Category Archives: Vardagslivet

Monteverde och Barnens regnskog

Halloj!

Ojoj, vad struligt det har varit med bloggen nu på senaste tiden. Jag råkade ändra en tokig sak i kodningen som skapade error på hela sidan och det har tagit jättelång tid att återställa men nu så!

Tyvärr resulterade det i att ett väldigt långt inlägg vi skrev om den första delen i Monteverde totalförsvann tillsammans med alla de bilderna som laddats upp så nu måste vi börja om från början.

Så, för att göra det lättare att läsa delar vi nu upp ett den här jättesammanfattningen i flera inlägg. Vi börjar alltså med våra regnskogsäventyr i Monte Verde:

Resan från Potrero till Monteverde tog oss lite över fyra timmar i bil. Till den här resan hade pappa och Jo hyrt en stor statsjeep för att vi skulle kunna ta oss runt på alla vägar kring regnskogen. Vi började vår vistelse i Monteverde med att hänga runt i staden, träffa en man som heter Bob och har jobbat jättelänge med Barnens regnskog i Costa Rica. Han tog oss på en personlig hajk genom en del av regnskogen och berättade massor. Just Barnens regnskog har en stark koppling till Sverige och till min pappa och gudmor, så för mig var det väldigt häftigt att se. Mer om det projektet kan man läsa här: http://www.barnensregnskog.se/historik/

På kvällen åkte jag, Erik och Astrid iväg på en kvällsvandring där vi fick se både sengångare, vandrande pinnar, grodor, ormar och tarantellor(!). Superhäftigt!

Dagen efter var det dags för vår stora hajk. Jag, Erik och papp vandrade då rakt ut i regnskogen och spenderade sedan två nätter där på en fältstation mitt ute i ingenstans. Där fick vi tre mål av dagen av familjen som bodde på och ägde fältstationen. Det var ett trähus med våningssängar som blev superkallt(!) på natten. För att hålla värmen och för att rädda Sigrid från alla spindlar och farliga djur sov vi i samma lilla 90-säng.

Under dagarna hajkade vi i regnskogen, både på egen hand, med mannen från fältstationen och även med en guide som hade med sig en stor kikare och visade oss otroligt mycket fina fåglar. Vi gjorde en kvällshajk och fick återigen se både en orm och grodor. Det var lika häftigt denna gång!

Första tiden i Costa Rica

De första dagarna i Costa Rica har nu passerat. Vi har bott i ett väldigt fint men jättelitet och trångt hus vid en resort tillsammans med pappa, JoEllen, Astrid och Ming.

Dagarna här har varit supervarma (25 grader på nätterna!) och har mest bestått av att sola, bada, leka med barnen men också av att utforska Potrero och stränderna häromkring. Det är här i Potrero som vi kommer att spendera vår nästa termin och volontärarbeta för organisationen Abriendo Mentes så det har varit kul att få kika runt lite hur det ser ut här.

Idag ska vi lämna Potrero för fem dagar och åka till Barnens regnskog. Erik och jag har fått hela den resan av pappa och Jo i tidig 25-årspresent. Under resan ska vi ut och vandra i regnskogen och hoppas på att få se spännande saker och djur. Hittills har vi sett stora ödlor, apor och Erik har sett en skunk!

Efter regnskogsäventyret kommer vi tillbaka till Potrero för några dagar, vi hörs mer igen då.

I Toronto

Hej och hå. Klockan är 03.00 svensk tid (22.00 här) och vi sitter på Subway på Torontos flygplats och äter mackor, dricker lemonade och spelar vändtia.

Halva flygningen är genomförd och nu snart också halva väntetiden här (som är vår längsta mellanlandning på sju timmar). Man glömmer hur slitigt det är med tidsskillnad och långa flygningar. Efter några byten och länder har man helt tappat tidsuppfattningen.

Hittills har allt fungerat bra, flygen har varit i tid och allt bagage är med! Vi har flugit med Icelandair de första två turerna och nu när vi checkar in här i Toronto (om ca en timme) byter vi flygbolag till AeroMexico. Icelandair var trevligt och flygen var väldigt fräscha, hoppas att det är liknande även med AeroMexico då iallafall nästa flygning är hyfsat lång.

Sista mellanlandningen blir i Mexico City (04.00-08.00 lokal tid) och sen är vi framme i Guatemala runt 10.30 imorgon bitti. Då är klockan 17.30 i Sverige.

Framme i Guatemala ska vi bli upphämtade av en chaufför från vår skola vi ska studera vid i San Pedro. Vi kommer käka lunch i Guatemala City, möta upp en annan student och sedan åka mot San Pedro. Den bilresan tar ca 4 timmar.

Så alltså, om ungefär 20 timmar får vi äntligen komma fram till vår värdfamilj och en säng. Må tiden gå fort för fasen som vi längtar nu!

Min fantastiska sommar

2014

Den 25e maj lämnade vi Gold Coast och allt vad det innebar. Framför oss hade vi två veckor av resande i Australien, två veckor i Asien och sedan en hemkomst till Sverige som vi inte sett på nio månader.

Jag var hemma i Uppsala i lite mer än en vecka innan jag packade min väska igen och försvann. Det blev en vecka i Småland, några dagar i Göteborg, en långhelg i Oslo och sedan två veckor på Orust innan jag bilade ner till Orust.

Väl hemma varade min vistelse inte längre än 14 dagar innan jag återigen packade resväskan full och begav mig ut på resande fot. En månad och åtta av Europas länder senare var det den 18e september och jag var hemma igen.

Min sommar har varit sjukt lång och jag har gjort fantastiskt mycket. Den har innehållit precis allt jag någonsin kunnat önska. Jag har i princip bott i en resväska och har nu underbara minnen i bagaget att bära med mig resten av livet. Jag har inte varit ledig en hel sommar på över sex år och det var helt sinnessjukt skönt att bara få njuta av en ordentlig ledighet.

Men nu är det så himla jättehärligt att få vara hemma igen. Jobba, träna och skapa rutiner. Ha en egen garderob, åka bil och vara nära min familj. Jag är så tacksam över tiden som passerat, men nu är jag pank och känner mig färdig med resandet för ett tag. Nu är det dags att ändra kontrasten lite, samla ihop pengar och tänka lite mer på framtiden. Det kan låta tråkigt men jag har aldrig varit mer exalterad.

DSC00197   DSC00629 DSC00647 DSC00714 DSC01857 DSC01886 DSC01919  DSC01992 DSC02183 DSC02203 DSC02216 DSC00990 DSC00998 DSC01140 DSC01239  DSC01243 DSC_2898 DSC_2821 DSC_3407 DSC_3993 DSC02545 DSC02618 DSC02984 DSC02999 DSC03254 DSC03222 DSC03540 DSC03604 DSC03640

Borta bra men hemma bäst

Nu var det ett tag sedan jag var här. De senaste dagarna har varit hektiska! Hade en helt fantastisk sista kväll i Mallorca i onsdags. Vi blev utbjudna på en stor middag på världens finaste lilla restaurang. Den låg lite utanför stan och var byggd inuti en gammal väderkvarn. Sjukt mysigt och galet gott.

Efter middagen åkte vi tillbaka till lägenheten och drack lite vin innan vi for ut i Mallorcas nattliv. Dansade tills klockan var över 06 och tog sedan en taxi hem för några timmars sömn. Vid elva ringde klockan och vi gick upp för att äta en sista stor frukost. En timme senare satt vi i bilen på väg till flygplatsen och där var det sedan dags att säga hejdå.

Flyget var sjukt obekvämt och det kändes som en evighet eftersom att jag så gärna ville komma hem. Efter fyra timmar var jag tillslut hemma och fick äntligen somna i min egna säng. Ikväll ska jag hem till mamma för fredagsmys med familjen. Som jag har längtat efter mina små skruttungar till syskon!

Pappas tankar kring katastrofvalet

“Så hur känns det nudå när katastrofvalet är ett faktum?

Jag tror det finns alldeles för lite engagemang politiskt. Vem fan bryr sig på riktigt, orkar göra någonting, orkar säga ifrån, stå upp, motivera, ta reda på fakta, debattera och övertyga människor i sin närhet om vad som man tycker är rätt och fel? Det är enklare att ta en latte och diskutera något bekvämt istället.

Känner mig blasé och meningslös på andra sidan jorden när demokratiska Sverige knakar i fogarna och sällar sig till den trötta klagande skaran av europeiska länder som räddhågsna röstar egoistiskt.

Förkrossad över MP:s låga valsiffror – även om nu inte miljö och klimat var en stor valfråga denna gången så känns det som att förödande förändringar är på gång. Fiskbestånd utrotas, klimatförändringar ger torka, skogsgränder och översvämningar, människors hälsa sätts på spel när länder som Indien och Kina mångfaldigar sin bensindrivna fordonspark.

Hur trångsynt och kortsynt får man vara?

Ge mig ett jobb, på bekostnad av miljön. Ge mig pension, på bekostnad av en Syrisk flykting. Ge mig valfrihet, på bekostnad av rättvisa. Ge mig billiga kläder och teknik, på bekostnad av utebliven utbildning och utveckling för barn och kvinnor i låglöneländer. Ge mig allt det reklamen kräver av mig för att min självbild ska accepteras på Facebook, på bekostnad av min egen frihet att vara och utforska den jag vill.

Jag tycker det är viktigt att vara en aktiv del och ta ansvar för det samhälle man själv vill leva i och som ens barn ska få ärva.

Därför uppmanar jag alla att aktivera sig politiskt eller i någon ideell organisation för att utforska och bidra till den framtid du vill ha. Jag uppmanar dig att möta de som har makt direkt – öga mot öga – och ta reda på hur din framtid skapas. I kommunfullmäktige och i riksdagen. För det är där besluten fattas.”

Milano-Nice

Åh vilken lång jäkla dag! Vi har rest med tåg hela dagen och sedan letat och letat efter någonstans att bo. Nackdelen med couchsurfing är att vissa inte är helt pålitliga. Killen vars villa vi skulle bo i slutade plötsligt svara och vi anlände i Nice utan någonstans att bo.

Turligt nog hade Ric (Megans pojkvän) som vi mötte upp här bokat ett hotellrum för dagen där vi nu spenderat de senaste fyra timmarna med att leta nytt boende. Tillslut har vi hittat en lägenhet för fyra på airbnb som vi alldeles strax ska flytta in i. Dock finns det inte något wi-fi där så det kommer nog att bli snålt med uppdateringar här de kommande dagarna.

Imorgon ska vi ut och utforska Nice och njuta av en dag på stranden. Som vi har längtat efter sol och bad!!

Tankar från Berlin

Igår var jag vid Förintelsemonumentet här i Berlin. Synen fick det att skära sig i mitt hjärta. Jag läste om alla dessa människor som förlorat sina liv på ett eller annat sätt under andra världskriget. 6 miljoner människor. Jag vet att ni redan kan siffran, men ta bara en minut till att smaka på den. Låt det sjunka in.

6 miljoner. Människor. Mördade. Barn bortförda från sina föräldrar, kvinnor gruppvåldtagna, män misshandlade – allt för att efter år av lidande sedan antingen dö av utmattning, svält eller vätskebrist eller brutalt mördas i masskjutningar eller gasas ihjäl i gaskammare. 6 miljoner människor. Varför? För att en människa och hans “ras” tyckte sig vara bättre än deras.  

Jag gick igenom de olika rummen inne i monumentet. På en vägg hängde bilder. 6 stycken. På 6 personer som mördats under andra världskriget. Varje människa representerade varsin miljon. Under bilderna var människorna en och en beskrivna. En mamma till sjubarn. En man som precis blivit klar med sina studier. En elva årig pojke som skiljdes från sin familj i början av kriget och som sedan aldrig återfanns.

På en annan vägg fanns det brev och sidor ur dagböcker som bevarats. Brev där barn sa adjö till sina föräldrar för de förstod att det bara var en tidsfråga till det var deras tur. Brev där föräldrar sa hejdå till sina barn för att de inte orkade leva med det längre, personer som istället för att vänta på tyskarna, tog sina liv själva. Dagbokssidor som ordagrant beskrev hur en dag i skräck såg ut, där man riktigt kunde känna rädslan i orden.

I ett rum stod det skrivet på väggarna hur många människor som dött i varje land. Väggen var full av text. Land efter land. Siffra efter siffra. Och jag letade men visste att jag inte skulle hitta det. Sverige nämndes inte ens. Jag skämdes. Neutrala, fega , livrädda Sverige. När ska vi någonsin stå upp för någonting?

Jag minns när jag satt och läste om andra världskriget i skolan, jag tyckte att det var det mest intressanta inom ämnet historia eftersom att det var så nära inpå. Men ändå så långt borta. Jag kunde aldrig tänkta mig att vi någonsin skulle kunna styras mot samma sak igen. Det är ju meningen att vi ska veta bättre nu. Vi kan ju historien.

Vi har ju läst om allt, fått det berättat för oss, fått se filmer och bilder. Vi har sett vilken förödelse rasism och nazism gjort. Fått det förklarat och förstått att det inte spelar någon roll var du kommer ifrån eller vem du är, i slutändan är vi alla bara människor som lever tillsammans på den här planeten. Människor. Homo sapiens sapiens. Alla av samma art. 

Det är ju meningen att vi ska veta bättre nu. Vi kan ju historien.

Och ändå är vi här idag. Det är 2014 och ännu en gång börjar historien upprepa sig. Precis som de tidigare krigen har vi haft en lång lågkonjunktur och folk är missnöjda. De främlingsfientliga partierna utnyttjar varje litet snedsteg de andra partierna tar och letar sig in ibland våra länders styren och naglar sig fast som parasiter. Sakta men säkert hjärntvättar de fler och fler människor. Precis som då. 

Jag säger inte att det kommer att bli ett tredje världskrig.

Men jag säger inte heller att det inte kommer att bli det.

Från och med idag och 14 dagar framåt har vi vår chans att förändra, Sveriges chans att stå upp för något bättre. Låt oss tillsammans stå upp mot rasismen. Rösta i valet den 14e september.

Skrivet av

Det första du möts av när du kliver in genom dörrarna till Förintelsemonumentet. Skrivet av Primo Levi.

Amsterdam dag 2

Så, vad har denna dag bjudit på? Strålande sol och blå himmel! För första gången. Äntligen lite fint väder, det som har regnat nästan varje dag på resan hittills.

Imorse sov vi ut till tio, gjorde en stor frukost och vandrade sedan ner på stan. Vid centralstationen hoppade vi sedan på en båt som tog oss runt Amsterdams kanaler. Extremt fint sätt att få ännu en större bild av vad staden har att erbjuda. Verkligen att rekommendera.

Efter båtturen traskade vi omkring lite mer, gick förbi Anne Franks hus som numera är ett museum och sedan vidare mot en flowermarket. Den låg precis nere vid vattnet och var jättefin fylld med hundratals av tulpaner i olika färger.

På hemvägen tog vi ännu en ny väg och fick se ännu lite mer av de fantastiska små vägarna, vi letade upp en mysig pub vi ska sätta oss vid ikväll samt en ostaffär och ett holländsk pannkakshus som vi ska besöka imorgon. Mmmmm.