Monthly Archives: July 2014

Vi är unga och vi är många och vi är framtiden

Jag har saknat motivation så himla länge. Enda sedan min bror dog för snart två år sedan har hela min värld varit upp och ner vänd. Jag orkar mindre, skrattar mindre och har inte alls samma typ av energi och motivation som jag en gång hade.

Ofta tänker jag på vad jag måste förändra för att orka mer, vad jag måste göra för att bli gladare. Jag vet ju att det finns många nyckelhål, jag hittar bara inte nycklarna. Ofta handlar det om att jag tar hand om mig själv för dåligt. Jag kan, när jag känner mig nere, låsa in mig i något rum någonstans och ödsla en hel dag med att slötitta på en film och när dagen är över har jag ännu mer ont i huvudet och är ännu ledsnare än vad jag var innan.

Jag har länge vetat att jag vill så himla mycket saker. Jag älskar att träna. Jag älskar att skriva. Jag älskar att gå upp tidigt på morgonarna för att få en lite längre dag. Alla de sakerna ger mig energi, men de är också saker som kräver motivation och disciplin. Och jag är inte alltid så duktig på att lyssna på mig själv, även fast att jag vet att jag ofta har rätt.

Jag har som en trotsig spärr som säger: jag orkar inte. Till nästan allting. Saker som ska vara roliga blir jobbiga och det kräver en ordentlig kraftansträngning för att jag ska ta mig ut på den där promenaden eller tvinga ner mig själv i soffan för att skriva det där jag tänkt på så länge. Men varje gång det är gjort är jag som en helt annan människa. Sprudlande av energi.

I förrgår fick jag en överdos av både energi och motivation efter att jag fått alla fina mejl, där människor tackade mig för vad jag gjorde och skrev, beskrev mig som modig och inspirerande och att det gav de hopp att veta att det fortfarande finns människor som jag där ute. Det är för mig ganska stora ord. Och de landade väldigt långt in. Och jag tänker göra det mesta av den uppskattningen.

Och sen så kom det här, som jag skrev om, med min kompis då. Han heter förresten Wille. Vi som tänker starta ihop det här projektet. Med början idag. Min hjärna gick på helspänn och tänkte frenetiskt hela dagen igår och nu är idén nästan färdigslipad och jag är så jävla exalterad. Det kommer att bli så himla bra och jag tänker ta hjälp av många av er, helst alla, på massa olika sätt. Var beredda på det. Under de uppkommande två veckorna tänker vi sätta allt i rullning, så håll utkik. För vi kommer behöva er hjälp.

Vi är unga och vi är många och vi är framtiden. Vi är naiva och vi är hoppfulla och vi är dom som ska rädda världen. Vi är dom som har möjlighet och kan förändra och jag är en som tänker ta täten. Jag hoppas att ni är med mig.

Grattis pappa 45 år!

Igår fyllde min fina pappa 45 jordsnurr. Det firade vi med frukost på sängen av hela familjen följt av en dag ute på Stegelholmen. Pappa älskar att segla och önskar sig nästan varje år att familjen ska ut på en segeltur för att sedan fiska där ute.

På kvällen hade vi bjudit över grannar och vänner som kom över på grillfest. Det blev hemmagjorda hamburgare, följt av egenmonterade glasstrutar. Vi avslutade med badminton, lite gitarrspel och sedan kort innan vi tackade för dagen och gick och la oss.

Astrid klädde ut sig till prinsessa i all ära

Astrid klädde ut sig till prinsessa i all ära

Dags för sång!

Dags för sång!

Nyvaken festlighet

Nyvaken festlighet

Födelsedagsfrukosten

Födelsedagsfrukosten

Nöjd med presenterna

Nöjd med presenterna

Tack för det mänskligheten

Mitt senaste inlägg fick en himla massa uppmärksamhet och det väcktes väldigt mycket olika åsikter. Jag förstår alla, även de negativa, eftersom att händelsen det handlar om är någonting som är känsligt för många olika parter och jag blev själv tvungen att tänka om och ändra i det jag skrev.

Det absolut bästa som hände igår var när någon, som var besviken på mitt uttalande och som ingen egentligen kan förvänta sig någonting av på grund av situationen personen är i, mitt i sin sorg och sin ilska klarade av att tänka större än många andra människor överhuvudtaget ens har kapacitet till och förstå betydelsen i vad jag ville förmedla. Det glädjer mig att det fortfarande finns så storartade människor i världen.

Även idag har mycket folk hört av sig och det värmer till i hela mitt hjärta när jag får dessa fina uppmuntrande ord från både främlingar och vänner. Skriva har alltid varit mitt sätt att uttrycka mig på och eftersom att jag sitter på så mycket känslor och åsikter har det alltid varit mitt sätt att också kunna förmedla det till andra. Att då få en sådan uppskattning ger mig allt jag någonsin önskat och får mig att vilja fortsätta att skriva om sådant som för mig är viktigt. Jag blir fruktansvärt motiverad och peppad av uppskattningen som ges.

Den nyaste idén skapade jag igår med en väldigt nära vän till mig som skrev och förklarade att alla såna här saker du skriver om är så viktiga och vi måste kunna göra mer, sprida mer, dela mer och framförallt förändra mer. Hela natten satt vi sedan uppe och bollade idéer med varandra över Facebook och har nu bestämt in vårt första möte. På en natt lyckades vi bilda en hel plan på vad det är vi vill utveckla och ådstakomma och på måndag har vi satt vårt första möte. Jag kommer självklart informera er så snart det närmar sig i datum det som händer och beskriva mer under processens gång.

Nu är klockan för mycket och det är dags för mig att ta igen gårdagsnattens sömn. Jag vill återigen tacka för all feedback. Ni tackar mig för det jag skriver och jag tackar er för att ni får mig att vilja skriva. Och aldrig sluta. Utan varandra hade det inte fungerat. Tack för att ni tar er tiden och tack för att ni ger mig utrymmet och stödet. Igår var jag ledsen och förbannad på världen, för mitt hopp hade raserats ännu lite mer. Idag är jag glad åt världen, för mitt hopp har väckts tillbaka till liv och jag har fått veta att jag inte är ensam om att vilja kämpa och hjälpa. Tack för det mänskligheten. Tack.

Vi behöver inget mer hat

Femton dagar. Två döda. Det är en tragedi. Uppsalas största på väldigt, väldigt länge. Och jag är tom. Tom på hopp och framtidstro. Jag är ledsen så att det värker långt in i bröstet och jag är så arg att det kokar inom mig, så förbannad att tårar letar sig upp medans fingrarna skakande skriver. För jag hoppas att ni skäms, hela mänskligheten, jag hoppas att ni går med era huvud nedböjda och att ni förstår innebörden av vad ni nu har gjort.

Jag hoppas att ni tar en ordentlig titt på er själva, att alla ni som yttrat sig utan fakta tänker tillbaka på vad ni sa och lär sig någonting. Ingen av er var där. Ingen av er vet vad som egentligen hände. Och ingen av er kommer någonsin att få reda på det nu. Det är så jävla orättvist. Det är fruktansvärt, hjärtskärande och jag kan fortfarande inte förstå det när jag skriver det. Orden flödar ut genom mina fingrar men betydelsen sjunker ändå inte in i min kropp.

Det är förfärligt. Jag tänker aldrig försvara eller rättfärdiga det våldet. Aldrig. Jag hatar våld. Det finns ingenting bra med våld och det fick vi minst sagt lära oss här. Jag tänker aldrig försvara våldet. Men jag tänker försvara Fredrik idag. Jag tänker vara någon som står upp mot alla ni som trakasserat, pressat och hotat. Ni som sa åt honom att han inte var värd att leva, ni som uppmanade honom till att ta sitt liv och nu när han är borta fortfarande säger att han fick vad han förtjänade fastän ni inte har den blekaste om hur situationen på riktigt såg ut.

Jag läser en tråd på flashback och vill kräkas. Nyfikna jävla idioter som inte har något bättre för sig än att hetsa varandra till att läcka ut namnen på de inblandade, som tycker att det är framförallt viktigt att få reda på namn och adress till han som slog det där slaget som förändrade allt, eftersom att han uppenbarligen har psykiska störningar, grav ADHD och som på grund av sin etniska bakgrund inte kan känna någon empati just eftersom att personer från hans ursprung saknar hjärnkapacitet.

Vänta. Vilka fan är ni? Läkare? Professorer? Någon typ av etnicitetsforskare? Känner ni överhuvudtaget personerna i fråga? Har ni den minsta hint om vem någon av de var som person? Inte? Är ni bara datornördar med alldeles för mycket fritid och för lite social kompetens för att kunna föra konversationer om ni inte sitter gömda bakom en skärm? Står ni för era åsikter när ni inte kan ta skydd av era användarnamn? Jag tror att det är ni som har för lite hjärnceller, och det är ju uppenbarligen också ni som saknar empati, för det verkar som att det är ni som inte förstår att det här inte är någon dramaserie, det här är på liv och det är på död.

Jag försöker förstå vad det handlar om, hur man kan göra så, vara sådan och inser ganska snart att ni sitter ju bara där och rättfärdigar era egna liv. Ni talar om straff och jag önskar innerligt idag att man kunde spåra alla era IP-adresser och sedan åtala var och en utav er för vållande till annans död. Eller att ni kanske får smaka på alla de bra domarna som ni själva tog er friheten till att utfärda åt Fredrik. För ni är inte bara läkare, professorer och etnicitetsforskare, ni är också Sveriges rättsystem. Våra nämndemän, våra åklagare och våra domare. Genom att läcka hans adress tänker ni utföra straffet själva, hämnas och ge honom vad han förtjänar. Ni fick ingen användning av den informationen den här gången, ni gjorde tillräckligt ändå.

Ni har ingen aning om vem den här människan är. Eller var, ska jag väl skriva nu. Vad han kände. Han dödade sin barndomsvän. Smaka på orden och förstå att det var någonting han sedan skulle försöka leva med i resten av sitt liv. Han släpptes från häktet i fredags i väntan på rättegång och igår vid nio stod tågtrafiken stilla på det där vanliga stället ute vid Gamla Uppsala. Den platsen där de flesta som väljer bort livet väljer att avsluta det. Fredrik orkade inte mer än en dag i friheten, i verkligheten. Och jag förstår honom. För vem hade orkat leva vidare i den här världen?

Ja, ni märker. Jag låter mina känslor ta över. Det finns säkert inte mycket som säger att han skulle orkat leva med det samvetet han hade efter vad som hänt, men allt som människor bidragit med här, det har inte hjälpt. Det är tragiskt att leva i det här orättvisa livet, fullkomligt förfärligt. Två familjer har krossats, två fantastiska, unga liv har berövats världen. En flickas två närmaste personer har tagits ifrån henne, människors två nära vänner har lämnat den här jorden och två mammor kommer aldrig att få träffa sina söner igen. Det är förfärligt. Och det får räcka nu, vi behöver inget mer hat.

Vila i frid. Jag är så himla ledsen att det blev såhär. 

Bästkusten

Klyschigt och fjantigt men ändå världens bästa namn. Bästkusten. Det finns verkligen ingen annan stans man på bättre sätt kan spendera den svenska sommaren. Jag anlände hit igår, efter att ha åkt buss från Oslo till Göteborg där jag mötte upp Lisa och sedan vidare till Orust och Henån där vi blev upphämtade av pappa.

Vi spenderade eftermiddagen igår med att ligga på klipporna nere vid fjorden och bara njuta av den stekande eftermiddagssolen och prata om allt som existerar mellan himmel och jord. Det finns så mycket klokhet i min vän Lisa och igår fick vi till en sån här konversation som aldrig tog slut. Fyra timmar senare lyckades vi ta oss upp till huset igen där vi åt en jättegod couscoussallad till middag följt av glass med jordgubbar och chokladsås.

På kvällen spelade vi sedan kort med alla som är här, gick upp på berget och tittade på solnedgången, tog oss ner till badplatsen för ett nattdopp och avslutade sedan det hela med att äta ost och kex och dricka te inne i vardagsrummet. Allt var bara så himla jättemysigt.

Imorse vaknade vi upp vid nio till strålande sol. Vi åt frukost på berget och njöt av den helt otroligt fina utsikten, jag blir fan lika förvånad varje år hur magiskt vackert det är här. Sen promenerade vi ner till badplatsen och spenderade hela långa dagen där. 32 grader i skuggan och 22 grader i vattnet, Sverige har ju verkligen bjudit på sämre dagar.

När klockan slog tre kilade vi upp för lite lunch och sedan var vi tvungna att ta oss in till Henån igen då Lisa skulle bussa hem till Göteborg. Det var en kort men helt perfekt visit. Nu har jag precis tagit mig upp från badplatsen igen och ska försöka hälla i mig lite vatten så att jag orkar ut på en springtur i det fina vädret innan det är dags för middag. Grillen är redan tänd och det väntas lax. Det vattnas redan i min mun.

Aker brygge, solnedgångar och en dag vid sjön

Alltså igår. Vi hade en sån fantastiskt mysig kväll. Eftersom att vi åt en rätt ordentlig buffé på tivolit struntade vi i middag och satte istället igång med att göra hotshots. Galliano, kaffe och nutellablandad grädde. Det var som en hel efterrätt. När vi druckit upp tog vi en buss bort till Aker Brygge, där vi klättrade upp till fästningen och dinglade med benen över kanten medans vi drack vin och tittade på solnedgången. Två helt magiska timmar.

När vi tröttnat tog vi oss in till stan och letade lite klubbar. Vi hamnade tillslut på Lavo Terrass, där det pumpades hög housemusik och där det var riktigt jäkla trevligt. Träffade på en massa kul folk och blev sedan meddragna till klubben Blå där vi avslutade kvällen innan vi köpte thaimat på hemvägen och promenerade hemåt.

Tjejerna och jag

Tjejerna och jag

Hamnen

Hamnen

Utsikt från fästningen i solnedgången

Utsikt från fästningen i solnedgången

Utsikt från fästningen när solen gått ner

Utsikt från fästningen när solen gått ner

Söta Johanna

Söta Johanna

Aker brygge

Aker brygge

Mys

Mys

Lilla jag

Lilla jag

Idag vaknade vi inte förräns vid tolv. Vi klädde på oss och tog sedan tunnelbanan bort till en sjö där vi spenderade eftermiddagen. Första timmen regnade det så vi gömnde oss mest under filtar, men efter ett tag sprack det upp och solen stekte. Vid fem åkte vi hemåt och nu sitter vi här färdiggjorda och väntar på att vår oxfilé ska bli färdiggrillad i ugnen. Allt annat är klart och vi är dödshungriga, så det ska bli så jävla gott. Ikväll väntas ännu en drinkkväll och sen ska vi ut på Oslos gator för att dansa igenom vår sista natt tillsammans.

Söta Zoe

Söta Zoe

Sandy skrattar

Sandy skrattar

Zoe solar

Zoe solar

Här sitter jag

Här sitter jag

Zoe posar

Zoe posar

Den fint gröna sötvattensjön

Den fint gröna sötvattensjön

Bildbomb från Oslo

Glada fina tjejer

Glada fina tjejer

Vackra Sandy

Vackra Sandy

Söta Zoe

Söta Zoe

Taggade på tivoli

Taggade på tivoli

Tusenfryd

Tusenfryd

Sandy kramas

Sandy kramas

Slänggungan

Slänggungan

Jag och Sandy

Jag och Sandy

Sandy ozh Zoe

Sandy ozh Zoe

Livrädd inför Spin Spider

Livrädd inför Spin Spider

Astaggad inför Spin Spider

Astaggad inför Spin Spider

Spin Spider

Spin Spider

Omtumlade

Omtumlade

Äta glass

Äta glass

Smurf

Smurf

Blixt och mys en och dag på Tusenfryd

Igårkväll öste regnet ner, och det både blixtrade och åskade. Så vi bestämde oss för att ha en hemmakväll. Vi satte oss på golvet vid Sandys fönster, tände ljus, pratade länge om Ylli och en massa andra stora djupa saker som hänt i livet, lyssnade på musik och drack rödvin. Vi satt där i säkert fem timmar och bara mös. Hur fin kväll som helst.

Imorse vaknade jag vid 04.30 av att min ländrygg skrek av smärta. Jag fick lägga mig i en 90graders position mot väggen, med benen uppåt så att ryggen kunde sträckas ut innan jag kunde somna igen. Då var klockan 07 och jag hade redan lyckats läsa ut min deckare (den slutade helt sjukt spännande!).

Två timmar ringde klockan och vi kämpade oss upp, gjorde oss vår goda frukost och traskade sedan ut i morgonsolen. Vid elva tog vi en buss till nöjesparken Tusenfryd, Norges största tivoli. Det var väl ungefär likastort som Gröna Lund men hade inte bara karuseller och berg-och-dalbanor, utan också ett mindre vattenland. Vi åkte alla möjliga saker, eller jag och Zoe gjorde. Sandy fegade mest ur hela tiden. Den absolut roligaste hette Spin Spider och är en sån där man svingas fram och tillbaka upp i luften i all världens fart, lite som Lisebergs Uppsvinget. När vi åkte den skrattade jag så att jag grät medans Zoe blundandes skrek efter mamma. Hon var inte så modig som hon trodde.

Till lunch åt vi en stor fet superdyr buffé och njöt sedan av att äta mjukglass och snacka skit i solen. Nu har vi tagit bussen hela vägen hem igen och sitter i Sandys rum. Helt slutkörda. Det tar på krafterna att gå på tivoli. Fredagen har satt igång och utanför fönstret hörs gatumusikanterna som spelar “Hariba, hariba” på någon ukuleleorkester. Låter väldigt bra och liksom svängigt mysigt. Snart ska vi iväg på middag så nu är det stordags för mig att hoppa in i duschen. Jag hoppas att ni har haft och får en fortsatt fantastisk fredag! Puss.

En dag i Oslo

Så hur var er dag idag? Jag har haft det jättemysigt. Vaknade upp vid halv tio av att Sandy låg och tittade på mig. Jätteläskigt och kul. Vi bestämde oss för att kila ner till supermarketen här bredvid för att inhandla lite frukost medans Zoe sov klart. Alltså, som den människan sover.

När vi tillslut var hemma igen och frukosten färdiglagad var klockan elva och Zoe kämpade sig upp. Vi åt en lång frukost med smörgåsar och apelsinjuice och yoghurt med massa gott i! Mös och skrattade tills klockan slog kvart över elva och Sandy blev tvungen att skynda iväg till jobbet. Jag och Zoe duschade och gjorde oss i ordning och tog oss tillslut sedan ner på stan. Vi gick lite i affärer och strosade runt på Oslos gator innan vi hittade ett mysigt ställe att slå oss ner på.

Det var en restaurang som hette Bacchus som låg precis bredvis kyrkan. Vi satt där på deras innergård i nästan fyra timmar. Åt lunch och drack vin och catchade up. Vi har inte haft någon ordentligt egentid alls sen jag kom hem så det var sjukt trevligt att äntligen få sitta ner och prata och skratta och gråta och dela allt vi känner och tänker. Fina, fina Zoe.

Kaffedejt

Kaffedejt

Fina, fina Zoe

Fina, fina Zoe

Helnöjd med Oslo

Helnöjd med Oslo

Vindejt

Vindejt

Min helt fantastiska lunch

Min helt fantastiska lunch