Daily Archives: 17 July, 2014

En dag i Oslo

Så hur var er dag idag? Jag har haft det jättemysigt. Vaknade upp vid halv tio av att Sandy låg och tittade på mig. Jätteläskigt och kul. Vi bestämde oss för att kila ner till supermarketen här bredvid för att inhandla lite frukost medans Zoe sov klart. Alltså, som den människan sover.

När vi tillslut var hemma igen och frukosten färdiglagad var klockan elva och Zoe kämpade sig upp. Vi åt en lång frukost med smörgåsar och apelsinjuice och yoghurt med massa gott i! Mös och skrattade tills klockan slog kvart över elva och Sandy blev tvungen att skynda iväg till jobbet. Jag och Zoe duschade och gjorde oss i ordning och tog oss tillslut sedan ner på stan. Vi gick lite i affärer och strosade runt på Oslos gator innan vi hittade ett mysigt ställe att slå oss ner på.

Det var en restaurang som hette Bacchus som låg precis bredvis kyrkan. Vi satt där på deras innergård i nästan fyra timmar. Åt lunch och drack vin och catchade up. Vi har inte haft någon ordentligt egentid alls sen jag kom hem så det var sjukt trevligt att äntligen få sitta ner och prata och skratta och gråta och dela allt vi känner och tänker. Fina, fina Zoe.

Kaffedejt

Kaffedejt

Fina, fina Zoe

Fina, fina Zoe

Helnöjd med Oslo

Helnöjd med Oslo

Vindejt

Vindejt

Min helt fantastiska lunch

Min helt fantastiska lunch

Alvesta, Göteborg, Oslo

Mitt i allt det här har livet fortsatt att gå. Och det är väl egentligen det konstigaste av allt. Att dagarna inte stannar upp utan bara går framåt och livet fortsätter som vanligt, fastän att allt är förändrat.

Jag spenderade hela förra veckan med min familj i Småland. Sju dagar hos mormor och morfar med mina älskade småsyskon och bara en himla massa mys. I måndags satte jag mig sedan på ett tåg mot Lisa och Göteborg. Spenderade tre fina dagar där med henne och Anna. Vi njöt av staden, åt långa middagar på uteserveringar och drack rosévin i eftermiddagssolen. I måndags tog vi oss till måndagsklubben på bakgården på Magnus och Magnus och i tisdags dansade vi hela natten på Port Du Soleil.

Och så igår då. Tanken var ju att jag skulle ut till Orust, men ett samtal till min älskade vän Sandy och planerna var ändrade. Efter att jag och Lisa ätit oxfilépasta i solen på Kungsportsplatsen traskade vi mot Göteborgs Central och jag hoppade på tåget mot Kil. I Kil fick jag vänta en timme och satt i solen och läste min nya roman, Polis av Jo Nesbö. Jag har läst alla hans tidigare böcker och älskar dom av hela mitt hjärta.

Från Kil bar det sedan av vidare mot Oslo, och det var med ett stort leende på läpparna som jag möttes upp av Sandy och Zoe inne på Oslo tågstation tre timmar senare. Vi blev medtagna till Sandys kollektiv och presenterade för alla som bor här, sjukt trevligt folk och stämning. Kvällen spenderade vi på deras utegård där vi drack rosé och pratade om allt som vi missat i varandras liv. Helt sjukt att sitta och prata som om det vore igår man sist sågs men det egentligen är ett helt år sedan.

Bjuder på en bild på den finaste flickan i mitt liv

Bjuder på en bild på den finaste flickan i mitt liv

Sorgens dagar

Tog ett litet break från internet och bloggen efter det senaste inlägget. Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva. Det kändes konstigt att återvända och prata vardagssaker när allt var upp och ner.

Dessa dagar har varit sorgens dagar. Jag satt med hela tjocka släkten och åt lunch i söndags när jag fick ett sms av en vän som berättade att Ylli inte överlevde. Allas tro om att det skulle ta flera veckor, allas hopp om att han skulle vakna upp ur koman efter ett tag, släcktes och hans kropp la av. Hjärtat slutade slå. Och han dog. 

Även för människor som inte står honom nära, eller som inte känner honom alls är berörda. Hela Uppsala har rörts vid. Det här är något som inte ska hända, som inte får hända. Det är ofattbart, otänkbart. Det var ingen som trodde att det skulle gå såhär. Att detta skulle bli utfallet. Orättvisan visar återigen sin styrka och maktlösa står vi här och ska försöka acceptera det inträffade. 

Inatt har jag knappt sovit. Vridit och vänt mig, fram och tillbaka. Hela natten. Mardröm efter mardröm, tanke efter tanke. Jag är en människa som tar till mig mycket när sådant här händer, oavsett om jag känner personen eller inte. Jag berörs väldigt lätt av händelser jag läser om i tidningar eller ser på nyheterna, jag kämpar ständigt med att hitta motivation till att orka fortsätta kämpa i denna värld full av okunskap och idioti, samtidigt som jag dagligen tappar ännu lite mer hopp om mänskligheten.

Jag har inatt tänkt väldigt mycket på sorg. Hur man tar sig vidare. Hur vi tog oss vidare efter att Kasper dog. Hur Yllis familj och vänner ska ta sig vidare. Hur varje människa och varenda relation påverkas bland hans närmaste. Hur mycket det tär på en att, tillsammans med andra, försöka klara av att bearbeta sin egen sorg. Hur man sedan ska försöka ta sig tillbaka och leva livet som man en gång levt men som aldrig är detsamma igen, för det är inte som det alltid varit fastän att man gör samma saker, går på samma gator och träffar samma människor. Samma människor förutom en. 

Jag har inatt tänkt på människan som gjorde detta, som i hela sitt liv kommer att ha den här kvällen på sitt samvete. Jag har tänkt på familjen som alltid kommer att förknippas med han som slog en kille blodig, som dödade en annan person, fastän att det aldrig var meningen att gå så långt. Jag tänker på Yllis mamma som aldrig kommer att få sin son tillbaka. Hans systrar som blivit av med sin bror. Jag tänker på den personen som stod som reserv men nu kommer att komma in på det där programmet i Örebro. Hen som aldrig kommer veta vems plats han fick.

Jag tänker på anledningen till varför dom bråkade. Och hur det aldrig kommer att bli helt igen. Hur ingen av personerna någonsin kommer att bli riktiga människor igen. Det kommer alltid att sitta kvar. Kanske inte som det färska sår det är idag, men som ett läkt ärr som alltid påminner om vad det var som faktiskt hände den där tidiga morgonen den 12 juli. Jag tänker på allt och känner med varje känsla. Det ockuperar hela min dag och min natt. Men jag vet att det kommer att gå över för mig, det värsta kommer lägga sig, chocken och känslan av oförståelse kommer att försvinna för mig. För jag är inte mitt i bland det. Så jag gråter en sista tår tillägnad hans familj, vars sorg aldrig kommer att lägga sig, där chocken och känslan av oförståelse alltid kommer att finnas kvar. Där såret aldrig blir ett ärr, utan bara en skorpa som när som helst kan rivas upp igen.

De som kommer envisas med att ringa hans telefon för att höra hans röst en gång till, som kommer stirra på bilder på honom för att inte glömma bort alla konturer och födelsemärken och allt som gjorde honom till sig själv, som kommer fortsätta att gå in i hans rum och sitta på hans tomma säng och gråta tills kroppen inte orkar mer.

Jag tänker mig in i situationen och minns när det var som allra värst hos oss. Och då hade vi ändå inte skapat några minnen tillsammans med Kasper, inte fått ta del av hans uppväxt, hans leende, hans kramar eller hans personlighet, aldrig fått lära känna honom som den person han skulle bli. Vi grät av smärta över någon som aldrig fick börja, av sorg över en saknad framtid. 

Jag känner inte Yllis famlij, men jag önskar att jag kunde få krama om var och en och säga att det är tufft och förjävligt och det gör ont i varenda del av kroppen och man kan inte andas och så är det så jävla länge, det kommer komma och gå, men ju längre tiden går så blir det lite mindre svårt, det gör lite mindre ont och det blir lite mindre jobbigt. Inget kommer någonsin att bli som förut, men det som är ert liv idag kommer inte att vara ert liv resten av tiden. Det kommer att bli bättre.

Jag vet att det inte spelar någon roll vad jag säger, för ingen av dom kommer att höra orden, ta in det. Det är för tidigt och det är för mycket sorg som fortfarande ligger framför dom. Jag har hört att det är minnesstund imorgon och jag vet att det kommer bli något fruktansvärt vackert. Och senare kommer det att bli begravning. Och jag mår så himla dåligt, för att de har några av sina tuffaste dagar i livet framför sig, de tyngsta dagarna man som människa kan tänka sig, något som ingen borde behöva uppleva. Och jag vill vädja till alla i deras närhet att inte väja undan, inte lämna deras sida en endaste gång i den här brutala processen dom nu ska ta sig igenom.

Jag är så himla ledsen för deras skull. Så ledsen för att detta hände. Att något sånt här fick hända ännu en familj och att ännu en person fick tas ifrån denna värld alldeles för tidigt. Så ledsen för att de inte tänkte längre, att de inte visste bättre. Jag är så ledsen för att det blev som det blev.

Och jag hatar. Hatar världen och orättvisan så jävla mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen.

En bild från minnesplatsen i Uppsala

En bild från minnesplatsen i Uppsala