Ja ni. Tre dagar till hemresa. Känns helt overkligt! Dessa dagar flyger bokstavligt talat fram. Vår kompis David är här och hälsar på samtidigt som vi har massvis med jobbet, behöver göra oss av med vår moped, packa ihop inför hemresan och hjälpa till i mina föräldrars husköp. Nästan så att tiden inte riktigt räcker till, men vi gör så gott vi kan för att också hinna njuta av vår sista tid här.

Förra veckan jobbade vi som vanligt, hann med några gympass, solnedgångar, hängde med Tessa och hennes vän Jefrei upp på en utsiktsplats och njöt av utsikten över hela viken därifrån. Vi hann även fira cinco de mayo med Tessa och hennes kollegor från Educarte, det blev mycket frozen margarita, pilsen, volleyboll och en riktigt rolig dagsfest!

På fredagen anordnade vi Fun Friday för eleverna och hade sedan sport i vanlig ordning. Mitt under den pågående fotbollsmatchen så stannar en colevtivo och ut från den hoppar en smal och långhårig David Ulander med en stor ryggsäck på ryggen och ett stort leende i ansiktet.

Vår första kväll tillsammans spenderade vi med att titta på solnedgången, laga middag tillsammans och sedan gå tillbaka ner till stranden när det blivit mörkt för att bada i mareld och gud så mycket mareld det var! Vi badade i timmar och var inte hemma förrän runt midnatt då vi somnade gott i våra sängar.

Dagen efter vaknade vi tidigt och till vår stora förfäran till den första molniga dagen sedan vi flyttat hit. Av alla dagar så fick det verkligen inte vara molnigt just denna dag då vi vid 12 skulle iväg för att dyka. Vår vän Monica som jobbar för Abriendo Mentes men i Brasilito, är tillsammans med en kille som heter Nico som jobbar som dykinstruktör. Tillsammans anordnade dom en dykdag för Abriendo Mentes med dykning och snorkling till reducerat pris.

Nico hämtade oss runt 12 och tillsammans åkte vi till Flamingo där vi skulle ta båten ifrån. När vi hämtat vår utrustning såg vi till vår stora förtjusning att molnen lättade och det sprack upp. Det blev en eftermiddag full med skratt och glada miner, vi gjorde två dyk och fick se både hajar, bläckfiskar, ålar, rockor och massvis med andra fiskar. Och på hemvägen lekte delfiner i vågorna av vår båt. Det var en väldigt glad men mör grupp som tog sig i land där framåt 16-tiden.

Väl hemma åt vi lite sen lunch och tog oss sedan en varsin powernap. På kvällen vankades sedan grillning hemma hos Monica och Nico, följt av en utekväll i Tamarindo för att fira in Davids 26årsdag vid 12-slaget. Vi dansade och sjöng och skrattade och tog en taxi så att vi var hemma till strax innan 04, då alla stupade i säng efter en lång och riktigt rolig dag, kväll och natt.

I söndags sov vi ut och vaknade någonstans vid 11-tiden. Vi gick upp och åt frukost, kollade lite på Netflix och gjorde oss sedan redo för en eftermiddag med volleyboll på Penca. Vädret bjöd denna dag på både åska i fjärran och ett lätt regn över oss, vilket var glatt mottaget av alla spelande. Det drog dock förbi, lika snabbt som det kommit, regnsäsongen som försiktigt kom och knackade på dörren.

På måndagen gick Erik, David och jag till Playa Prieta och hängde där under dagen, badade i helt sinnessjuka vågor och bara njöt av solen. Det har kommit ett swell som tydligen kommer bortifrån Australien/Nya Zeeland och som gör vågorna dubbelt så stora överallt. Både Erik och David var nära på att dras med i en undervattenström så det var med stor respekt för havet vi lämnade stranden för att gå tillbaka till huset och göra oss i ordning för eftermiddagens lektioner. Vi hade vår sista idrottslektion med de små barnen och lekte bara lekar som dom önskade, kommer vara jättesvårt att säga hejdå till dom på söndag som blir vår sista dag i Potrero.

Efter jobbet på måndagen blev vi upphämtade av Linda som skjutsade oss hem till ett par vi brukar spela volleyboll med. Där väntades pokernight, som vi inte varit med på tidigare. Det blev snacks och öl och poker, och det var så himla trevligt. Tyvärr vann ingen av oss från Svea rike, men vi hade kul ändå!

På tisdagen spelade vi volleyboll med ett stort gäng av pokerspelarna mellan 10 och 13, gick sen hem och åt lunch varpå jag kilade till jobbet. Erik fick vara ledig och hänga med David hela dagen. De valde den mest självklara aktiviteten för dom båda och gick till Playa Prieta och badade i vågorna.

Kvällen spenderade vi först med solnedgång på Penca, gemensam middag och sen spel hemma i Casa verde med Marcela, Tessa och vår vän Maggie från Brasilito.

På onsdagen gick promenerade jag till Bahia del Sol för ett yoga pass, tog sedan en promenad runt Potrero för att fotografera för mina föräldrars uthyrning av deras nyköpta hus och var hemma igen runt 11. Erik och David gick då ner till stranden medan jag åt en snabb lunch och blev sedan upphämtad av vår vän Clint som ska ta över vår moped. Tillsammans åkte jag och han till en advokat i Brasilito för att skriva över mopeden på honom. 30 minuter senare var det klart och vi av med scootern. Check på en av sakerna på att-göra-listan och i och med det kom första smällen; vi åker faktiskt hem nästa vecka. På riktigt.

Vid 14 väntade lektion i Brasilito, våra sista där med dom. Vi lekte lekar och kramade alla hejdå. Efter lektionen hade våra stora elever från Brasilito fotbollsmatch mot La Paz (skolan som mina syskon gick på när mina föräldrar bodde här) så vi bestämde oss för att gå dit och titta, vilket blev en succé bland eleverna som tyckte att det var jätteroligt att vi var där. Efter halva matchen öppnade sig himlen och vi blev genomblöta av allt vatten som hällde ner. Vi lyckades ta oss tillbaka till Potrero och sprang hem för att snabbt byta om innan vi skulle ta oss vidare på nästa aktivitet. På schemat stod öppet hus för våra elever och deras föräldrar, eleverna skulle visa upp vad dom gjort denna termin samt ha lite olika uppträdanden. Alla var uppklädda och fina och så himla duktiga!

Mitt i allt blev Erik och jag uppropade av Karen med mikrofonen, vi blev avtackade av organisationen, barnen och föräldrarna och fick en varsin tavla som eleverna målat i måndags. Efter det var det massa föräldrar som bad om att få ta foton tillsammans med deras barn. Där kom alltså smäll nummer två och denna gång kunde vi knappt hålla tårarna tillbaka. Vi åker hem på måndag. Hur ska vi klara av att säga hejdå till alla de här fantastiska barnen som letat sig in i våra hjärtan?

Igår började vi dagen med att åka till Tamarindo med Linda och Andrea, där väntades lite strosande i staden innan vi begav oss ut i havet. Jag och Linda tog en varsin surflektion och Erik och David hyrde surfingbrädor och begav sig sedan ut i vattnet på egen hand. Jag och Linda lärde oss massvis. Jag som enbart surfat en gång förr och knappt kommit upp längre än till knästående var hur nöjd som helst efter att ha fångat ett flertal vågor och stått upp, med lite mer kunskap om vilket teknik jag ska använda för att ta mig upp. Supernöjd.

David och Erik hade också fångat flera vågor, men som jag skrev tidigare så har ett swell(=svall?) dragit in och alltså gör vågorna gigantiska. Så efter några riktigt bra vågor som Erik surfat igenom skulle han ta sig an ännu en stor men lyckades hamna mitt där vågen slog ner och blev fullkomligt knockad. Efter det fick han ont i huvudet och blev tvungen att avbryta. När klockan blev runt 12 åkte vi hem till Potrero igen och gjorde oss i ordning för avslutningsintervju med vår site director Karen följt av jobb med årskurs tre. Kvällen spenderade vi hemma med lilla familjen i Casa verde medan regnet öste ner utanför. Luften var kylig av allt regn och vi blev till och med tvungna att sätta på oss långärmade tröjor en bit in på kvällen. Mysigt! Regnperioden som så försiktigt började i söndags är verkligen här nu.

Idag åkte jag tidigt med Andrea till Brasilito för att hämta ut ett paket med dokument inför den sista delen av mina föräldrars husköp här. Men det hade inte kommit. Så nu sitter jag på ett café i Flamingo och väntar på vidare instruktioner. Om jag inte fått dokumenten inom en timme kommer jag inte kunna gå till banken innan jag måste tillbaka till Potrero för ytterligare ett avslutningsmöte, idag med vår head director och sedan våra sista avslutande lektioner med eleverna. Usch, vad sorgligt.

Helgen består av en sväng till Tamarindo imorgon och sedan så mycket tid som möjligt med Tessa och Marcela. På söndag är det vår sista volleybolleftermiddag och sedan Noche Cultural med Abriendo Mentes på kvällen då vi också ska få möjlighet att på riktigt krama om alla och säga hejdå. Och på måndag skjutsar Linda oss till Liberia tidigt på morgonen och sen åker vi hem. Herregud. Tre dagar kvar.

Tiden fortsätter flyga förbi. Senast jag skrev var fredagen förra veckan och nu har en hel vecka till passerat. Och nu är det 17 dagar kvar tills vi sätter oss på ett plan mot New York för att sedan byta till ett mot Stockholm. Sjukt är det. Tiden och livet och allt som händer och passerar.

Men för att skippa alla dom djupa tankarna så återgår vi till det som faktiskt händer här och nu. Så. I lördags spenderade vi lite tid på Penca och hade lite hemmafrisörsalong innan vi gjorde oss i ordning, packade ihop och gick ut för att leta upp en colectivo, som skulle ta oss till Flamingo och 15.30-bussen mot Liberia.

Vi stod på det vanliga plocka-upp-stället, med tummarna utsträckta, i gassande sol i 40 minuter, medvetna om att om inte vi blir upplockade snart kommer vi missa bussen och då behöver vi ta oss till Huacas och vem vet hur länge vi kommer behöva vänta där. Svetten rann och tålamoden krympte. Tillslut var Erik så varm att han tog av sig sin genomblöta skjorta och hängde upp i trädet bredvid oss och bytte till linne. Tessa, som redan innan kommenterat valet av reseklädsel, gav honom en leende I-told-you-so-blick, medan hon själv torkade pannan med nedredelen av sitt linne.

15.27 stannade en bil som sa sig vara en taxi framför oss. Vi beslöt oss då för att för varsin 1000lapp colones åka hela vägen till Huacas i hopp om att kanske hinna ikapp och köra om bussen längst vägen. Vi hoppade in i bilen, njöt av A-C och begav oss mot Huacas. Halvvägs dit mötte vi en buss som det stod Liberia på. Det betydde att bussen alltså var säkert en halvtimme sen, den hade inte ens hade tagit sig till Flamingo för att vända än och det skulle dröja länge innan den var i Huacas.

Menmen, vi blev avsläppta i Huacas, köpte oss varsin kall dricka och satte oss och väntade. 30 minuter senare kom bussen och vi hoppade glatt ombord, tillslut på väg om än lite sena. Alla försvann in i musikens/böckernas värld och planerade på att vara där de kommande två timmarnas bussresa. Efter en timme knackade Erik mig på axeln, lät mig pausa Storytel och tittade sedan på mig med stora ögon. Tog jag ner min skjorta från trädet?

Svaret på den frågan var alltså nej, och vår kära vän Marcela som var kvar hemma fick jogga över dit och mycket riktigt finna en, nu torkad, vinröd kortärmad skjorta hänga i ett träd likt en julgransdekoration. Det gav oss många skratt.

Framme i Liberia mötte vi upp Eli och vi fyra gick till en mexikansk restaurang och åt quesadillas. Eftet det köpte vi öl och tog en colectivo till deras hem, strax utanför Liberias centrum. Eli jobbar på en skola i Liberia och bor tillsammans med andra lärare därifrån. Skolan hyr flera hus däromkring, så dom bor alla nära varandra, inne på en och samma gård (svårt att förklara).

Det huset Eli och hans två vänner bor i är liksom som ett stort hus men utan rum i. Istället finns där tre små bås uppsatta som rum, där väggarna bara går en bit upp och man alltså kan prata över dom. Som en offentlig toalett liksom. Väldigt underligt byggt. Det är jättehögt i tak och man ser takplattorna inifrån, fastän att det lätt hade kunnat vara två våningar i huset. Allt detta gör också att det är otroligt varmt och de har ingen A-C, bara en varsin golvfläkt.

Där slog vi oss iallafall ner på golvet, spelade spel och drack öl och hade det allmänt trevligt tills det var dags att bege oss vidare. Vi åkte till två olika barer. På den första drack vi grön öl som kommer i literglas och lyssnade på livemusik, vilket var supertrevligt! På den andra, en väldigt typisk costaricansk bar, blev vi fullkomligt uttittade när vi satt där med vårt blonda hår och drack våra chiliguarros. Men det var roligt det också!

Vi var hemma någonstans efter midnatt. Erik och jag monterade upp någon typ av sovplats i det som är vardagsrummet i deras hus, med soffkuddar och två uppblåsbara madrasser som Andrea och Linda lånat oss. Där sov vi tills dess att den sinnessjuka värmen väckte oss. Dyngsura och uttorkade vaknade vi, tog en dusch och gick sedan för att handla vatten men möttes av den förfärliga nyheten att den enda närliggande affären hade slut på det (vem har slut på vatten?). Istället återvände vi med iste och cola.

Under förmiddagen hängde vi på deras framsida, där vinden nådde in ibland och man faktiskt kunde andas, och när klockan slog tolv åkte vi in till centrum, tog en sväng förbi McDonalds och mötte sedan upp hela familjen Andrea-Linda. Vi vinkade hejdå till Eli och hoppade sedan in i de två bilarna för att bege oss två timmar in i landet, mot Upala och Rio Celeste.

Och vilken glädje det var att kliva ut ur bilen, två timmar senare och mötas av, fortfarande fuktig men, kylig luft! Vi gjorde oss hemmastadda i våra rum och gick sedan direkt ner till floden, som rinner igenom B&B-området. Där slängde vi oss i vattnet och den där ihållande jobbiga känslan av att ha druckit några för många öl igår, sovit i gassande värme och inte druckit alls tillräckligt med vatten idag var som bortblåst! Det var så himla skönt och vattnet var så himla fint. Jag försökte googla runt lite för att hitta en bra förklaring kring varför vattnet ser ut som det gör och hittade den här på www.somethinginherramblings.com:

“Rio Celeste means light blue river. Legend has it that after God was done painting the sky he washed his brushes in the river and it now bears this color.

A team of researchers from the Universidad de Costa Rica and the Universidad Nacional came to a different conclusion. Rio Celeste is formed by the converging of two clear water rivers, Quebrada Agria (Sour Creek) and Rio Buena Vista (Good View River). The point at which these rivers mix is called el Teñidero.

The researchers found that the blue color is not a chemical phenomenon, but an optical one. The blue color is seen by the human eye in the waters of the river. Once the water is removed from the river bed it becomes clear. A type of mineral composed of aluminum, silicon and oxygen, while suspended in the water, reflects light from the sun, making the water look blue. The combination of the traces of this mineral in both rivers is what causes the color from el Teñidero onwards.” 

När vi var färdigbadade satt vi kvar en stund vid vattnet och pratade. Kvällen spenderade vi med att äta middag uppe i the main house tillsammans med de andra gästerna varpå vi gick ner till mitt, Eriks och Tessas rum och spelade kort. Vi spelade spelet Slapper, vilket är i princip det enda kortspel vi spelar tillsammans och Linda och Andreas döttrar tyckte att det var så roligt.

Dagen efter vaknade vi tidigt, kalla efter en kylig natt och som vi njöt av det! Att ligga kvar lite extra under filten och inte känna en enda svettdroppe på kroppen. De konstiga små sakerna man lär sig att uppskatta, va? Vi gick upp till the main house och blev serverade frukost, pinto gallo (ris och bönor) och ägg och toast. Efter frukosten packade vi in våra grejer i bilen och körde några kilometer bort till själva nationalparkens början.

Vi ställde oss i kön, köpte ponchos och tog på oss regnjackor och begav oss sedan iväg. Det hade börjat regna vilket gjorde att man ville ta sig till floden så snabbt som möjligt, då regnet för ner lera och smuts i vattnet och då tar bort en del av det starka blå-turkosa. Framför oss låg en timmes lång, lerig och hal hajk som ledde oss fram till floden, varma källor som bubblade upp i vattnet (och luktade pyton!) samt stället där de två vattendragen möter varandra och man tydligt ser hur det övergår från det mörka bruna till klart turkost. Väldigt häftigt!

På vägen tillbaka kunde man svänga av och hajka vidare ner mot ett vattenfall, vilket vi såklart gjorde och möttes av något helt otroligt vackert. Se bilderna nedan.

Efter ca tre timmar ute i nationalparken var vi tillbaka vid bilarna, sköljde av skor och kroppar, bytte kläder och gjorde oss därefter redo för att fara tillbaka mot Liberia där vi åt mexikansk (igen!) lunch och hämta Eli. Vi bilade sedan hemåt till Potrero och var på plats strax innan fyra så vi hann med att hjälpa till på eftermiddagslektionerna som vi egentligen fått ledigt från.

På kvällen åkte vi till gymmet och avslutade sedan i Flamingo med Perfect Burgers för sista gången. Som så mycket annat här omkring, främst restauranger och liknande, drar dom sig tillbaka under lågsäsongen. Det var lika gott som alltid och vi tackade dom hjärtligt för våra fina måndagstradition.

I tisdags var vi lediga då det var en holiday här. El día del trabajador. Arbetarens dag. Man firade det med att ha en dag ledigt. Så vi käkade frukost med Tessa och Eli, tvättade, hängde på Penca, kollade på Champions league och bara mös omkring.

Onsdagen gick i vanlig anda. Yoga för mig på morgonen varpå Erik kom och mötte upp mig på Bahia del Sol, vi kikade på första halvleken av Roma-Liverpool och for sedan mot Brasilito för våra idrottslektioner där. Bara två sådana kvar nu. Usch, vi kommer sakna alla fina barn! <3

Igår vaknade vi upp tidigt och kollade på en snap från Tessa som åkt ännu tidigare till jobbet. Hon hade hittat en till skorpion i ett av våra badrum. Uäh! Tillsammans med Marcela åt vi frukost och hoppade sedan i våra Abriendo Mentes tröjor.

07.30 mötte vi upp Linda och ett flertal andra från Potrero, bland annat Ivette och Sandro som vi spelar volleyboll med på söndagar. Det var Clean Potrero som stod på schemat, då vi tillsammans skulle gå omkring och plocka upp skräp på vägar och diken inför regnsäsongen då allt annars hittar sin väg ner till havet. Tre dödssvettiga timmar senare hade vi säkert 20 svarta sopsäckar fyllda och belönades med isglass, vattenmelon och kall dryck.

Hemma igen tog vi oss en nap, åt sedan lunch och sedan gick Erik och jag ner ett varv till Penca och svalkade oss i havet. På eftermiddagen följde två krävande lektioner med årskurs tre, igår var det matematik som gällde och om ni bara kunde förstå hur otroligt svårt det är att lära ut matte på spanska. Ännu ett helt nytt kapitel i vårt spanskaförråd. Haha. Med den starten på dagen, den intensiva elevgruppen samt det svåra i språket var vi riktigt trötta när klockan slog 17.30 och det var slut för dagen. Vi promenerade till Penca, njöt av solnedgången och andades ut.

Hemma lagade vi sedan middag och kollade på the Danish girl, men somnade tidigt vilket vi fick ångra sedan. Det är nämligen så att om vi är inne i vårt rum säg sådär innan 22 så är det fortfarande böljande varmt efter att eftermiddagssolen legat på den sidan av huset och värmt upp. Igår började vi kolla på film vid 20, Erik somnade runt 21 och jag någon timme efter. Trots att vi, efter att vi borstat tänderna, tagit en varsin dusch, var jag uppe en och Erik två gånger under natten efter att ha vaknat av värme panik och kravlat in i duschen och letat febrilt efter vattenflaskan för att dricka. Haha. Det är verkligen så himla varmt.

Erik gick upp tidigt imorse, lämnade huset runt 05.15 för att möta upp Sandro på Playa Potrero där det vankades fiske. Tre timmar senare var han tillbaka med dyngsura kläder, ett stort grin i ansiktet och en fisk i högsta hugg. Vi åt frukost tillsammans, åkte sedan till gymmet och har nu precis ätit lunch. Om en liten stund ska vi ner till aulan för Viernes divertido (fun Friday) och idrott. Men först ett dopp i havet! Vi hörs!

Tyvärr inte lika rakt som önskat. Men A for effort.

Dekoration.

“God damn”

Rio Celeste!

Badgos 🙂

Observera långärmat!

Tessa älskar regnskogen!

Crew.

Hur coolt är inte det här?

Andrea och Linda på hajk!

Vattenfall!

Linda och Jerka mekar med moppen. Snart bränner vi upp den 🙂

En väldigt varm och trött vovve har grävt ner sig i skuggan på stranden.

Erik, Eli och Tessa leker i vågorna.

Vårt nya husdjur och Eriks värsta fiende. En gigantisk moth som flyger omkring både inne och utanför vårt hus.

Äckliga gamar som äter på en rocka.

Nöjd kille med stor fisk (och frisyr).

Penca, Penca, Penca. <3

Så, för att återkoppla till förra inlägget. Vi fick igår tillbaka vår moped, men mekanikern hade inte lagat den då han fortfarande inte hittat den del han behöver. Han frågade då om vi kanske ville ha mopeden sålänge så kunde han säga till oss när han fått tag i delen. Efter tre veckor. Men men, nu har vi något att röra oss omkring med i alla fall!

Dagarna som nu har passerat har varit väldigt händelserika. I torsdags hade vi inte lektioner förrän sent på eftermiddagen, så vi bestämde oss för att ta en promenad längst Playa Potrero till Playa Flamingo. Det är ungefär en timmes promenad. Playa Flamingo är lik Playa Penca, väldigt vacker och med vit sand. Skillnaden är att det nästan alltid är större vågor i Flamingo och det finns flera träd (=mer möjlighet att hitta skugga). Det ligger också i ett mer turistigt område vilket gör att det ofta är fler personer där.

Vi hängde där ett tag, badade i vågorna och Erik lyckades missbedöma en våg som lyckades slå precis där han stod och som fullkomligt golvade honom. Han kom upp till ytan skrattandes och med huvudet fullt av både sand och saltvatten. Innan vi gick hem åt vi tonfisktacos på Coco Loco och drack en varsin öl, skålade för våra fina sex månader vi haft i Centralamerika. Väl hemma hade vi lektioner med årskurs 3 och gick sedan till solnedgången med våra room mates. Jag la mig tidigt på grund av huvudvärk som kommit smygande på kvällen.

På fredagen vaknade vi efter en lång, varm natt och min huvudvärk var nu ännu värre. Vi åkte till Brasilito för en timmes sport med eleverna där, och sen hem igen varpå jag knaprade i mig starka huvudvärkstabletter och stupade tillbaka ner i sängen med min kylmask för ögonen. Två timmar senare vaknade jag, nästan huvudvärksfri och åt lunch. Precis lagom till att vi skulle bege oss till lektioner i Potrero.

Vi hade Fun Friday och denna gång byggde vi vidare på vårt utbyte med eleverna i Sverige och gjorde det till en Costa Rica-Sverige timme. Eleverna fick med hjälp av Google Earth se Potrero och Costa Rica för att sedan ta sig hela vägen till Uppsala och Sverige. Efter det körde vi lite hänga gubben med svenska ord, eleverna fick gå tipspromenad om de båda länderna och avslutade sedan med att måla de båda ländernas flaggor. Jätteroligt!

I lördags hängde vi på Playa Penca tillsammans med Tessa. Marcella lämnade tidigt på morgonen för en tripp till San José. Vid tre-tiden mötte vi upp resten av våra kollegor från Abriendo Mentes på ett bryggeri som precis öppnats här och spenderade en riktigt trevlig eftermiddag tillsammans där. På kvällen kollade vi solnedgången på Penca och avslutade sedan med middag och film tillsammans med Tessa och hennes kille Eli som var på besök från Liberia.

I söndags vaknade vi tidigt och åt frukost tillsammans. 08.45 rullade Linda upp på vår uppfart och vi hoppade alla in i hennes bil för att åka mot Playa Tamarindo där vi skulle.. surfa! Något vi inte gjort här ännu. Vi hyrde en varsin surfingbräda och begav oss ut i vattnet.

Eli har surfat ganska mycket och var duktig, Linda likaså. Erik har surfat några gånger förr och lyckades ta sig upp på flera vågor. Tessa hatade allt med det och jag, som var uppe på en surfingbräda för första gången, var nöjd med att öva komma upp i på brädan och fånga vågorna knäståendes. Det var riktigt roligt men så otroligt jäkla svårt.

Eftersom att det var söndag så var det fullsmockat med andra personer i vattnet som också försökte lära sig surfa, så hela den grejen gjorde det väldigt läskigt och man fick vara på sin vakt hela tiden för att inte bli påkörd eller köra på någon annan. Efter 90 minuter gav vi oss och hopplade in i bilen igen, trötta och möra efter morgonens träningspass.

Väl hemma igen åt vi lunch och sadlade sedan om för att traska ner till Playa Penca och vår vanliga söndagseftermiddag med volleyboll. Vi spelade i nästan tre timmar och det var så himla roligt, då alla spelat ett tag nu och vi nu får till ett jättebra spel med långa rundor och jämna matcher.

Efter att ha beskådat solnedgången och sedan ätit middag kröp vi till kojs. Vi somnade tidigt den kvällen, trötta efter vår väldigt intensiva söndag!

I måndags hade vi stormöte med båda avdelningarna (Potrero och Brasilito), det var kul att träffa alla samtidigt. Vi bestämde att vi ska göra en dykning tillsammans med Monicas pojkvän, som är dykinstruktör, som en grej tillsammans alla volontärer innan Erik och jag åker hem. Det ska bli riktigt roligt! På måndagskvällen promenerade vi tillsammans med Marcela i solnedgången till Flamingo och åt hamburgare, vilket var väldigt längesen nu.

På tisdagen tränade vi på morgonen, jobbade eftermiddagen och hängde med Marcela och Tessa på kvällen. Vi kollade på en serie som heter Big Mouth och skrattade så tårarna sprutade åt några allt för välkända situationer som dom iscensatte fullkomligt genialiskt.

I onsdags kom Linda och hämtade oss runt nio på morgonen, vi begav oss återigen mot Tamarindo för en ny chans uppe på surfingbrädan, men denna gång var det betydligt mycket svårare då havet kämpade emot något ohyggligt. Vågorna var gigantiska och vi kastades runt och upp och ner i vattnet. Efter 40 minuter, ett försök på en våg, litervis med vatten och sand i alla huvudets tänkbara öppningar och två blåmärken på lår och underarm så kastade jag in handduken. Erik envisades några vågor till men gav tillslut också upp, och vi åkte hemåt igen.

Nästa vecka ska vi ge det ett nytt försök, men då faktiskt med en instruktör som ska hjälpa till att lära lite grunder, då det känns som att vi mest gissar oss fram just nu. Hemma åt vi lunch och vilade lite innan vi skulle ta oss till the Jungle Gym dit alla elever från Brasilito och Potrero var medbjudna.

Ett basketlag hade fixat i ordning en hel eftermiddag full med idrott och aktiviteter för barnen, så vi sprang omkring, lekte lekar, spelade basket, volleyboll och fotboll inne i deras baskethall (utan varken AC eller fläktar) tillsammans med ca 50 barn. När bussen två och en halv timme senare kom och hämtade oss för hemgång var vi alla rätt så möra men glada efter en lyckad och rolig eftermiddag!

Igår var en helt vanlig dag, vi gick till torsdagsmarknaden på morgonen och åkte sedan till gymmet. På eftermiddagen väntade jobb och på kvällen spelade vi kort och tittade på stand-up i Casa verde.

Idag är det fredag och sista dagen innan långhelgsledigt. Dagens lektioner bestod av en morgon med sport i Brasilito, nu Fun Friday och sport i Potrero och efter det är alla familjer i Potrero bjudna på filmkväll i salón comunal och där ska vi hjälpa till med att sälja popcorn och varmkorv och hålla koll på barnen. Är nog inte hemma förrän nio-tiden och då väntar en kväll i Brasilito med bonfire och förhoppningsvis mareldsbad!

Imorgon far vi till Liberia för att hänga med Tessa och Eli och på söndag ska vi fyra tillsammans med Linda och Andrea åka till Rio Celeste som ligger ca tre timmar härifrån. Där övernattar vi till måndag innan vi kommer tillbaka till Potrero igen. Ska bli roligt med lite äventyr! Hoppas att ni alla har det bra där hemma och att ni får en riktigt trevlig Valborg!

De senaste veckorna har vi verkligen fått uppleva tico time, från dess sämsta sida. Tico time är ett uttryck här som används för att beskriva tid, i olika bemärkelser. Framförallt handlar det om tider som bestäms; när ett möte börjar, när man ska träffa en vän, när en hantverkare ska komma hem till en och fixa något.

Det rör såklart vår moped. När vi var i Nicaragua lånade vi ut den till vår vän Linda som skulle använda den under påskveckan. Första dagen hon använde den blev hon stoppad av trafikpolisen, inte vilsen trafikpolis som helst, utan av han som går under namnet el diablo (=djävulen), och är superhård och ibland riktigt ful gällande allt, framförallt om du ser ut som en gringo.

Har man inte ett Costaricanskt körkort behöver man, enligt honom, ha ett körkort från sitt hemland som visar på att man får köra moped/motorcykel, vilket Linda inte hade. Detta resulterade i en böter på 200 dollar plus att de tog registreringsskylten från vår moppe. För att skulle få tillbaka den, behövde vi betala vår böter inom 10 dagar, sedan boka tid i Liberia och åka dit för att hämta tillbaka den.

Struligt och lite drygt såklart, men det var ju bara att göra. Trodde vi. Visade sig att det tog 12 dagar för bötern att överhuvudtaget komma in i systemet och att det inte gick att boka något möte i Liberia. Så, på torsdagen förra veckan hade vi tröttnat på att vänta, åkte (i ottan) tillsammans med Linda till Liberia, hittade fram till det lilla kontoret och satte oss i kön för att vänta. En timme och några telefonsamtal senare fick vi tillslut skriva på papper och hämta ut vår lilla registreringsskylt. På hemvägen firade vi genom att stanna till på ett tyskt bageri och äta choklad-bananbröd och dricka kaffe.

Under tiden som vi inte kunnat använda vår moped (kör man utan registreringsskylt så tar dom själva mopeden om man åker fast) lämnade vi in den till vår mekaniker, som sedan tidigare pratat om att fixa en oljeläcka, som inte varit något akut men som vi tänkt att fixa så att vi förhoppningsvis kan sälja den innan vi åker hem. När vi lämnade in den sa vi åt honom att ta din tid, vilket vi nu två veckor senare fått ångra något ordentligt. Varje dag går vi dit, och möts av samma syn; moppen helt isärmonterad och ingen progress överhuvudtaget. Mañana, mañana. 

Oftast är tico time väldigt skönt, det tar bort mycket press och det finns inte något som heter stress i det här landet. Men ibland längtar man efter lite jäkla punktlighet. För många av oss som inte är vana vid den här livsstilen kan det kännas, speciellt i början, som att det är brist på respekt när man bestämt att ses vid 9.30 och personen dyker upp 10.15, eller när mekanikern som ska sagt att jag dyker upp imorgon vid 12 inte kommer alls (utan att höra av sig), och man då suttit hemma och väntat hela lunchen.

Sen är det mycket som är bra med tico time, det finns ett samhälle här som heter Nicoya och som räknas som en blue zone, vilket innebär att människor som bor där lever länge. Det har att göra med många faktorer som klimat och gener, men också mycket för att stressnivån är så låg. Och just stressnivån är något vi verkligen känt av, då den minskats drastiskt i jämfört med vad den brukar ligga på i vardagslivet i Sverige.

Något annat med tico time är att det också smittar av sig något otroligt. Allt händer i ett långsammare tempo och man tar efter andras beteenden. Vi pratade om det senast igår när vi skulle spela volleyboll, då vi bestämt att vi skulle ses 9.30 och ändå inte lämnade huset förrän 9.40, vilket gjorde att de vi spelade med fick vänta på oss. Det är en sån del av tico time man inte vill ta med sig hem.

Man vill ju gärna spara en del hakuna-matata-livsstilen, men samtidigt inte låta det övergå i lathet eller vara respektlös mot sin omgivning. Svårt att hitta en balans, men säkerligen väldigt nyttigt. Jag, som gärna har hundra bollar i luften samtidigt, vill att allt blir klart och det gärna igår, har fått mig en ordentligt lärdom av att leva såhär. Det har varit en ordentlig prövning vissa gånger men verkligen också fått mig att flera gånger bara luta mig tillbaka och låta det bli som det blir, när det blir.

Men, nog om tico time. Utöver strul med mopeden har vi haft en väldigt bra vecka. Det har varit mycket volleyboll, strandtid, gym och häng med nyfunna vänner som Tessa bjudit hit från sin vardag i USA.

I fredags fick vi uppleva ett riktigt oväder. Regn som vällde ner från en himmel som öppnat sig. Åska som dundrade och blixtar som slog ner så nära att det small till i hjärtat på en. Detta hände precis under vår idrottslektion med eleverna i åk 3-6, så vi flydde alla tillsammans fotbollsplanen och gömde oss inne i aulan tills det värsta passerat och föräldrarna en efter en, dyngsura, kommit och hämtat sina barn.

På kvällen jobbade vi Chase the Ace med Tessa. Jackpoten ligger på över 4000 dollar nu så folk är som tokiga 🙂 vi sålde otroliga mängder biljetter och fick på så sätt in mer pengar till Abriendo Mentes. Vi avslutade med att kolla på film på vår egenmonterade filmduk hemma i casa verde.

I lördags hade vi fotbollsmatch mot eleverna, en aktivitet som Erik och jag ordnat. Vi spelade elever mot Abriendo Mentes personal, det blev en svettig och jämn match som eleverna tillslut knep vinsten om efter att ha sparkat in 6-5målet.

Under dagen hängde vi lite på Penca, fick besök av vår vän Maggie från teamet i Brasilito och gick och tittade på en krokodil som letat sig in bakom vår vanliga mataffär i Potrero. Fick sedan veta att det även var en krokodil uppe på stranden på Penca och en borta vid Conchal. Det berodde på regnet sa folket som tillsammans med oss trängdes omkring och tittade på den lilla dinosaurien som flöt omkring i sumpmarken bakom Super Potrero.

På kvällen promenerade vi över till en strand i närheten som heter Playa Prieta, tittade på solnedgången och avslutade sedan allt med att bli bjudna på pizza och öl av Tessas vänner Jared och Alicia, som tack för deras vecka här. Innan vi gick och la oss hängde vi på deras AirBnb och spelade Heads Up tills tårarna sprutade av skratt.

Idag är det onsdag och jag sitter på Bahia del Sol och äter lunch, har varit på yoga på morgonen och sen dess suttit här i solen med Marcella (som har jobbat) och skrivit. Om någon timme kommer Erik och Linda och hämtar upp mig och vi ska ha våra idrottslektioner i Brasilito. Ikväll ska vi försöka planera en helgutflykt som vi vill göra med Marcella och Tessa, bara fyra helger kvar nu. Hjälp!

Hallojsan! Klockan är eftermiddag och om en liten halvtimme ska vi ta oss iväg till aulan för våra lektioner, idag enbart med klass tre så vi kommer vara möra och goa efter det hiho.

Denna vecka har bjudit på ännu lite mer djur. 2-0 till djuren VS Sigrid förra veckan har med ganska starka steg tagit sig till 5-0. Började i fredags kväll då vi tillsammans med Tessa och hennes vän Franzesca från Tyskland skulle ha filmkväll. Medan Tessa gjorde i ordning bioduken skulle Sigrid plocka fram extramadrassen och satte då handen rakt på en skorpion som gömde sig i lakanet. Några hysteriska försök senare hade vi lyckats både fånga och mosa den. 3-0.

Dagen efter hade vi hänga-i-Potrero-dag, vi kikade på våra elever som hade basebollmatch, Brasilito mot Potrero, lyckad aktivitet med många glada barn. Sedan donade vi med saker hemma, gick till gröna huset för att slänga in en tvätt och medan vi väntade på att tvätten skulle bli klar tog vi ett dopp på Penca där Sigrid rätt omgående klev på en rocka. Panik utbrast. 4-0.

På söndagen var vi tillbaka med vår söndagstradition och mötte upp hela american family på Penca för att spela volleyboll. Vi började med att ta ett dopp i havet och strike igen, Sigrid klev på rocka nummer två, vilket oturligt nog bevittnades av några av våra tredjeklasselever som har gottat sig åt reaktionen resten av veckan. “Profe, profe Sigrid, mira raya – AAAAH!” 5-0.

När det hela väl var överstökat spelade vi volleyboll i säkert fyra timmar och njöt sedan av solnedgången, så även den dagen gick att räddas. Och som tur var lyckades varken skorpionen eller någon av rockorna sticka Sigrid, som klarade sig undan spektaklet med några smärre hjärtattacker.

Utöver det har det hittats krokodilspår på Penca i helgen, vi har halvt blivit anfallna av en skunk som sprang rakt emot oss när vi satt och åt middag på vår uteplats, vi har sett vår första orm sen vi kom hit i januari, lyckats se en helt sinnessjukt snabb fisk med en tuppkamsliknande fena som simmade i vågorna och fått se den största ödlan någon utav oss skådat, någonsin. Som ni här så är det alltså en himlans massa djur här nu.

Tydligen kommer många djur fram med den stigande värmen. Det är så varmt här nu att det är sjukligt. I och med det är det också säsong för annan föda och då främst frukter, just nu – mango. Vi måste numera byta sida av vägen när vi går till jobbet för att slippa riskera att få en fallande mango i huvudet (det har varit nära många gånger redan) och det ligger mangos nästan precis överallt. Tänk er vilken dröm att kunna gå och plocka färsk, nyfallen mango när man helst behagar. Det du, Sverige.

Annars är det mycket jobb, träning och Sigrid har precis fått reda på att Abriendo Mentes har deal på yogalektioner på Bahia del Sol, så nu kommer en onsdagstradition införas med yoga på morgonen följt av skrivtid på deras uteservering fram till att moppen avgår mot eftermiddagslektionerna i Brasilito. Tjiho! Kanske blir det något av det där skrivprojektet ändå.

På jobbet håller vi just nu på att försöka starta igång ett fotbollslag för Potrero och hoppas på att kunna dra igång det innan vi behöver åka hem igen. Vi jobbar med väldigt roliga grupper och tror att fotbollsprojektet skulle vara ordentligt uppskattat av många här. Redan imorgon har vi möte med vår site director om idén.

Med våra fina volontärvänner har vi sedan senast haft ett knytkalas och solnedgångar och filmkvällar, och ikväll ska vi på Trivia night och imorgon ut på galaj i Tamarindo för att fira vår kompis Astrid som fyller 22. På lördag ska vi ha återhämtningsdag på Playa Conchal med hela gänget och på kvällen ska vi mysa ihop framför Sagan om de två tornen! Och söndag är det volleybolldag som vanligt. Ser verkligen fram emot denna helg!

En ihjältorkad rocka som flutit upp på land.

En väldigt levande rocka som simmade fram och tillbaka på Penca.

Hello.

Nu ni, nu var det bra längesen vi var här inne. För några veckor sedan lyckades Sigrid tappa sin dator i stengolvet och därefter var skärmen varvat rosa, grön eller helt svart. Typiskt opraktiskt eftersom att vi försöker hålla den här bloggen vid liv samt att Sigrid precis startat igång ett skrivprojekt som det nu blev ytterst svårt att fortsätta med.

Men, som det fungerar här i Potrero, så lyckades vi igår via kontakter få tag i en kille som bor ungefär där vårt gym ligger. Han kom och mötte oss när vi var på jobbet i Brasilito, hämtade upp datorn och träffade oss sedan igen på gymmet, datorn var lagad och 30 dollar senare fick vi ta med den hem. Och nu har vi alltså en helt välfungerande dator igen!!

På tal om trasiga grejer så har vår moppe spökat igen, nu är det lysena som lagt av så vi lämnade in den på Rolandos gård i går för att få den lagad. Detta i sig gjorde oss alltså transportlösa igår, vilket tvingade oss att ta oss runt som resten av våra vänner här. Vi lyckades tajma en buss när vi åkte till Brasilito för våra idrottslektioner där men på vägen tillbaka hade vi inte den turen och blev tvungna att lifta. Tidskrävande och obekvämt men spännande och roligt att träffa nytt folk.

Älskar hela den här grejen med livet här; moppen fixas på någons bakgård, datorn lagas av en kille på gymmet och för att ta sig omkring är det lättast att sträcka ut tummen och lifta. Och så lever alla här. Fantastiskt hur det liksom går runt och hur alla verkligen hjälper alla.

Annars då? Vad har vi gjort sedan sist? Mest jobbat såklart, mycket extra pass och långa dagar och så både fredag kväll förra veckan och även nu på lördag. I fredags jobbade vi igen med att sälja Raffle tickets på en väldigt amerikansk bar här som heter Las Perlas. Utöver vårt vanliga arbete har vi också jobbat med att hjälpa till med inskrivningsprov för de vuxna, vars engelskalektioner ska dra igång snart samt att vi vikarierat för Marcela som behövt åka till San José.

Nu har alltså också arbetet i Brasilito dragit igång ordentligt. Det är stor skillnad från Potrero, men som förväntat också väldigt roligt. Igår hade vi lektion med eleverna i årskurs 6-8 och vi spelade fotboll. Hehe. Lika uppskattat av både vuxna som barn och vi hade en riktigt rolig timme i solen.

Vi har också hängt massa med Marcella och Tessa såklart, börjat vårt nya filmmaraton – nu Sagan om Ringen-filmerna och med projektor och lakan på en vägg hos dom i gröna huset. Vi har också lyssnat massvis på ljudbok (älska Storytel!) och köpt oss en begagnad gitarr som vi såklart spelat med och sjungit till om kvällarna. Utöver det har det spelats volleyboll, gjorts yoga, njutits av en sjuhelsike massa solnedgångar, fått massage på stranden, hängt i hängmattor, varit på en food- och ölfestival samt även haft en utekväll i Tamarindo tillsammans med volontärerna från Brasiltio. Sigrid har också lyckats sätta sig i myrstack (om ni bara kunde förstå hur mycket 30 myrbett på skinkorna svider) och haft en spindel krypande över sin hals (fantastiskt reaktion!). 2-0 till insekterna.

Dagarna rullar på i full fart och nu är vi hela vägen fram till internationella kvinnodagen, som vi ska uppmärksamma och fira med eleverna i eftermiddag. Det betyder alltså att det är den 8:e mars. Om två veckor går vi på ledighet, flyttar ut från Bahia Esmeralda och tar oss en tripp upp till Nicaragua för att besöka landet och ordna med nya stämplar i vårt pass. När den veckan är passerad flyttar vi in i gröna huset tillsammans med Marcela och Tessa för att bo där våra sista 7 veckor. Och sen åker vi hem. Hur kan tiden gå så fort? Tänk hur snabbt vår kärlek för Costa Rica har växt och att vi alltid kommer att ha med oss den här tiden och det här landet i våra hjärtan. Pura vida.

Elevernas närvaroträd.

Datorlektion med Miss Sigrid.

Före.

Efter.

Nya gitarren – Don Pedro.

Sysselsättning: lyssna på ljudbok i skuggan på yogamattor.

Erik och stranden och ovädret.

Alla dessa solnedgångar. Och Pilsen. Erik är mycket nöjd.

Kompis.

Volleyboll med barnen.

Volleyboll med de vuxna!

 Observera Eriks smash.

Våra älskade volleybollkompanjoner Linda och Clint.

Finn ett fel. Snö i Costa Rica!

Stor bonfire utanför ölfestivalen på Potrerostranden.

Utanför fruktståndet, som vanligt bjuden på kokosnöt efter att ha betalt alldeles för mycket för frukten. Det är så vi märker att vi blir lurade, varje gång han tar lite för mycket betalt får vi en present. Haha.

Redo för idrottslektion med eleverna i Brasilito!

Så var det fredag igen. Vi har precis ätit lunch efter att ha varit på gymmet i en timme och sedan handlat inför helgen. Det är nästan för varmt för att vara ute. Värmen stiger nu, i samband med att vinden avtar. Folk säger att under påskveckan är det som värst, då står vinden stilla och det är upp emot 40 grader. Hej och hå. Tack och lov att det är nära till havet.

Dagarna rullar på som vanligt. Vårt arbetsschema har ändrats igen (sådär som det kan göra i början på terminer hehe) och vi har nu förutom idrott i Potrero även tre timmar idrott i Brasilito. I Brasilito går det ännu fler elever och det är ett ännu fattigare område än Potrero, vilket också leder till att eleverna behöver mer hjälp och vissa lektioner kan vara svåra att genomföra. Så idrotten där kommer verkligen att bli en utmaning. Det känns dock roligt, för det gör att vi får fortsätta träffa eleverna därifrån, vilket vi inte hade gjort annars.

Sedan har vi nu också blivit placerade att främst arbeta med årskurs tre i Potrero. En stor och väldigt livlig grupp med ett gäng elever som påminner väldigt mycket om elever som vi arbetat med tidigare. Det känns jätteroligt för båda känner redan en stor kärlek och entusiasm inför att jobba med den gruppen och det känns som att det finns stor möjlighet att hjälpa till och verkligen bidra med sådant som vi faktiskt kan bra. Så nu är det dags att börja bygga relationer!

I helgen som var åkte vi på las fiestas i Brasilito tillsammans med i princip alla från Abriendo Mentes. Stort happening med en huvudshow: tjurfäktning. Det var verkligen en festival, musik, karuseller, stånd där man kunde köpa mat och dricka. Vi åt nudlar och drack Pilsen. Själva tjurfäktningen var mest jobbig. Stackars djur och pinsamma män som machoade sig inne på själva arenan men som sedan sprang för sina liv med rädslan lysande ut i ögonen. En man som hängde på insidan av staketet blev ordentligt stångad av en av tjurarna. Kommer aldrig förstå syftet. Så, det var första och troligen sista gången vi besökte en sådan.

Efter att själva tjurfäktningen var slut var det partaj och livemusik på fältet utanför. Vi tog en taxi hem tillsammans med Tessa någonstans efter midnatt. Väldigt rolig kväll!

På lördagen gick vi upp tidigt och åt frukost, och kröp sedan tillbaka till sängs ett tag. Man blir så väldigt trött efter fest numera. Och i den här värmen. Efter lunchen tog vi vår scoot mcgoot till Las Catalinas och njöt av eftermiddagssolen och havet och solnedgången där. På kvällen kom Tessa över och vi åt glass och kollade på sista Harry Potter-filmen.

Söndagen var också lugn. Vid 14.30 gick vi till Playa Penca och mötte upp vår american family, haha. Linda och Andrea som jobbar med oss är ett par i 40-årsåldern och dom har som tradition att dra ihop söndagsvolleyboll. Då kommer deras vänner och allas barn samt några elever till oss som dom bor grannar med.

Alla (senast var vi över 20 stycken) hänger i sanden, badar och spelar volleyboll. Förutom amerikanerna och de lokala barnen är också alltid Rosmary och Sandro med. Rosmary jobbar på Bahia Esmeralda där vi bor och Sandro är hennes vän. Det är Rosarys volleybollnät vi spelar med och de båda är väldigt duktiga volleybollspelare. Som ni hör, är det en salig blandning. Hela grejen känns väldigt typiskt amerikanskt och är jättemysigt.

I söndags hade vi bestämt sen innan att vi skulle stanna även efter solnedgången och ha en bonfire på stranden. Vi kollade på stjärnor och barnen grillade marshmallows. Magisk kväll.

I måndags jobbade vi hela dagen, åkte till gymmet på kvällen och skulle sedan möta upp Tessa och Marcella i Flamingo för att introducera dom till Perfect Burgers. Till allas förfäran hade dom tyvärr sålt slut innan vi kom så vi fick tänka om. Vi promenerade istället till Coco Loco och åt tonfisktacos och hade en sjukt trevlig middag med våra härliga vänner. Dom båda är så fruktansvärt roliga och vi skrattar väldigt mycket ihop.

I onsdags hade vi Trivianight med Abriendo Mentes på restaurang Lucys i Brasilito. Vi tog en taxi dit tillsammans och både deltog i quizet och rättade svar och hade det allmänt trevligt. Förutom det vanliga AM-gänget var även Marcellas kompis Astrid från Guatemala där, det var väldigt trevligt att prata med henne om landet och vår tid där. Tänk att det snart är tre månader sedan vi åkte därifrån! Och snart bara tre månader kvar tills vi ska åka hem. Herregud. Tiden flyger. Men vilken lycka det är att få göra den här resan!