Monthly Archives: July 2014

Alvesta, Göteborg, Oslo

Mitt i allt det här har livet fortsatt att gå. Och det är väl egentligen det konstigaste av allt. Att dagarna inte stannar upp utan bara går framåt och livet fortsätter som vanligt, fastän att allt är förändrat.

Jag spenderade hela förra veckan med min familj i Småland. Sju dagar hos mormor och morfar med mina älskade småsyskon och bara en himla massa mys. I måndags satte jag mig sedan på ett tåg mot Lisa och Göteborg. Spenderade tre fina dagar där med henne och Anna. Vi njöt av staden, åt långa middagar på uteserveringar och drack rosévin i eftermiddagssolen. I måndags tog vi oss till måndagsklubben på bakgården på Magnus och Magnus och i tisdags dansade vi hela natten på Port Du Soleil.

Och så igår då. Tanken var ju att jag skulle ut till Orust, men ett samtal till min älskade vän Sandy och planerna var ändrade. Efter att jag och Lisa ätit oxfilépasta i solen på Kungsportsplatsen traskade vi mot Göteborgs Central och jag hoppade på tåget mot Kil. I Kil fick jag vänta en timme och satt i solen och läste min nya roman, Polis av Jo Nesbö. Jag har läst alla hans tidigare böcker och älskar dom av hela mitt hjärta.

Från Kil bar det sedan av vidare mot Oslo, och det var med ett stort leende på läpparna som jag möttes upp av Sandy och Zoe inne på Oslo tågstation tre timmar senare. Vi blev medtagna till Sandys kollektiv och presenterade för alla som bor här, sjukt trevligt folk och stämning. Kvällen spenderade vi på deras utegård där vi drack rosé och pratade om allt som vi missat i varandras liv. Helt sjukt att sitta och prata som om det vore igår man sist sågs men det egentligen är ett helt år sedan.

Bjuder på en bild på den finaste flickan i mitt liv

Bjuder på en bild på den finaste flickan i mitt liv

Sorgens dagar

Tog ett litet break från internet och bloggen efter det senaste inlägget. Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva. Det kändes konstigt att återvända och prata vardagssaker när allt var upp och ner.

Dessa dagar har varit sorgens dagar. Jag satt med hela tjocka släkten och åt lunch i söndags när jag fick ett sms av en vän som berättade att Ylli inte överlevde. Allas tro om att det skulle ta flera veckor, allas hopp om att han skulle vakna upp ur koman efter ett tag, släcktes och hans kropp la av. Hjärtat slutade slå. Och han dog. 

Även för människor som inte står honom nära, eller som inte känner honom alls är berörda. Hela Uppsala har rörts vid. Det här är något som inte ska hända, som inte får hända. Det är ofattbart, otänkbart. Det var ingen som trodde att det skulle gå såhär. Att detta skulle bli utfallet. Orättvisan visar återigen sin styrka och maktlösa står vi här och ska försöka acceptera det inträffade. 

Inatt har jag knappt sovit. Vridit och vänt mig, fram och tillbaka. Hela natten. Mardröm efter mardröm, tanke efter tanke. Jag är en människa som tar till mig mycket när sådant här händer, oavsett om jag känner personen eller inte. Jag berörs väldigt lätt av händelser jag läser om i tidningar eller ser på nyheterna, jag kämpar ständigt med att hitta motivation till att orka fortsätta kämpa i denna värld full av okunskap och idioti, samtidigt som jag dagligen tappar ännu lite mer hopp om mänskligheten.

Jag har inatt tänkt väldigt mycket på sorg. Hur man tar sig vidare. Hur vi tog oss vidare efter att Kasper dog. Hur Yllis familj och vänner ska ta sig vidare. Hur varje människa och varenda relation påverkas bland hans närmaste. Hur mycket det tär på en att, tillsammans med andra, försöka klara av att bearbeta sin egen sorg. Hur man sedan ska försöka ta sig tillbaka och leva livet som man en gång levt men som aldrig är detsamma igen, för det är inte som det alltid varit fastän att man gör samma saker, går på samma gator och träffar samma människor. Samma människor förutom en. 

Jag har inatt tänkt på människan som gjorde detta, som i hela sitt liv kommer att ha den här kvällen på sitt samvete. Jag har tänkt på familjen som alltid kommer att förknippas med han som slog en kille blodig, som dödade en annan person, fastän att det aldrig var meningen att gå så långt. Jag tänker på Yllis mamma som aldrig kommer att få sin son tillbaka. Hans systrar som blivit av med sin bror. Jag tänker på den personen som stod som reserv men nu kommer att komma in på det där programmet i Örebro. Hen som aldrig kommer veta vems plats han fick.

Jag tänker på anledningen till varför dom bråkade. Och hur det aldrig kommer att bli helt igen. Hur ingen av personerna någonsin kommer att bli riktiga människor igen. Det kommer alltid att sitta kvar. Kanske inte som det färska sår det är idag, men som ett läkt ärr som alltid påminner om vad det var som faktiskt hände den där tidiga morgonen den 12 juli. Jag tänker på allt och känner med varje känsla. Det ockuperar hela min dag och min natt. Men jag vet att det kommer att gå över för mig, det värsta kommer lägga sig, chocken och känslan av oförståelse kommer att försvinna för mig. För jag är inte mitt i bland det. Så jag gråter en sista tår tillägnad hans familj, vars sorg aldrig kommer att lägga sig, där chocken och känslan av oförståelse alltid kommer att finnas kvar. Där såret aldrig blir ett ärr, utan bara en skorpa som när som helst kan rivas upp igen.

De som kommer envisas med att ringa hans telefon för att höra hans röst en gång till, som kommer stirra på bilder på honom för att inte glömma bort alla konturer och födelsemärken och allt som gjorde honom till sig själv, som kommer fortsätta att gå in i hans rum och sitta på hans tomma säng och gråta tills kroppen inte orkar mer.

Jag tänker mig in i situationen och minns när det var som allra värst hos oss. Och då hade vi ändå inte skapat några minnen tillsammans med Kasper, inte fått ta del av hans uppväxt, hans leende, hans kramar eller hans personlighet, aldrig fått lära känna honom som den person han skulle bli. Vi grät av smärta över någon som aldrig fick börja, av sorg över en saknad framtid. 

Jag känner inte Yllis famlij, men jag önskar att jag kunde få krama om var och en och säga att det är tufft och förjävligt och det gör ont i varenda del av kroppen och man kan inte andas och så är det så jävla länge, det kommer komma och gå, men ju längre tiden går så blir det lite mindre svårt, det gör lite mindre ont och det blir lite mindre jobbigt. Inget kommer någonsin att bli som förut, men det som är ert liv idag kommer inte att vara ert liv resten av tiden. Det kommer att bli bättre.

Jag vet att det inte spelar någon roll vad jag säger, för ingen av dom kommer att höra orden, ta in det. Det är för tidigt och det är för mycket sorg som fortfarande ligger framför dom. Jag har hört att det är minnesstund imorgon och jag vet att det kommer bli något fruktansvärt vackert. Och senare kommer det att bli begravning. Och jag mår så himla dåligt, för att de har några av sina tuffaste dagar i livet framför sig, de tyngsta dagarna man som människa kan tänka sig, något som ingen borde behöva uppleva. Och jag vill vädja till alla i deras närhet att inte väja undan, inte lämna deras sida en endaste gång i den här brutala processen dom nu ska ta sig igenom.

Jag är så himla ledsen för deras skull. Så ledsen för att detta hände. Att något sånt här fick hända ännu en familj och att ännu en person fick tas ifrån denna värld alldeles för tidigt. Så ledsen för att de inte tänkte längre, att de inte visste bättre. Jag är så ledsen för att det blev som det blev.

Och jag hatar. Hatar världen och orättvisan så jävla mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen.

En bild från minnesplatsen i Uppsala

En bild från minnesplatsen i Uppsala

Till minne av Ylli

Det ligger en tystnad över Uppsala idag. Ett mörker har dragit in och motat bort allt annat. Allt ljus, allt hopp, all glädje. Musten har sugits ur oss och vi sitter alla på varsitt håll, chockade, mållösa. Det är ingen som riktigt kan förstå vad som har hänt.

På vägen hem från Birger Jarl i fredags misshandlades en person. Han fick ett slag och föll illa baklänges. 24 timmar senare lade hjärtat av. Slutade slå. Ylli, en fantastisk människa och vän full med glädje och energi, togs från vår jord och lämnade efter sig ett stort svart hål, en tomhet som ingen någonsin kommer att begripa sig på.

Jag har aldrig varit Ylli nära, men jag har ett minne som ligger mig kärt om hjärtat som jag och han delar, och det kommer alltid att finnas där. Ord han sa till mig, som fick mig att känna mig bättre till mods som människa. Starka ord som jag vet kom rakt ifrån hans stora hjärta. Ord av tacksamhet och ord med uppmuntran.

Och jag är inte ensam. Det är hundratals människor som idag sörjer och skickar tankar, tackar honom för tiden tillsammans och för allt han har gjort. Jag är säkerligen inte den enda som fått uppleva kloka ord och gester.

Jag läser vackra texter om folk som beskriver tiden på dagis, uppväxten tillsammans, hans bästa vänner som tappat livslusten och som aldrig kommer att kunna förstå att det är sant, folk som sa hejdå till honom i fredags men aldrig någonsin kunde tänka sig att var för all framtid.

Människor som beskriver det som deras värsta mardröm, som ett stort elakt jävla skämt och så alla dom som inte har greppat det än. Inte kan förstå. För hur blir det verkligt? Han levde ju nyss men är helt borta nu. Han kommer aldrig tillbaka och det finns ingenting vi kan göra åt det. Hur kan man någonsin ta in allt det?

Jag ser på hans Facebook där han leende står med sina vänner på bilder, en nyårsbild på Instagram med hans systrar där han skriver att han inte behöver något annat. Jag hör att han snart skulle iväg ut på en resa med sina närmaste kompisar och att han i höst kommit in att plugga i Örebro.

Jag ser bilden han la ut i fredags, där han skämtsamt hashtaggar att hur ska den här kvällen sluta? Och det svider överallt inom mig, för han hade ingen aning, ingen hade någon aning hur den kvällen skulle sluta. Jag kan inte greppa orättvisan. 21 år, med livet framför sig, en helt vanlig fredagskväll. Som slutade i tragedi.

Och så hittar tankarna återigen tillbaka till vår gamla sms-konversation. Till orden. Och det känns så litet i jämfört med alla andras minnen med och relationer till honom men samtidigt så är det stort och viktigt för mig. Det han skrev som återigen bevisade på storheten i honom, som kämpade för någonting större än hur den här världen var skipad och som med glädje förstod att jag ville hjälpa till med det. Yllis fina ord.

Idag är det inte Ylli som skriver. Det är jag, och det är ni. Idag är det vår tur, att ge tillbaka sådant han givit oss. Bland allt jag läst finns det inte ett elakt ord sagt om honom för det vi alla delar är att han var en person svår att inte älska, lätt att umgås och prata med. Jag finner inget bättre ord än att han var en glädjespridare och med tanke på allt jag idag läst är jag inte ensam om den åsikten. Det finns ingen som önskade honom något annat än lycka.

Jag tror inte på Gud, men jag tror på någon typ av högre makt, jag vill säga att han nu är på en bättre plats för denna kan inte vara den bästa när sådana här saker får hända. När denna orättvisa får finnas. Och jag hoppas att han hör oss idag. Och ser. Och känner. All den kärlek som finns för honom och att han aldrig misstog sig en endaste sekund om vilken människa han var och hur många som älskade honom.

Hela mitt hjärta värker och tårarna slutar inte rulla ner för mina kinder. Jag tänker på hans familj och på hans närmaste vänner, jag tänker på hans förlorade framtid och den fina person som världen idag gick miste om.

Och så jag hoppas att alla får med sig en lärdom av detta. Att vi tillsammans går ihop, utav respekt och kärlek för Ylli. Det måste få ett slut. Alla dessa slagsmål måste upphöra, vi måste lära oss och framtida generationer att lösa saker med annat än våld. Det måste få ett slut. Ett slag kan vara livsavgörande. Ett slag kan beröva någon livet. Det räckte för Ylli. Han är borta nu och han kommer aldrig tillbaka igen.

Vila i frid.