De senaste veckorna har vi verkligen fått uppleva tico time, från dess sämsta sida. Tico time är ett uttryck här som används för att beskriva tid, i olika bemärkelser. Framförallt handlar det om tider som bestäms; när ett möte börjar, när man ska träffa en vän, när en hantverkare ska komma hem till en och fixa något.

Det rör såklart vår moped. När vi var i Nicaragua lånade vi ut den till vår vän Linda som skulle använda den under påskveckan. Första dagen hon använde den blev hon stoppad av trafikpolisen, inte vilsen trafikpolis som helst, utan av han som går under namnet el diablo (=djävulen), och är superhård och ibland riktigt ful gällande allt, framförallt om du ser ut som en gringo.

Har man inte ett Costaricanskt körkort behöver man, enligt honom, ha ett körkort från sitt hemland som visar på att man får köra moped/motorcykel, vilket Linda inte hade. Detta resulterade i en böter på 200 dollar plus att de tog registreringsskylten från vår moppe. För att skulle få tillbaka den, behövde vi betala vår böter inom 10 dagar, sedan boka tid i Liberia och åka dit för att hämta tillbaka den.

Struligt och lite drygt såklart, men det var ju bara att göra. Trodde vi. Visade sig att det tog 12 dagar för bötern att överhuvudtaget komma in i systemet och att det inte gick att boka något möte i Liberia. Så, på torsdagen förra veckan hade vi tröttnat på att vänta, åkte (i ottan) tillsammans med Linda till Liberia, hittade fram till det lilla kontoret och satte oss i kön för att vänta. En timme och några telefonsamtal senare fick vi tillslut skriva på papper och hämta ut vår lilla registreringsskylt. På hemvägen firade vi genom att stanna till på ett tyskt bageri och äta choklad-bananbröd och dricka kaffe.

Under tiden som vi inte kunnat använda vår moped (kör man utan registreringsskylt så tar dom själva mopeden om man åker fast) lämnade vi in den till vår mekaniker, som sedan tidigare pratat om att fixa en oljeläcka, som inte varit något akut men som vi tänkt att fixa så att vi förhoppningsvis kan sälja den innan vi åker hem. När vi lämnade in den sa vi åt honom att ta din tid, vilket vi nu två veckor senare fått ångra något ordentligt. Varje dag går vi dit, och möts av samma syn; moppen helt isärmonterad och ingen progress överhuvudtaget. Mañana, mañana. 

Oftast är tico time väldigt skönt, det tar bort mycket press och det finns inte något som heter stress i det här landet. Men ibland längtar man efter lite jäkla punktlighet. För många av oss som inte är vana vid den här livsstilen kan det kännas, speciellt i början, som att det är brist på respekt när man bestämt att ses vid 9.30 och personen dyker upp 10.15, eller när mekanikern som ska sagt att jag dyker upp imorgon vid 12 inte kommer alls (utan att höra av sig), och man då suttit hemma och väntat hela lunchen.

Sen är det mycket som är bra med tico time, det finns ett samhälle här som heter Nicoya och som räknas som en blue zone, vilket innebär att människor som bor där lever länge. Det har att göra med många faktorer som klimat och gener, men också mycket för att stressnivån är så låg. Och just stressnivån är något vi verkligen känt av, då den minskats drastiskt i jämfört med vad den brukar ligga på i vardagslivet i Sverige.

Något annat med tico time är att det också smittar av sig något otroligt. Allt händer i ett långsammare tempo och man tar efter andras beteenden. Vi pratade om det senast igår när vi skulle spela volleyboll, då vi bestämt att vi skulle ses 9.30 och ändå inte lämnade huset förrän 9.40, vilket gjorde att de vi spelade med fick vänta på oss. Det är en sån del av tico time man inte vill ta med sig hem.

Man vill ju gärna spara en del hakuna-matata-livsstilen, men samtidigt inte låta det övergå i lathet eller vara respektlös mot sin omgivning. Svårt att hitta en balans, men säkerligen väldigt nyttigt. Jag, som gärna har hundra bollar i luften samtidigt, vill att allt blir klart och det gärna igår, har fått mig en ordentligt lärdom av att leva såhär. Det har varit en ordentlig prövning vissa gånger men verkligen också fått mig att flera gånger bara luta mig tillbaka och låta det bli som det blir, när det blir.

Men, nog om tico time. Utöver strul med mopeden har vi haft en väldigt bra vecka. Det har varit mycket volleyboll, strandtid, gym och häng med nyfunna vänner som Tessa bjudit hit från sin vardag i USA.

I fredags fick vi uppleva ett riktigt oväder. Regn som vällde ner från en himmel som öppnat sig. Åska som dundrade och blixtar som slog ner så nära att det small till i hjärtat på en. Detta hände precis under vår idrottslektion med eleverna i åk 3-6, så vi flydde alla tillsammans fotbollsplanen och gömde oss inne i aulan tills det värsta passerat och föräldrarna en efter en, dyngsura, kommit och hämtat sina barn.

På kvällen jobbade vi Chase the Ace med Tessa. Jackpoten ligger på över 4000 dollar nu så folk är som tokiga 🙂 vi sålde otroliga mängder biljetter och fick på så sätt in mer pengar till Abriendo Mentes. Vi avslutade med att kolla på film på vår egenmonterade filmduk hemma i casa verde.

I lördags hade vi fotbollsmatch mot eleverna, en aktivitet som Erik och jag ordnat. Vi spelade elever mot Abriendo Mentes personal, det blev en svettig och jämn match som eleverna tillslut knep vinsten om efter att ha sparkat in 6-5målet.

Under dagen hängde vi lite på Penca, fick besök av vår vän Maggie från teamet i Brasilito och gick och tittade på en krokodil som letat sig in bakom vår vanliga mataffär i Potrero. Fick sedan veta att det även var en krokodil uppe på stranden på Penca och en borta vid Conchal. Det berodde på regnet sa folket som tillsammans med oss trängdes omkring och tittade på den lilla dinosaurien som flöt omkring i sumpmarken bakom Super Potrero.

På kvällen promenerade vi över till en strand i närheten som heter Playa Prieta, tittade på solnedgången och avslutade sedan allt med att bli bjudna på pizza och öl av Tessas vänner Jared och Alicia, som tack för deras vecka här. Innan vi gick och la oss hängde vi på deras AirBnb och spelade Heads Up tills tårarna sprutade av skratt.

Idag är det onsdag och jag sitter på Bahia del Sol och äter lunch, har varit på yoga på morgonen och sen dess suttit här i solen med Marcella (som har jobbat) och skrivit. Om någon timme kommer Erik och Linda och hämtar upp mig och vi ska ha våra idrottslektioner i Brasilito. Ikväll ska vi försöka planera en helgutflykt som vi vill göra med Marcella och Tessa, bara fyra helger kvar nu. Hjälp!