är nu inne på sitt andra år här i Colombia, han gör ett utbytesår i Bogota med sitt universitet där han läser antropologi och sociologi. Supermysig kille och vi hade en jättetrevlig middag ihop!

Igår hade vi vår sista dag i Taganga och den spenderades med en tur till Tayrona nationalpark. Där har vi vandrat, upptäckts stränder, badat, solat (och bränt oss), sett en saltvattenkrokodil(!) och åkt en båttur tillbaka till Taganga som lät oss se nationalparken från kustsidan, med fantastiska klippor och vyer.

Idag ska vi checka ut härifrån och ringa vår favoritchaufför Emilio (första bilden) för att be honom köra oss till nästa destination – Minca. Det ligger en bit upp vilket betyder att graderna sjunker lite, vi ska där bo uppe i djungeln på ett hostel som heter Casa Loma där vi kommer sova i hängmattor. Ännu en ny upplevelse!

I Minca finns inte heller något wi-fi så vi tar oss till några dagars radioskugga och är åter nåbara när vi är i Medellin den 15e januari.

Santa Marta

De senaste tre dagarna har vi spenderat i Santa Marta, en stad fyra timmar öster om Cartagena. Vi hade en sista kväll med våra seglarkompisar, som blev fantastiskt lyckad och rolig, och tog dagen efter en buss hit. Den här staden är också supermysig, med en gågata full av liv, med barer och restauranger och en strandpromenad full av stånd och marknader. Igår åkte vi till en närliggande svart strand och spenderade dagen där, på kvällen gick vi ut och åt falafel med en kille från vårt hostel. Efter satte vi oss på en uteservering och lyssnade till livemusik av tre colombianska män. Dom var så fruktansvärt duktiga! När dom hade paus började dom prata med oss. En utav dom hette Jimmi, hade varit lärare på ett gymnasium i Stockholm i 20 år och pratade jättebra svenska. Han var supergosig och kramade om oss och berättade om vilken plats Sverige har i hans hjärta. Det bästa med dom här dagarna har varit personerna vi träffat. Förutom musikanten Jimmi är det också den 40årige taxichauffören Emilio som körde oss fram och tillbaka till Playa Tortuga igår och som ska ta oss på stadstur idag. Det är försäljaren Roberto som sålde oss varsin kopp gjord av kokos och berättade om urbefolkningen här. Och sen är det paret Henry och Valentina som supernervösa kom fram till oss i förrgår kväll på gatan bara för att få försöka öva sin engelska. De bodde i en närliggande by här där man inte får chans att öva engelska och dom gjorde det själva på egen hand nu och målet år att åka till USA nästa år.Det är verkligen häftigt att få krossa vägar med så många nya människor precis hela tiden, den erfarenheten och dom mötena kommer vi verkligen att ta med oss långt in i framtiden!

Cartagena

Vilken stad! Vi har alla fallit fullkomligt in love med det här stället. Gamla staden, inhängnad av en vacker mur är som tagen ur en saga. Man skulle kunna spendera hela dagarna och nätterna med att bara vara där. Vandra längs gatorna med en kulglass i handen, äta ceviche (eller vad som helst – här finns allt) på restauranger, dricka färskpressade juicer eller supergott kaffe på caféer, titta på allt det vackra, alla färger, alla butiker, alla blommor, dricka vin på en uteservering på kvällen och njuta av vandrande livsband, dansare och allt liv runt omkring en. Det är helt fantastiskt!

Förutom att hänga i Gamla stan har vi vandrat upp på San Felipes fort och lärt oss lite historia. Nästan lika svettigt som när vi tog oss upp på Akropolis i Aten MEN vi hade vatten och solfjädrar denna gång!

Idag bestämde vi oss för att åka till en strand som beskrivits som den finaste i Cartagena – Playa Blanca. Vi tog en shuttle dit från ett känt hostel i stan som tog ca 45 minuter. Väl framme fick vi oss en nästintill skrattretande överraskning. Stranden har säkert varit fin en gång i tiden, men det var för oss fullkomligt omöjligt att se, då det var människor precis överallt (och då kom vi dit vid 09). Efter en stunds letande hittade vi tillslut en liten fri sandyta och slog oss ned. Runt om oss låg det skärp i sanden, det kryllade av flugor, varannan minut kom en säljare fram och dinglade saker framför en alternativt började massera en. Erik tappade förståndet efter 20 minuter och vi försökte oss på att bada. I vattnet kunde hann man knappt doppa sig innan man nästan blev överkörd av båtar med mer personer, bananbåten eller vattenskotrar. Det var fullkomligt omöjligt att bada. Luften över vattnet och hela stranden var tjock av varm bensinlukt som nästan hade en lukt av lök, väldigt svårt att beskriva men det luktade så äckligt att vi mådde illa långt efter att vi tagit oss därifrån.

Vår shuttle som vi bokat hem skulle gå vid 15, men vid 12.30 gav vi upp och letade upp en taxi som tog oss hem. Den värdaste taxiresan vi någonsin betalat för! Väl i bilen mötte vi hundratals bilar fyllda med ännu fler människor som skulle dit, det var helt sinnessjukt! Aldrig någonsin har någon av oss tre sett så mycket folk på en strand, verkligen bisarrt.

Tillbaka i Cartagena åkte vi till en Supermarket och köpte lunch innan vi återvände till hotellet. Här har vi tjafsat med vårt hotell – när vi kom tillbaka till hotellet stod nämligen dörren till vårt rum vidöppen efter att städarna varit där. Och igår lämnade vi in våra kläder för tvätt efter seglingen (precis allt luktade surt efter att ha dränkts i vågor) och när vi fick tillbaka grejerna, tillsammans med den högsta tvätträkningen man kan tänka sig, var en av Lisas tröjor förstörda och hennes bikiniöverdel försvunnen. Tröttsamt.

Nu har vi alla vilat lite, försökt smälta morgonens alla intryck från stranden och tagit oss en varsin dusch. Om en liten stund ska vi in till Gamla stan och möta upp de andra från seglingen. Elsa fyller 25 idag så vi ska fira henne. Planen är att mötas vid muren och dricka några öl i solnedgången, sen ska vi käka middag innan vi avslutar kvällen på Café Havanna, en känd salsaklubb här. Äntligen ska vi få dansa salsa! 🙂