Jag jobbade min sista dag igår och när jag cyklade därifrån så infann det sig någon typ av tom, underlig känsla i min kropp. Jag har lagt ner så mycket energi, kraft och hjärta i det jag arbetat med det senaste året att det känns så främmande nu att göra någonting annat. Kanske visar det ännu mer på att den här resan ligger rätt i tiden, att det kommer bli nyttigt med förändring.

Idag var vi båda lediga från jobbet för att förbereda det sista inför resan. Hela dagen har gått till att packa väskor, bära flyttlådor, städa, köra saker och handla det sista. Nu, mer än åtta timmar senare, är vi tillslut helt färdiga!

Eriks pojkrum är städat (de senaste två månaderna har vi haft lyxen att bo hos hans föräldrar medan vi hyr ut vår egen lägenhet), vårt förråd är fullproppat med flyttkartonger och våra resväskor står redo och färdigpackade i vardagsrummet i väntan på att bilen lämnar mot Arlanda.

Flyget går strax efter 13.00 imorgon onsdag och vi landar i Guatemala City strax efter 10.00 (lokal tid) på torsdag. Vi har mellanlandningar i Reykjavik, Toronto och Mexico City, med bara 90 minuter på oss vid första stoppet. Vi ber lite tyst till högre makter så att vi lyckas hinna utan att det blir en massa strul och förseningar!

Ikväll väntas avskedsmiddag med hela familjen Isakssons, det ska lagas böntacos och blir säkerligen både en massa skratt och lite tårar innan kvällen är över. Sju månader är en lång tid, framförallt om man inte varit i från varandra så länge förut.

Nu är det dags att runda av för denna gång och starta igång med matlagningen. Ha det fint så länge – nästa gång vi hörs är vi (förhoppningsvis) i Guatemala!

2017

Efter att jag tågluffade runt i Europa med Maria och Megan bestämde jag mig för att lägga bloggandet på hyllan ett tag. Idag, mer än tre år senare, loggade jag in för första gången igen.

Väldigt svårt att förstå att det är hela tre år sedan vi satte oss på det där tåget från Stockholm mot Köpenham och lät det äventyret ta sin början. När jag sedan flög tillbaka till Sverige från Mallorca, mer än en månad senare vinkade jag av tjejerna med en klump i magen, med den skavande vetskapen om att det skulle dröja lång, lång tid innan jag skulle få träffa dom igen.

Väl hemma från tågluffen började jag arbeta på Almtunaskolan i Uppsala. Det är väl ungefär det som har lyckats hålla sig likt sedan dess. Jag började med att arbeta som resurs/fritidspersonal och har nu under det senaste året haft rollen som arbetslagsledare och samordnare för fritidshemmet, vilket jag har tyckt varit otroligt roligt och lärorikt!

Utöver jobbet har det mesta runt omkring i livet förändrats. När såren efter Kasper börjat läka bestämde sig min pappa och hans fru att adoptera en pojke från Kina. Sommaren 2015 kom han till oss och Sverige. Det lilla knippet av glädje och energi heter Ming och är min yngsta lillebror i en syskonskara nu uppe på nio.

Jag bor idag i en fantastisk lägenhet i Uppsala tillsammans med min sambo Erik, som jag har haft lyckan att dela livet med sedan sommaren 2015. Det vi har ihop är fint och stort och något som ger mig glädje varje dag.

Jag har nu hunnit fylla 24 år och fortfarande inte lyckats bestämma mig för vad jag vill bli när jag blir stor. I väntan och ovisshet har längtan efter att resa tagit över, så nu har jag och Erik bestämt oss för att tillsammans ta oss ut i världen, igen. Denna gång för att stanna längre än de tidigare gånger vi rest ihop.

Vi kommer att om bara sex små dagar (onsdag den 1/11) sätta oss på ett flyg mot Guatemala som blir vår första destination på en lång och förhoppningsvis väldigt givande resa. Målet är att få upptäcka och lära så mycket som möjligt, och de stora projekten vi kommer ta oss an kommer vara att studera spanska och sedan volontärarbeta under hela vårterminen 2018.

Så fortsätt att kika in här för att följa med oss på vårt äventyr genom Centralamerika!