Igår var jag vid Förintelsemonumentet här i Berlin. Synen fick det att skära sig i mitt hjärta. Jag läste om alla dessa människor som förlorat sina liv på ett eller annat sätt under andra världskriget. 6 miljoner människor. Jag vet att ni redan kan siffran, men ta bara en minut till att smaka på den. Låt det sjunka in.

6 miljoner. Människor. Mördade. Barn bortförda från sina föräldrar, kvinnor gruppvåldtagna, män misshandlade – allt för att efter år av lidande sedan antingen dö av utmattning, svält eller vätskebrist eller brutalt mördas i masskjutningar eller gasas ihjäl i gaskammare. 6 miljoner människor. Varför? För att en människa och hans “ras” tyckte sig vara bättre än deras.  

Jag gick igenom de olika rummen inne i monumentet. På en vägg hängde bilder. 6 stycken. På 6 personer som mördats under andra världskriget. Varje människa representerade varsin miljon. Under bilderna var människorna en och en beskrivna. En mamma till sjubarn. En man som precis blivit klar med sina studier. En elva årig pojke som skiljdes från sin familj i början av kriget och som sedan aldrig återfanns.

På en annan vägg fanns det brev och sidor ur dagböcker som bevarats. Brev där barn sa adjö till sina föräldrar för de förstod att det bara var en tidsfråga till det var deras tur. Brev där föräldrar sa hejdå till sina barn för att de inte orkade leva med det längre, personer som istället för att vänta på tyskarna, tog sina liv själva. Dagbokssidor som ordagrant beskrev hur en dag i skräck såg ut, där man riktigt kunde känna rädslan i orden.

I ett rum stod det skrivet på väggarna hur många människor som dött i varje land. Väggen var full av text. Land efter land. Siffra efter siffra. Och jag letade men visste att jag inte skulle hitta det. Sverige nämndes inte ens. Jag skämdes. Neutrala, fega , livrädda Sverige. När ska vi någonsin stå upp för någonting?

Jag minns när jag satt och läste om andra världskriget i skolan, jag tyckte att det var det mest intressanta inom ämnet historia eftersom att det var så nära inpå. Men ändå så långt borta. Jag kunde aldrig tänkta mig att vi någonsin skulle kunna styras mot samma sak igen. Det är ju meningen att vi ska veta bättre nu. Vi kan ju historien.

Vi har ju läst om allt, fått det berättat för oss, fått se filmer och bilder. Vi har sett vilken förödelse rasism och nazism gjort. Fått det förklarat och förstått att det inte spelar någon roll var du kommer ifrån eller vem du är, i slutändan är vi alla bara människor som lever tillsammans på den här planeten. Människor. Homo sapiens sapiens. Alla av samma art. 

Det är ju meningen att vi ska veta bättre nu. Vi kan ju historien.

Och ändå är vi här idag. Det är 2014 och ännu en gång börjar historien upprepa sig. Precis som de tidigare krigen har vi haft en lång lågkonjunktur och folk är missnöjda. De främlingsfientliga partierna utnyttjar varje litet snedsteg de andra partierna tar och letar sig in ibland våra länders styren och naglar sig fast som parasiter. Sakta men säkert hjärntvättar de fler och fler människor. Precis som då. 

Jag säger inte att det kommer att bli ett tredje världskrig.

Men jag säger inte heller att det inte kommer att bli det.

Från och med idag och 14 dagar framåt har vi vår chans att förändra, Sveriges chans att stå upp för något bättre. Låt oss tillsammans stå upp mot rasismen. Rösta i valet den 14e september.

Det första du möts av när du kliver in genom dörrarna till Förintelsemonumentet. Skrivet av Primo Levi.