Daily Archives: 13 July, 2014

Till minne av Ylli

Det ligger en tystnad över Uppsala idag. Ett mörker har dragit in och motat bort allt annat. Allt ljus, allt hopp, all glädje. Musten har sugits ur oss och vi sitter alla på varsitt håll, chockade, mållösa. Det är ingen som riktigt kan förstå vad som har hänt.

På vägen hem från Birger Jarl i fredags misshandlades en person. Han fick ett slag och föll illa baklänges. 24 timmar senare lade hjärtat av. Slutade slå. Ylli, en fantastisk människa och vän full med glädje och energi, togs från vår jord och lämnade efter sig ett stort svart hål, en tomhet som ingen någonsin kommer att begripa sig på.

Jag har aldrig varit Ylli nära, men jag har ett minne som ligger mig kärt om hjärtat som jag och han delar, och det kommer alltid att finnas där. Ord han sa till mig, som fick mig att känna mig bättre till mods som människa. Starka ord som jag vet kom rakt ifrån hans stora hjärta. Ord av tacksamhet och ord med uppmuntran.

Och jag är inte ensam. Det är hundratals människor som idag sörjer och skickar tankar, tackar honom för tiden tillsammans och för allt han har gjort. Jag är säkerligen inte den enda som fått uppleva kloka ord och gester.

Jag läser vackra texter om folk som beskriver tiden på dagis, uppväxten tillsammans, hans bästa vänner som tappat livslusten och som aldrig kommer att kunna förstå att det är sant, folk som sa hejdå till honom i fredags men aldrig någonsin kunde tänka sig att var för all framtid.

Människor som beskriver det som deras värsta mardröm, som ett stort elakt jävla skämt och så alla dom som inte har greppat det än. Inte kan förstå. För hur blir det verkligt? Han levde ju nyss men är helt borta nu. Han kommer aldrig tillbaka och det finns ingenting vi kan göra åt det. Hur kan man någonsin ta in allt det?

Jag ser på hans Facebook där han leende står med sina vänner på bilder, en nyårsbild på Instagram med hans systrar där han skriver att han inte behöver något annat. Jag hör att han snart skulle iväg ut på en resa med sina närmaste kompisar och att han i höst kommit in att plugga i Örebro.

Jag ser bilden han la ut i fredags, där han skämtsamt hashtaggar att hur ska den här kvällen sluta? Och det svider överallt inom mig, för han hade ingen aning, ingen hade någon aning hur den kvällen skulle sluta. Jag kan inte greppa orättvisan. 21 år, med livet framför sig, en helt vanlig fredagskväll. Som slutade i tragedi.

Och så hittar tankarna återigen tillbaka till vår gamla sms-konversation. Till orden. Och det känns så litet i jämfört med alla andras minnen med och relationer till honom men samtidigt så är det stort och viktigt för mig. Det han skrev som återigen bevisade på storheten i honom, som kämpade för någonting större än hur den här världen var skipad och som med glädje förstod att jag ville hjälpa till med det. Yllis fina ord.

Idag är det inte Ylli som skriver. Det är jag, och det är ni. Idag är det vår tur, att ge tillbaka sådant han givit oss. Bland allt jag läst finns det inte ett elakt ord sagt om honom för det vi alla delar är att han var en person svår att inte älska, lätt att umgås och prata med. Jag finner inget bättre ord än att han var en glädjespridare och med tanke på allt jag idag läst är jag inte ensam om den åsikten. Det finns ingen som önskade honom något annat än lycka.

Jag tror inte på Gud, men jag tror på någon typ av högre makt, jag vill säga att han nu är på en bättre plats för denna kan inte vara den bästa när sådana här saker får hända. När denna orättvisa får finnas. Och jag hoppas att han hör oss idag. Och ser. Och känner. All den kärlek som finns för honom och att han aldrig misstog sig en endaste sekund om vilken människa han var och hur många som älskade honom.

Hela mitt hjärta värker och tårarna slutar inte rulla ner för mina kinder. Jag tänker på hans familj och på hans närmaste vänner, jag tänker på hans förlorade framtid och den fina person som världen idag gick miste om.

Och så jag hoppas att alla får med sig en lärdom av detta. Att vi tillsammans går ihop, utav respekt och kärlek för Ylli. Det måste få ett slut. Alla dessa slagsmål måste upphöra, vi måste lära oss och framtida generationer att lösa saker med annat än våld. Det måste få ett slut. Ett slag kan vara livsavgörande. Ett slag kan beröva någon livet. Det räckte för Ylli. Han är borta nu och han kommer aldrig tillbaka igen.

Vila i frid.