Ja, var ska vi börja? Efter en lång, varm och hektiskt resa från San Juan del Sur: 90 minuter chickenbuss, 20 minuter colectivobil (där jag satt inklämd i framsätet i Eriks knä), en timmes färja och så ännu en svettig tretimmars bussresa  (smockfull och vi fick stå nästan hela vägen!) var vi tillslut framme på vårt lilla hostel Ometepe.

Och vilket hostel! Det ligger precis vid sjön och består av hus som ser precis ut som de hus som lokalbefolkningen bor i här, men i varje rum finns antingen dubbelsängar eller våningssängar. Vi bor i ett eget rum med en stort insektsnät hängande över som en himmelsäng. Ett fönster mot vattnet som är öppet hela tiden vilket gör att vi somnar till ljudet av kluckande vågor och vaknar av att solen sakta smyger sig upp på morgonen.

Här på hostelet jobbar Nestor, en otroligt snäll och rolig kille som vi har blivit väldigt bra kompis med. Han har en flickvän och en son (Nicolas) på två år som också hänger här om dagarna, alla födda och uppväxta här på ön.

Det absolut roligaste med Nestor är att han delar vår humor och skojar ofta ironiskt, vilket är sällsynt och svårt att lyckas mötas i mellan svenska/engelska/spanska. Det ska bli tråkigt att lämna dom här och veta att vi förmodligen aldrig ses igen, men samtidigt så är vi glada över att få träffats och att den erfarenheten fått berika våra liv.

I tisdags kväll när vi kom hit åt vi middag, tittade på solnedgången och drack öl med två nyfunna vänner, Florian och Felix, två läkarstudenter från Tyskland. Alla fyra la oss tidigt för att kunna gå upp i gryningen och äta frukost innan vi tillsammans med Nestor tog oss iväg på dagens vandring; min och Eriks andra vulkanbestigning denna resa. Denna gång vulkan Maderas här på Ometepe Island.

Vi gick vid 08 och var tillbaka hemma vid 15, trötta, glada, svettiga och så galet leriga. Det var stor skillnad på den här vandringen och den i Guatemala; den var mer en brant väg medans den här bestod av skogsstigar med rötter och löv överallt, träd att klättra över, rep att dra sig upp för och stenar att hoppa på. Väldigt spännande och roligt!

Jag fick absolut revansch mot förra hajken, då mitt psyke (och min fysik) inte alls fungerade så denna gång var jag taggad till tusen och det gick jättebra! Egentligen var det bara nedklättrandet som var en riktig utmaning, då knäna belastades hårt.

Väl tillbaka på vårt hostel njöt vi av ett dopp i sjön och några glas Toña för att fira dagens utmaning. Vi somnade tidigt den kvällen med en härlig känsla i kroppen.

På skärtorsdagen startade vi dagen med pannkakor och frukt (det ingår frukost på hostelet och den är väldigt god tjiho!), varpå vi drack lite kaffe, mös omkring i hängmattorna och startade sedan igång dagen ordentligt; denna dag var det kajakpaddling som stod på schemat.

Vi gav oss ut på första turen strax innan 10.30 och paddlade då iväg mot mitten av ön. Första biten bestod av mycket nervositet från mitt håll, detta på grund av att det finns tjurhajar i sjön här och dumt nog hade jag googlat det innan och fått mig en härlig bild av de aggressiva hajarna inpräntad på näthinnan. Men efter en stund släppte rädslan och jag kunde övergå till att bara fokusera på paddlingen.

Vårt mål var att ta oss fram till El rio, en liten å som går igenom mitten av ön, där det finns alligatorer, sköldpaddor och massa djurliv. Lite pirriga paddlade vi osäkert in (mest för att alla vi mött hade en guide med sig) men möttes snart av en helt fantastisk natur så även det släppte snabbt.

Vi paddlade lugnt omkring därinne och tog in allt det vackra tills vi plötsligt skymtade något mörkt och glansigt som såg ut som bakdelen av ett stort djur. När vi kom närmre såg vi ett djur som såg ut som den största ko vi något sätt, men med annorlunda horn, som en vattenbuffel.

Vi gled försiktigt förbi den och fortsatte in, möttes av en plats som såg ut som en scen som liknande en blandning av scenen där de ror i the Notebook och någonstans i Vattnadal i Sagan om Ringen. På vägen tillbaka mötte vi på den stora oxen igen, denna gång var den helt nere i vattnet och simmade. Vi försökte ta oss runt den försiktigt varpå den vände och rörde sig rakt emot oss; en lite smärre panik och hysteriska skratt senare hade vi lyckats hinna undan och paddlade ut därifrån med det stora djuret lämnat kvar bakom oss i vattnet.

Vi var tillbaka på vårt hostel någon gång efter 14 och åt lunch, läste bok, fixade lite saker och åkte sedan ut med kajaken igen lagom till solnedgången. Det var en syn vi sent kommer glömma. Helt stilla vatten, de två stora vulkanerna som sköt upp från marken, en stor vit måne på den blås himlen och så solen som gick ner i horisonten. Något man kan tänka tillbaka på många gånger i framtiden när man har en dålig dag.

På kvällen drack vi öl med ännu lite fler nyfunna vänner, denna gång från Sverige; William och Nicholas från Göteborg som båda också jobbar som fritidspedagoger hemma. Det blev massa snack långt inpå natten om yrken och fotboll och jämställdhet, riktigt mysigt och superhärliga killar som vi hoppas på att få träffa på mer hemma i Svea rike, kanske framförallt om vi lyckas flytta ner till Götet någon gång i framtiden.

Det bästa med Nicaragua har absolut varit djuren, nästan överallt går det djur lösa och det skapar en sån himla hemtrevlig känsla, som att man lever på en stor bondgård. Här på Ometepe är det extra mycket; grisar, hundar, kossor, hästar och höns överallt. Igår såg vi ett litet föl springa med sin mamma längs stranden i solnedgången. Himla vackert!

Något annat som är fantastiskt med just Ometepe är grönskan, det är grönt och frodigt överallt och verkligen någonting vi saknar i torkan i Costa Rica nu där allt är varmt och dammigt och torrt.

Imorgon lämnar vi Ometepe för en lååång resedag tillbaka till Potrero och vardagen där. När vi börjar jobbet på måndag är det bara sju veckor kvar innan vi far hemåt, och nu tillslut har hemlängtan börjat smyga sig på lite, det är en härlig känsla, att få längta efter det man annars tar så starkt för givet.

Som senaste inlägget beskrev så har vi nu flyttat ut från Bahia Esmeralda i Potrero och kommer flytta in i vårt nya hus på lördag denna vecka.

Just nu har vi dock lämnat Costa Rica en snabbis för att spendera vår påskledighet i Nicaragua. Tillsammans med Tessa lämnade vi Potrero i fredags för en dags busstur upp förbi gränsen, fixade våra stämplar i passen och for sedan vidare till den lilla surfstaden San Juan del Sur.

Där spenderade vi fyra nätter på ett hostel som hette Buena Onda Backpackers ägt av en fransman vid namn Baba. Hostelet lyste gult och vårt rum var enbart gjort i trä med en gigantisk säng och helt sjukt sköna kuddar!

Vi spenderade dagarna där med att vandra upp till Jesusstatyn för att se utsikten över staden, åka till de närliggande stränderna, äta glass och hänga på vårt fina hostel med fantastisk utsikt och solnedgångar.

I tisdags tackade vi för oss, tog vårt pick och pack och hoppade på vår första chicken bus. Lokalbussen tog oss till Rivas, där vi tog en kollektivbil (en billigare version av en taxi) och sedan en båt över Nicaraguasjön ut till ön Ometepe där vi nu ska spendera våra sista dagar av semestern.

En era av vår tid här i Costa Rica har kommit till sitt slut. Vi har flyttat ut från vår lägenhet på Bahia Esmeralda.

Det var en fantastisk start på vår resa att få bo i den lilla lägenheten fullt utrustad med allt man kan tänkas behöva och lite till (A-C inkluderad i hyran, det får man leta länge efter här för att hitta igen).

Vi kommer att minnas alla våra havregrynsgrötsfrukostar på vår uteplats med färskpressad apelsin juice och nybryggd kaffe från receptionen, medan vi tittat på någon serie till bakgrundsljudet av howlermonkeysarna.

Alla otaliga dopp i poolen när hettan blivit outhärdlig, dock inte på torsdagar då poolmannen inte jobbade och det flöt omkring gräshoppor och äckliga insekter i den. Samma poolman som vi aldrig lärde oss namnet på som målade om fasaden och husen och hittade stora mördariguanor i mangoträden och skrattande tog in på området för att visa oss.

Alltid kommer vi komma ihåg känslan ax att komma hem efter jobbet och mötas av receptionisten Luis glada tillrop Hola Sigrid och Hola Hola till Erik som han aldrig visste namnet på. Eller på mornarna när vi lämnade huset alltid sa Good morning till den gamle mannen med vitt hår och skägg som alltid satt där (skrev han kanske en bok – det kommer vi aldrig få veta) och som det kändes som att vi borde pratat mer med men vi kom aldrig dit. Rosemary som jobbade morgonskiften i receptionen som kom förbi oss på uteplatsen och frågade när det var tänkt att vi skulle spela volleyboll på nästkommande söndag. Och som sen alltid kom gående över Penca med sina två hopplösa hundar som alltid förstörde matcherna. Afuera! Afuera!

Sängen som var trasig på ena sidan så att den slutade neråt. Hur man var tvungen öppna toalettdörren genom att lyfta upp den lite för att inte skrapa upp golvet. Duschen som alltid fick stopp i avloppet. Stolen som Erik råkade ta sönder på en filmkväll. Lampknapparna som satt på konstigs ställen och som vi aldrig lyckades välja rätt på första försöket.

Det var en fin plats att bo på. En bra första halva på vår termin här. Nu har de två månaderna passerat, vi är över halva-tiden-linjen och det är dags att tacka Bahia Esmeralda för allt det fina. Du kommer föralltid vara vårt första hem i Potrero, du lilla vänstra hörnlägenhet i den blåa längan, men nu är det dags att låta nästa kapitel ta sin början.