Hejdå Gunnar!

Igår vid kvart över två kom pappa och hämtade upp mig och Fredrik. Tillsammans åkte vi ut till Arlanda där vi mötte mamma, Gunnar, Sture och Ingeborg. Vi hjälpte Gunnar att checka in och lämna bagaget och satte oss sedan och fikade. Vi satt på precis samma bord, precis samma tid på dagen, på precis samma terminal som när jag och Fredrik lämnade Sverige för Australien för nästan ett år sedan.

När vi tillslut skulle säga hejdå blev det ett riktigt gråtkalas. Det har varit så mycket bråk kring den här resan, så mycket velande fram och tillbaka, så mycket ändringar, så mycket oro att varken jag eller någon annan riktigt förstått att han faktiskt åker nu och att han ska vara borta ett år. Framförallt inte Gunnar. Från lunch igår grät han nonstop tills det att vi kom fram till flygplatsen.

Förstår ni vilken stor grej det är? Att vid 17års ålder lämna hela stora familjen och bege sig alldeles ensam till Nairobi. Och även om man räknar bort allt det läskiga som kriminaliteten och ebolan så är det fortfarande ganska läskigt att på helt egen hand flyga jättelångt, flytta in hos en ny familj samt börja på en helt ny skola i ett annat land.

Jag själv oroade ihjäl mig ungefär hela kvällen igår och inatt har jag drömt mardrömmar om att alla mina syskon har försvunnit på olika håll och vi har letat i skogen efter dom, hela Uppsala har involverat sig i letandet och tillslut när vi äntligen hittade Astrid då hade Birger försvunnit. Usch, det tog aldrig slut. Kanske är lite för många hejdån på en och samma vecka.