Så, för att återkoppla till förra inlägget. Vi fick igår tillbaka vår moped, men mekanikern hade inte lagat den då han fortfarande inte hittat den del han behöver. Han frågade då om vi kanske ville ha mopeden sålänge så kunde han säga till oss när han fått tag i delen. Efter tre veckor. Men men, nu har vi något att röra oss omkring med i alla fall!

Dagarna som nu har passerat har varit väldigt händelserika. I torsdags hade vi inte lektioner förrän sent på eftermiddagen, så vi bestämde oss för att ta en promenad längst Playa Potrero till Playa Flamingo. Det är ungefär en timmes promenad. Playa Flamingo är lik Playa Penca, väldigt vacker och med vit sand. Skillnaden är att det nästan alltid är större vågor i Flamingo och det finns flera träd (=mer möjlighet att hitta skugga). Det ligger också i ett mer turistigt område vilket gör att det ofta är fler personer där.

Vi hängde där ett tag, badade i vågorna och Erik lyckades missbedöma en våg som lyckades slå precis där han stod och som fullkomligt golvade honom. Han kom upp till ytan skrattandes och med huvudet fullt av både sand och saltvatten. Innan vi gick hem åt vi tonfisktacos på Coco Loco och drack en varsin öl, skålade för våra fina sex månader vi haft i Centralamerika. Väl hemma hade vi lektioner med årskurs 3 och gick sedan till solnedgången med våra room mates. Jag la mig tidigt på grund av huvudvärk som kommit smygande på kvällen.

På fredagen vaknade vi efter en lång, varm natt och min huvudvärk var nu ännu värre. Vi åkte till Brasilito för en timmes sport med eleverna där, och sen hem igen varpå jag knaprade i mig starka huvudvärkstabletter och stupade tillbaka ner i sängen med min kylmask för ögonen. Två timmar senare vaknade jag, nästan huvudvärksfri och åt lunch. Precis lagom till att vi skulle bege oss till lektioner i Potrero.

Vi hade Fun Friday och denna gång byggde vi vidare på vårt utbyte med eleverna i Sverige och gjorde det till en Costa Rica-Sverige timme. Eleverna fick med hjälp av Google Earth se Potrero och Costa Rica för att sedan ta sig hela vägen till Uppsala och Sverige. Efter det körde vi lite hänga gubben med svenska ord, eleverna fick gå tipspromenad om de båda länderna och avslutade sedan med att måla de båda ländernas flaggor. Jätteroligt!

I lördags hängde vi på Playa Penca tillsammans med Tessa. Marcella lämnade tidigt på morgonen för en tripp till San José. Vid tre-tiden mötte vi upp resten av våra kollegor från Abriendo Mentes på ett bryggeri som precis öppnats här och spenderade en riktigt trevlig eftermiddag tillsammans där. På kvällen kollade vi solnedgången på Penca och avslutade sedan med middag och film tillsammans med Tessa och hennes kille Eli som var på besök från Liberia.

I söndags vaknade vi tidigt och åt frukost tillsammans. 08.45 rullade Linda upp på vår uppfart och vi hoppade alla in i hennes bil för att åka mot Playa Tamarindo där vi skulle.. surfa! Något vi inte gjort här ännu. Vi hyrde en varsin surfingbräda och begav oss ut i vattnet.

Eli har surfat ganska mycket och var duktig, Linda likaså. Erik har surfat några gånger förr och lyckades ta sig upp på flera vågor. Tessa hatade allt med det och jag, som var uppe på en surfingbräda för första gången, var nöjd med att öva komma upp i på brädan och fånga vågorna knäståendes. Det var riktigt roligt men så otroligt jäkla svårt.

Eftersom att det var söndag så var det fullsmockat med andra personer i vattnet som också försökte lära sig surfa, så hela den grejen gjorde det väldigt läskigt och man fick vara på sin vakt hela tiden för att inte bli påkörd eller köra på någon annan. Efter 90 minuter gav vi oss och hopplade in i bilen igen, trötta och möra efter morgonens träningspass.

Väl hemma igen åt vi lunch och sadlade sedan om för att traska ner till Playa Penca och vår vanliga söndagseftermiddag med volleyboll. Vi spelade i nästan tre timmar och det var så himla roligt, då alla spelat ett tag nu och vi nu får till ett jättebra spel med långa rundor och jämna matcher.

Efter att ha beskådat solnedgången och sedan ätit middag kröp vi till kojs. Vi somnade tidigt den kvällen, trötta efter vår väldigt intensiva söndag!

I måndags hade vi stormöte med båda avdelningarna (Potrero och Brasilito), det var kul att träffa alla samtidigt. Vi bestämde att vi ska göra en dykning tillsammans med Monicas pojkvän, som är dykinstruktör, som en grej tillsammans alla volontärer innan Erik och jag åker hem. Det ska bli riktigt roligt! På måndagskvällen promenerade vi tillsammans med Marcela i solnedgången till Flamingo och åt hamburgare, vilket var väldigt längesen nu.

På tisdagen tränade vi på morgonen, jobbade eftermiddagen och hängde med Marcela och Tessa på kvällen. Vi kollade på en serie som heter Big Mouth och skrattade så tårarna sprutade åt några allt för välkända situationer som dom iscensatte fullkomligt genialiskt.

I onsdags kom Linda och hämtade oss runt nio på morgonen, vi begav oss återigen mot Tamarindo för en ny chans uppe på surfingbrädan, men denna gång var det betydligt mycket svårare då havet kämpade emot något ohyggligt. Vågorna var gigantiska och vi kastades runt och upp och ner i vattnet. Efter 40 minuter, ett försök på en våg, litervis med vatten och sand i alla huvudets tänkbara öppningar och två blåmärken på lår och underarm så kastade jag in handduken. Erik envisades några vågor till men gav tillslut också upp, och vi åkte hemåt igen.

Nästa vecka ska vi ge det ett nytt försök, men då faktiskt med en instruktör som ska hjälpa till att lära lite grunder, då det känns som att vi mest gissar oss fram just nu. Hemma åt vi lunch och vilade lite innan vi skulle ta oss till the Jungle Gym dit alla elever från Brasilito och Potrero var medbjudna.

Ett basketlag hade fixat i ordning en hel eftermiddag full med idrott och aktiviteter för barnen, så vi sprang omkring, lekte lekar, spelade basket, volleyboll och fotboll inne i deras baskethall (utan varken AC eller fläktar) tillsammans med ca 50 barn. När bussen två och en halv timme senare kom och hämtade oss för hemgång var vi alla rätt så möra men glada efter en lyckad och rolig eftermiddag!

Igår var en helt vanlig dag, vi gick till torsdagsmarknaden på morgonen och åkte sedan till gymmet. På eftermiddagen väntade jobb och på kvällen spelade vi kort och tittade på stand-up i Casa verde.

Idag är det fredag och sista dagen innan långhelgsledigt. Dagens lektioner bestod av en morgon med sport i Brasilito, nu Fun Friday och sport i Potrero och efter det är alla familjer i Potrero bjudna på filmkväll i salón comunal och där ska vi hjälpa till med att sälja popcorn och varmkorv och hålla koll på barnen. Är nog inte hemma förrän nio-tiden och då väntar en kväll i Brasilito med bonfire och förhoppningsvis mareldsbad!

Imorgon far vi till Liberia för att hänga med Tessa och Eli och på söndag ska vi fyra tillsammans med Linda och Andrea åka till Rio Celeste som ligger ca tre timmar härifrån. Där övernattar vi till måndag innan vi kommer tillbaka till Potrero igen. Ska bli roligt med lite äventyr! Hoppas att ni alla har det bra där hemma och att ni får en riktigt trevlig Valborg!

De senaste veckorna har vi verkligen fått uppleva tico time, från dess sämsta sida. Tico time är ett uttryck här som används för att beskriva tid, i olika bemärkelser. Framförallt handlar det om tider som bestäms; när ett möte börjar, när man ska träffa en vän, när en hantverkare ska komma hem till en och fixa något.

Det rör såklart vår moped. När vi var i Nicaragua lånade vi ut den till vår vän Linda som skulle använda den under påskveckan. Första dagen hon använde den blev hon stoppad av trafikpolisen, inte vilsen trafikpolis som helst, utan av han som går under namnet el diablo (=djävulen), och är superhård och ibland riktigt ful gällande allt, framförallt om du ser ut som en gringo.

Har man inte ett Costaricanskt körkort behöver man, enligt honom, ha ett körkort från sitt hemland som visar på att man får köra moped/motorcykel, vilket Linda inte hade. Detta resulterade i en böter på 200 dollar plus att de tog registreringsskylten från vår moppe. För att skulle få tillbaka den, behövde vi betala vår böter inom 10 dagar, sedan boka tid i Liberia och åka dit för att hämta tillbaka den.

Struligt och lite drygt såklart, men det var ju bara att göra. Trodde vi. Visade sig att det tog 12 dagar för bötern att överhuvudtaget komma in i systemet och att det inte gick att boka något möte i Liberia. Så, på torsdagen förra veckan hade vi tröttnat på att vänta, åkte (i ottan) tillsammans med Linda till Liberia, hittade fram till det lilla kontoret och satte oss i kön för att vänta. En timme och några telefonsamtal senare fick vi tillslut skriva på papper och hämta ut vår lilla registreringsskylt. På hemvägen firade vi genom att stanna till på ett tyskt bageri och äta choklad-bananbröd och dricka kaffe.

Under tiden som vi inte kunnat använda vår moped (kör man utan registreringsskylt så tar dom själva mopeden om man åker fast) lämnade vi in den till vår mekaniker, som sedan tidigare pratat om att fixa en oljeläcka, som inte varit något akut men som vi tänkt att fixa så att vi förhoppningsvis kan sälja den innan vi åker hem. När vi lämnade in den sa vi åt honom att ta din tid, vilket vi nu två veckor senare fått ångra något ordentligt. Varje dag går vi dit, och möts av samma syn; moppen helt isärmonterad och ingen progress överhuvudtaget. Mañana, mañana. 

Oftast är tico time väldigt skönt, det tar bort mycket press och det finns inte något som heter stress i det här landet. Men ibland längtar man efter lite jäkla punktlighet. För många av oss som inte är vana vid den här livsstilen kan det kännas, speciellt i början, som att det är brist på respekt när man bestämt att ses vid 9.30 och personen dyker upp 10.15, eller när mekanikern som ska sagt att jag dyker upp imorgon vid 12 inte kommer alls (utan att höra av sig), och man då suttit hemma och väntat hela lunchen.

Sen är det mycket som är bra med tico time, det finns ett samhälle här som heter Nicoya och som räknas som en blue zone, vilket innebär att människor som bor där lever länge. Det har att göra med många faktorer som klimat och gener, men också mycket för att stressnivån är så låg. Och just stressnivån är något vi verkligen känt av, då den minskats drastiskt i jämfört med vad den brukar ligga på i vardagslivet i Sverige.

Något annat med tico time är att det också smittar av sig något otroligt. Allt händer i ett långsammare tempo och man tar efter andras beteenden. Vi pratade om det senast igår när vi skulle spela volleyboll, då vi bestämt att vi skulle ses 9.30 och ändå inte lämnade huset förrän 9.40, vilket gjorde att de vi spelade med fick vänta på oss. Det är en sån del av tico time man inte vill ta med sig hem.

Man vill ju gärna spara en del hakuna-matata-livsstilen, men samtidigt inte låta det övergå i lathet eller vara respektlös mot sin omgivning. Svårt att hitta en balans, men säkerligen väldigt nyttigt. Jag, som gärna har hundra bollar i luften samtidigt, vill att allt blir klart och det gärna igår, har fått mig en ordentligt lärdom av att leva såhär. Det har varit en ordentlig prövning vissa gånger men verkligen också fått mig att flera gånger bara luta mig tillbaka och låta det bli som det blir, när det blir.

Men, nog om tico time. Utöver strul med mopeden har vi haft en väldigt bra vecka. Det har varit mycket volleyboll, strandtid, gym och häng med nyfunna vänner som Tessa bjudit hit från sin vardag i USA.

I fredags fick vi uppleva ett riktigt oväder. Regn som vällde ner från en himmel som öppnat sig. Åska som dundrade och blixtar som slog ner så nära att det small till i hjärtat på en. Detta hände precis under vår idrottslektion med eleverna i åk 3-6, så vi flydde alla tillsammans fotbollsplanen och gömde oss inne i aulan tills det värsta passerat och föräldrarna en efter en, dyngsura, kommit och hämtat sina barn.

På kvällen jobbade vi Chase the Ace med Tessa. Jackpoten ligger på över 4000 dollar nu så folk är som tokiga 🙂 vi sålde otroliga mängder biljetter och fick på så sätt in mer pengar till Abriendo Mentes. Vi avslutade med att kolla på film på vår egenmonterade filmduk hemma i casa verde.

I lördags hade vi fotbollsmatch mot eleverna, en aktivitet som Erik och jag ordnat. Vi spelade elever mot Abriendo Mentes personal, det blev en svettig och jämn match som eleverna tillslut knep vinsten om efter att ha sparkat in 6-5målet.

Under dagen hängde vi lite på Penca, fick besök av vår vän Maggie från teamet i Brasilito och gick och tittade på en krokodil som letat sig in bakom vår vanliga mataffär i Potrero. Fick sedan veta att det även var en krokodil uppe på stranden på Penca och en borta vid Conchal. Det berodde på regnet sa folket som tillsammans med oss trängdes omkring och tittade på den lilla dinosaurien som flöt omkring i sumpmarken bakom Super Potrero.

På kvällen promenerade vi över till en strand i närheten som heter Playa Prieta, tittade på solnedgången och avslutade sedan allt med att bli bjudna på pizza och öl av Tessas vänner Jared och Alicia, som tack för deras vecka här. Innan vi gick och la oss hängde vi på deras AirBnb och spelade Heads Up tills tårarna sprutade av skratt.

Idag är det onsdag och jag sitter på Bahia del Sol och äter lunch, har varit på yoga på morgonen och sen dess suttit här i solen med Marcella (som har jobbat) och skrivit. Om någon timme kommer Erik och Linda och hämtar upp mig och vi ska ha våra idrottslektioner i Brasilito. Ikväll ska vi försöka planera en helgutflykt som vi vill göra med Marcella och Tessa, bara fyra helger kvar nu. Hjälp!