Veckan rullar på i samma anda som förra. Skillnaden är att vi nu har förflyttat oss över till Potrero och här fått träffa eleverna som vi kommer att jobba med under våren. Jättemysiga! Vi är verkligen exalterade på att skolan ska dra igång nu!

I helgen var vi både borta vid Playa Flamingo och tittade på solnedgången och nere vid Playa Potrero och njöt av havet. Vilken otrolig lyx det är att ha gångavstånd till stranden och vattnet. Här runt omkring finns det också så otroligt mycket stränder. Playa Potrero är svart, men bara en strand bort är det plötsligt vitt och det finns en strand borta i Brasilito som heter Playa Conchal och den består bara av snäckor. Dit ska vi åka någon dag snart!

Vi var även hos läkaren igen i helgen för uppföljning då allt inte kändes hundra, men nu ska det vara i sin ordning och vi har tillslut knaprat i oss hela paketet tabletter och ska från och med nu bara bli bättre. Tjoho! Det ska vi fira med en öl till middagen efter träningen ikväll.

Den här veckan är det ännu lite mer jobb med organisationen då vi ska börja förbereda inför skolstart. Detta sker på eftermiddagarna efter summercamp så det blir längre dagar. Hittills har dagarna varit rätt korta, men tillräckligt så att det räcker och blir över ändå haha. Det är svårt att förklara hur varmt det är här och hur trött man är efter dagarna i solen med barnen. Vi är verkligen så himla glada att vi hittade det här boendet med både pool och AC.

Vi har tagit en del bilder men främst på eleverna och det är bara till för organisationen och får alltså inte postas här, så istället tänkte vi ta och bjuda på några från när vi var i Colombia och tog vårt dykcertifikat. Som vi älskade Colombia och som vi saknar Lisa!

Så har nästan hela vår första vecka i Potrero passerat. Vi hade som sagt vårt första möte i måndags och på tisdagen var det dags för nummer två. Denna gång träffades vi alla i Brasilito, en by ungefär 20 minuter härifrån där Abriendo Mentes också har ett kontor och där de utför samma saker som här i Potrero.

Om man vill veta lite mer om organisationen gör man det lättast genom att kika in här: Abriendo Mentes. Det vi specifikt kommer att göra – när eleverna börjar skolan igen, är att hjälpa till i klassrummen och stötta de elever som har det svårast. Utöver det är det aktivitetsplanering och genomförande med barnen, samt att hjälpa till med att anordna event.

Just nu har eleverna fortfarande sommarlov, men som många redan vet är loven inte alltid superenkelt för alla och av den enkla anledningen stöttar Abriendo Mentes upp med aktiviteter även under dessa dagar. Så, onsdag, torsdag, fredag och måndag som kommer hålls Summercamp i Brasilito och tisdag-fredag efter det hålls samma sak i Potrero.

I tisdags hade vi alltså planeringsdag för att förbereda för dagarna och sen var det bara att köra igång. Vi två blev placerade tillsammans och fick i uppdrag att anordna och hålla i veckans lek- och sportaktiviteter. Tillsammans med barn i alla åldrar har vi nu spelat fotboll, kört capture the flag, sprungit stafetter, spelat fotbollsbrännboll, lekt hela havet stormat (=sillas musicales) och gemensamt byggt ballongtorn.

Snacka om att det har varit utmanande, både med nytt ställe, nya kollegor, nya elever, nytt språk och ny värme(!). En stor grej har varit språket då vi ganska snabbt insåg att vi under tiden i Guatemala och på resande fot i Panama och Colombia lärt oss extremt lite spanska ord och termer för hur man förklarar lekar. Haha. Men det har gått bra ändå, vi har fått så mycket hjälp av eleverna. Vilken fröjd det är att få jobba med barn!

Under veckan har vi också lyckats med: köpa en moped, storhandla, införskaffat oss ett månadskort på the Jungle gym, ätit massa medicin (nu börjar vi äntligen känna skillnad i magen) och lärt känna området. Väldigt snabbt känns det som att vi har kunnat anpassa oss till att skapa oss en vardag här, en vardag som vi båda är överens om att vi kommer trivas fantastiskt bra i.

Ikväll är det fredagskväll och vi har planerat att ta oss till Coco Loco och titta på solnedgången och äta kokosglass. Ursprunglig plan var att kanske dricka några öl, men medicinen stoppar oss så det får bli en annan gång. Som tur var har vi ju ett antal solnedgångar kvar framför oss.

Vi har tagit miljontals med bilder på alla härliga barn, men precis som på våra vanliga arbeten hemma i Sverige får vi inte lägga upp några bilder på dom på sociala medier. Istället har vi försökt att få med lite hur det ser ut på vår nuvarande arbetsplats, både byggnader, lekyta utomhus och även organisationens värdegrundsregler.

Och så en frukost. Observera vår lilla juicepressare – världens absolut bästa köp!

Åhej. Vi lämnade alltså Medellin den 18:e januari. Tillsammans flög vi då till Panama City. Vi var framme ungefär 17 och åkte då direkt från flygplatsen till Lisas hotell. Där dumpade vi våra saker och åkte sedan till shoppingcentret Multiplaza där vi åt gyros, igen, och gick på bio, igen. Denna gång såg vi musikalen The greatest show. Runt 22 var filmen klar och då var det bara för oss att åka tillbaka till Lisas hotell, hämta våra väskor och sen kramas länge för att efter fyra veckor tillsammans tillslut skiljas åt. Lisa har några dagar i Panama City innan hon flyger tillbaka till Sverige.

Efter att vinkat av Lisa begav vi oss mot Albrook mall där stadens bussar går ifrån. Därifrån tog vi vid midnatt en buss mot San José, Costa Rica. Efter 15 timmar i bussen och två timmar i kö vid gränsen var vi tillslut framme i San José för att få veta att vi precis missat sista bussen mot Flamingo med 15 minuter.

Tack vare en superfin taxichaufför lyckades vi ta in på ett litet familjeägt hotell i närheten av busscentralen. Tidigt dagen efter begav vi oss mot bussen och denna resa tog oss ytterligare sju timmar. Vi hade lyckats ladda ner massvis av avsnitt med Breaking Bad (Sigrid ser den för första gången) så vi hade fullt upp under resan ändå.

En läskig sak som hände oss längs vägen var att vi körde rakt igenom en skogsbrand, alla fönster var öppna på bussen och helt plötsligt kändes en hetta mot fönstren (ännu varmare än den vanliga temperaturen, hur det ens är möjligt eftersom att det är 35 grader här nu!) och vi såg lågorna utanför. Det verkar vara väldigt vanligt här och det är förståeligt eftersom att det är dödstorrt nu när regnperioden är över. Det märktes på en gång när vi kom fram till Flamingo också, allt som förra gången var grönt är alldeles gulbrunt och torrt nu.

Klockan var närmare 15 när vi tillslut satt på busstationen i Flamingo med alla våra saker och tack vare en snäll lokalbo lyckades få tag på en taxi som för jättedyra kronor (välkommen till Costa Rica!) tog oss till Potrero och Bahia Esmeralda som är namnet på komplexet som vi kommer att i de kommande två månaderna. När vi kom in i vårt lilla hus drog vi en suck av lättnad för att vi är så himla glada att vi hittade det här boendet där vi tror att vi kommer att trivas väldigt bra. Vi har kontrakt här fram till påsk då vi måste ut ur landet en sväng på grund av våra visum och sen får vi se var vi hamnar när vi återvänder.

Vår första kväll här bestod av att gå till Las Brisas, en bar nere vid vattnet och äta middag vid solnedgången, varpå vi sen återvände hem och efter ett samtal till familjen Isaksson och pappa Janne som fyllde år, somnade vi som stockar väldigt tidigt. Dödströtta efter långa dagar med resande.

Dagen efter, söndag, vaknade vi upp och hade egentligen bara ett mål med dagen: hitta en läkare. Vi båda blev som sagt sjuka sista dagen i Taganga och det har alltså fortfarande inte gett med sig. Så, vi hoppade på the local bus och for till Huacas där vi blivit tipsade om att gå till the beach clinic. Där fick vi träffa en läkare och fick sedan veta att vi skulle komma tillbaka dagen efter för att lämna tester till labbet. Av vårt bajs. Det kändes ju som det absolut äckligaste man kunde tänka sig i världen, MEN, något sånt måste man väl också göra någon gång i livet och herre gud vad vi vill bli av med det här nu så vad som helst går bra!

Efter läkarbesöket tog vi oss till Super Compro i Huacas och storhandlade för att ladda upp med saker i hemmahuset. Mest bönor och ris, som förmodligen kommer vara det vi äter allra mest här. Vi försöker gå vegetariskt i största möjliga mån och är väldigt exalterade på vad vi kan lyckas ta fram i kostväg utan att lägga till kött. Det ska bli spännande att se hur väl vi lyckas!

Några timmar senare var vi hemma igen och resten av dagen spenderades hemma vid poolen, eller vilandes framför Breaking Bad i vår säng. Det blev en tidig kväll vetandes att vi skulle tillbaka till läkaren tidigt dagen efter.

Så, idag. Vi vaknade vid 06. Åt vår frukost, tog vårt test och packade sedan ner det långt ner i många påsar för att kännas vid det så lite som möjligt under bussresan till Huacas. Hos läkaren behövde vi nu bara lämna in det och var sedan färdiga att gå. Vi hade då nästan 90 minuter på oss innan nästa buss tillbaka till Potrero skulle gå, så vi passade på att vandra omkring. Efter bara en kvart hittade vi något vi verkligen letade efter, en affär som sålde mopeder. När vi tittat på priserna insåg vi att vi var på fel ställe men turligt nog kände han som jobbade en familj som sålde sin moped precis just nu.

Efter 20 minuter var han där, Ronald, och visade upp vad han sålde. Vi provade den och pratade med honom en stund innan vi bestämde oss och gick och tog ut pengar. Så, dag 3 och vi är med moppe. Sjukt nöjda med vårt köp (peppar peppar nu) återvände vi till Potrero för att gå på vårt första möte med Abriendo Mentes. Det kändes fantastiskt bra! Vi fick träffa alla andra volontärer och de som är ansvariga både för verksamheten i Potrero och Brasilito.

I övermorgon kommer vårt första uppdrag som volontärer att dra igång, vi ska alla tillsammans, anordna summercamp för eleverna (dom har lov fram till den 12e februari), detta kommer pågå i åtta dagar och för att planera ut allas uppgifter har vi stormöte imorgon. Det ska bli så himla roligt att få dra igång med det här och se vad det ger oss!

Efter möte och lunch med dom kom vi tillbaka hem och såg då att våra labbresultat kommit till oss på mejlen, vilket innebar att vi var tvungna att ta oss till läkaren igen, nu fanns han, Fernando, i Flamingo som ligger väldigt mycket närmre oss. Vi tog vår moppe dit 😀 och fick träffa honom på en gång. Ett samtal, diagnostiserade med två typer av parasiter i våra magar och två kurer av antibiotika utskrivna, var vi klara och kunde återvända hem.

Nu har vi precis ätit middag och gått igenom en powerpoint presentation som vi fick från Abriendo Mentes idag. Lägger upp lite bilder nedanför på vår första kväll och lite från vår lägenhet (observera Eriks min, det är blandad parasitmage med överhettning – 35 grader varmt här). Snart är det dags för oss att runda av den här kvällen. Ha det fint så länge så hörs vi snart igen!

Medellin. Alltså vilken stad! Vi hade bara tre dagar där, men dom dagarna gjorde vi verkligen det mesta utav. Vi anlände vid lunch på måndagen och tog oss då till vårt hostel the Sugar Cane, som ligger i Manila i delen El Poblado i Medellin. Återigen lyckades vi hamna på ett hostel som var helt fantastiskt! En tysk ägare, Ghunter, som gjorde allt och lite till för att vi skulle få det så bra som möjligt, fräscha rum och toaletter plus en superfin takterass där det serverades frukost varje morgon.

Efter att vi lämnat av våra grejer gick vi och åt lunch på ett wokställe precis i närheten innan vi tog tunnelbanan in till centrala Medellin, där vi kikade omkring lite och lärde känna stället lite. Vid 18-tiden, innan det blev mörkt (då man inte ska vara i centrum), tog vi tunnelbanan tillbaka till vårt hostel där vi spenderade kvällen med att dricka öl på takterassen tillsammans med de andra personerna som bodde med oss där.

Dagen efter startade vi tidigt med bananpannkaksfrukost. Vid nio mötte vi upp en stor grupp med andra turister plus en guide vid El Poblados tunnelbanestation. Vi hade bokat in oss på något som hette Free Walking Tour, en gratis guidad rundtur som under fyra timmar tog oss runt i Medellin och gav oss en djup inblick i Medellins historia vilket var väldigt intressant!

Egentligen vill vi skriva ner allt här för att kunna dela med oss om allt vi fick veta men det kommer inte att gå. En del handlade om Pablo Escobar och det vi fick veta om honom, som där knappt nämns vid namn, gjorde att man nästan kände sig skyldig för att någongång ha tittat på Narcos. Vi fick också veta väldigt mycket om den drogkartell som idag finns kvar, även om den har minskat påtagligt.

Exempelvis blev den högsta ledaren i Medellins drogkartell ihjälskjuten av polisen för ungefär en månad sedan och sedan dess har över 70 mord skett, då resten i kartellen tävlat om vem som ska bli nästa ledare. Vi gick också till en kyrka som ligger på Simon Bolivar Plaza och vi hade ju fått veta innan att det fanns flera ställen i staden där man inte skulle vara när det blev mörkt, men här, bakom kyrkan – dit skulle man aldrig gå.

Överlag var hela turen väldigt givande och intressant, och som vi var väldigt glada åt och nöjda med trots att vi nog aldrig tidigare känt oss som större turister i någon annan stad tidigare.

När vi var tillbaka vid vårt hostel efter vår tur mötte vi upp Sandy, som dagen innan anlänt till Medellin. Hon ska studera spanska vid universitetet där den här terminen så hon kommer att vara kvar där länge. Tillsammans med Sandy gick vi till en vietnamesisk restaurang där vi satt i flera timmar och bara pratade. Supermysigt!

På kvällen hade vi bokat bord på pizzarestaurangen Café Zorba tillsammans med Sandy, hennes kompisar Max och Vilma samt Mikael från vårt hostel. Även vår kompis Enzo som vi seglade med från Panama kom och överraskade och mötte upp oss. Det blev en riktigt trevlig kväll med otroligt god mat och drinkar. Vi promenerade hem tillsammans strax innan midnatt.

På onsdagen vaknar vi återigen tidigt då vi denna dag bokat en tur ut till ett litet område utanför Medellin som heter Guatape. Vi blev upphämtade från vårt hostel med en shuttle av två män som heter Rafael och David, världens mysigaste killar. Tillsammans med dom och Jack från Storbritannien, Omer från Pakistan, Sofia från Argentina samt Austen, Chris och Sam från USA började vi vår resa mot Guatape.

Efter ungefär 30 minuters resande kom första överraskningen; bilen stannade och in i framsätet hoppade en kille som satte sig bak-och fram och började spela och sjunga för oss. Och han var sådär duktig att man tappade hakan. När han spelat tre sånger tackade han för sig, bilen stannade och han hoppade ut igen och vi åkte förbluffat vidare.

Nästa stopp var hemma hos Rafael där en frukostbuffé utan dess like stod uppdukad för oss. Vi fick träffa hans fru, äta gott, dricka te med ananas och lära känna varandra bättre innan vi fortsatte vår resa vidare. På väg till nästa destination fick vi hoppa upp på taket och se på utsikten över de vackra kullarna och dalarna med otroligt vackra sjöar emellan.

Plats nummer tre var en bro över en liten sjö, där vi fick hoppa ner i vattnet och bada. Det var friskt och skönt och jätteroligt! Vi avslutade med att med en varsin öl i handen njuta av den fantastiska utsikten medan vi torkade.

Destination nummer fyra var toppen av Guatape, där den berömda stora stenen ligger som man kan klättra upp på (659 steg rakt upp) och få en helt galen utsikt och det vackra landskap som finns runtomkring. Svårt att förstå precis hur vackert det faktiskt var och våra bilder gjorde det inte alls rättvisa. Hur fint som helst! Efter att ha varit uppe och kikat på utsikten kom vi ner igen till en uppdukad filt med alla de godaste maträtterna man kan tänka sig, och detta hade alltså Rafael och David tagit fram och lagat under den timme som vi var uppe och vandrade. Vi åt och åt och åt tills vi var alldeles slut och fick då vila en stund i bilen på väg mot vår sista plats för dagen.

Vi avslutade resan med att stanna till i Guatapes stad. Supergullig och fin med vackra färger och skulpturer och konst. Det regnade väldigt mycket när vi var där så vi vandrade bara omkring en kort stund innan vi stannade på ett berömt café och drack extremt gott colombianskt kaffe!

Klockan var 19.30 när vi var hemma på hostelet igen, dödströtta men supernöjda efter en lång händelserik dag. Väl där tog vi oss en snabb siesta, en dusch och svidade sedan om till kvällsutstyrsel. Vid 21.30 mötte vi sedan upp Sandy och hennes vän Matilda, Enzo och våra nyfunna vänner USA på en bar som hette 37 park. Vi satt där tills klockan blev 00.30 och rörde oss efter det vidare till en klubb där vi dansade oss svettiga fram till 03-stråket. Här sa vi några ledsna hejdå och åkte sedan hem till the Sugar Cane igen.

Dagen efter vaknade Lisa och Erik tidigt och tokiga som dom är tog dom sig ut på ännu en free walking tur borta i ett distrikt som heter Comuna 13, ett distrikt som tidigare varit ett av de farligaste i staden men som nu genomgått en gigantisk förändring. Sigrid var trött och ville hellre stanna kvar på rummet, äta frukost i lugn och ro, läsa lite i sin bok och packa i ordning (alla är vi olika hehe). När Lisa och Erik var tillbaka var det dags att hoppla in i taxin som tog oss mot flygplatsen och sen var det, med en tår i ögat, hejdå och på återseende Medellin.

Wow! Vi bor på ett hostel som heter Casa Loma och vilket sinnessjukt ställe det är. Hostlet ligger högt uppe på ett berg (man blir riktigt svettig varje gång man besiger alla triljoner trappor upp) där det är lite svalare än på den altitud vi annars befunnit oss på.

Det som har varit magiskt är att vi de senaste tre nätterna sovit i hängmattor mitt i djungeln med en utsikt över hela Santa Marta. Somnat och vaknat till ljuden från djuren och naturen omkring oss. Det absolut mysigaste på hela den här resan! Luften är frisk och det är precis så behaglig temperatur att man kan sova ute med långärmat och ett täcke. Så jäkla härligt!

Båda vi två drog på oss en riktigt jobbig magsjuka sista dagen i Taganga och den har hängt i hela vägen i Minca, vilket har gjort oss helt sängliggande två dagar och uppe-på-benen-men-utan-energi den sista dagen. Det har gjort att Lisa har fått hajka runt en del själv och vi har missat alla saker runt omkring den här bergsbyn. Men, det har inte gjort oss någonting, det kan inte finnas ett bättre ställe i världen att vara sjuk på.

Våra dagar har främst bestått av att läsa, sova, hänga med folk uppe på hostelet, vila, krypa ner i samma hängmatta och titta på serier på vår padda. När vi inte sprungit fram och tillbaks på toaletten vill säga. Usch, vad våra magar har fått jobba på den här resan.

Vi har försökt vara noga med att äta ändå, och det är vi glada åt, för även fast att magen skrikit av smärta efter varje vätske- eller matintag så har vi ändå njutit av själva måltiderna. Vårt hostel är helt vegetariskt och maten som lagats har varit helt galen. Igår fick vi t.ex. broccolicrepes med vitvinssås och sedan en stor rawchoklad- och jordnötsboll med hemmagjord glass. Ja, ni hör ju själva.

Tyvärr hann vi bara spendera tre nätter där, om vi hade kunnat hade vi stannat i minst en vecka(!), men så mycket tid har vi tyvärr inte. Vår resa med Lisa börjar närma sig sitt slut. Den 18e flyger vi tillsammans till Panama City, där Lisa tar ett flyg tillbaks till Sverige medan vi bussar vidare mot Costa Rica och vårt nästa kapitel. Men innan dess ska vi till Medellin och upptäcka den staden, förhoppningsvis får vi stöta på lite välkända ansikten där nere också. Mer om det sen – för nu ska vi boarda vårt flyg ner dit. Hörs mer där!

De senaste tre dagarna har vi spenderat i Santa Marta, en stad fyra timmar öster om Cartagena. Vi hade en sista kväll med våra seglarkompisar, som blev fantastiskt lyckad och rolig, och tog dagen efter en buss hit. Den här staden är också supermysig, med en gågata full av liv, med barer och restauranger och en strandpromenad full av stånd och marknader. Igår åkte vi till en närliggande svart strand och spenderade dagen där, på kvällen gick vi ut och åt falafel med en kille från vårt hostel. Efter satte vi oss på en uteservering och lyssnade till livemusik av tre colombianska män. Dom var så fruktansvärt duktiga! När dom hade paus började dom prata med oss. En utav dom hette Jimmi, hade varit lärare på ett gymnasium i Stockholm i 20 år och pratade jättebra svenska. Han var supergosig och kramade om oss och berättade om vilken plats Sverige har i hans hjärta. Det bästa med dom här dagarna har varit personerna vi träffat. Förutom musikanten Jimmi är det också den 40årige taxichauffören Emilio som körde oss fram och tillbaka till Playa Tortuga igår och som ska ta oss på stadstur idag. Det är försäljaren Roberto som sålde oss varsin kopp gjord av kokos och berättade om urbefolkningen här. Och sen är det paret Henry och Valentina som supernervösa kom fram till oss i förrgår kväll på gatan bara för att få försöka öva sin engelska. De bodde i en närliggande by här där man inte får chans att öva engelska och dom gjorde det själva på egen hand nu och målet år att åka till USA nästa år.Det är verkligen häftigt att få krossa vägar med så många nya människor precis hela tiden, den erfarenheten och dom mötena kommer vi verkligen att ta med oss långt in i framtiden!