Imorse ringde klockan vid 06.00. Vi gick upp, packade våra sista saker och lagade sedan (som vanligt) en stor frukost. Två timmar senare satte vi oss på tåget mot Prag. Vi satte oss i en kupé och hamnade med världens skönaste gäng. En medelålders amerikan, en ung kanadensare och en svensk tant. Kanske den mest udda kombinationen men vilka sjukt roliga fem timmar vi hade tillsammans. Skrattar fortfarande åt några av historierna.
Framme i Prag sa vi hejdå till gänget och hej till Mikal som kom och mötte upp oss på stationen. Mikal brukade jobba med oss på Koi men flyttade hem till Prag i början av april igen, eftersom att hans flickvän då var gravid i åttonde månaden. Nu har de fått sin fantastiska dotter Mia, hon är tre månader gammal och världens sötaste lilla bebis.
När vi pussat klart på bebisen satte vi oss i bilen och Mikal körde oss in till stan där han överraskade oss med att köra upp framför ett hotell. Som present till oss hade dom bokat ett hotell för oss i två nätter. Och inte vilket som helst, det ligger mitt i city och är hur fint som helst. Världens fetaste lyx att mitt emellan soffor hos främlingar få checka in på ett femstjärnigt hotell. Alltså wow. Jag är fortfarande mållös.
Efter att vi flyttat in i vår lilla svit och tagit en dusch mötte vi sedan upp lillla familjen igen och dom tog med oss till en typisk Tjeckisk restaurang där vi skulle äta lunch. Vi delade på en fläskrätt, en kycklingrätt och en osträtt. Allt med potatissallad, pepparrotskräm och bröddumplings till. Till det drack vi världens godaste öl och bara njöt av världens härligaste tillvaro.
När vi var mätta och belåtna och hade catchat up det mesta vi missat begav vi oss till ett shoppingcenter lite utanför stan. Där drack vi kaffe medans Mia ammades och skiljdes sedan åt för en timmes letande i affärer. Jag och Megan (som lever på en tightare budget än Maria) satte oss på ett ställe och fick våra naglar fixade. Som jag har längtat efter det.
Jag bet ner mina långa naglar i juni när jag var på väg att flytta hem till Sverige igen eftersom att det gjorde mig stressad och nervös. Och sen dess har jag liksom aldrig låtit de växa ut igen. Detta kan ge mig en chans att få sluta bita på nytt. Och under tiden är mina naglar superfina!
Nu är vi hemma på hotellrummet. Det spöregnar ute och efter dagens resa och gårdagens få timmars sömn blir det en hemmakväll idag. Imorgon väntar en lång dag med turistande (hoppas på fint väder) och på kvällen ska vi gå ut så det gäller att hinna sova ordentligt inatt för att orka med det hela.
Igår var jag vid Förintelsemonumentet här i Berlin. Synen fick det att skära sig i mitt hjärta. Jag läste om alla dessa människor som förlorat sina liv på ett eller annat sätt under andra världskriget. 6 miljoner människor. Jag vet att ni redan kan siffran, men ta bara en minut till att smaka på den. Låt det sjunka in.
6 miljoner. Människor. Mördade. Barn bortförda från sina föräldrar, kvinnor gruppvåldtagna, män misshandlade – allt för att efter år av lidande sedan antingen dö av utmattning, svält eller vätskebrist eller brutalt mördas i masskjutningar eller gasas ihjäl i gaskammare. 6 miljoner människor. Varför? För att en människa och hans “ras” tyckte sig vara bättre än deras.
Jag gick igenom de olika rummen inne i monumentet. På en vägg hängde bilder. 6 stycken. På 6 personer som mördats under andra världskriget. Varje människa representerade varsin miljon. Under bilderna var människorna en och en beskrivna. En mamma till sjubarn. En man som precis blivit klar med sina studier. En elva årig pojke som skiljdes från sin familj i början av kriget och som sedan aldrig återfanns.
På en annan vägg fanns det brev och sidor ur dagböcker som bevarats. Brev där barn sa adjö till sina föräldrar för de förstod att det bara var en tidsfråga till det var deras tur. Brev där föräldrar sa hejdå till sina barn för att de inte orkade leva med det längre, personer som istället för att vänta på tyskarna, tog sina liv själva. Dagbokssidor som ordagrant beskrev hur en dag i skräck såg ut, där man riktigt kunde känna rädslan i orden.
I ett rum stod det skrivet på väggarna hur många människor som dött i varje land. Väggen var full av text. Land efter land. Siffra efter siffra. Och jag letade men visste att jag inte skulle hitta det. Sverige nämndes inte ens. Jag skämdes. Neutrala, fega , livrädda Sverige. När ska vi någonsin stå upp för någonting?
Jag minns när jag satt och läste om andra världskriget i skolan, jag tyckte att det var det mest intressanta inom ämnet historia eftersom att det var så nära inpå. Men ändå så långt borta. Jag kunde aldrig tänkta mig att vi någonsin skulle kunna styras mot samma sak igen. Det är ju meningen att vi ska veta bättre nu. Vi kan ju historien.
Vi har ju läst om allt, fått det berättat för oss, fått se filmer och bilder. Vi har sett vilken förödelse rasism och nazism gjort. Fått det förklarat och förstått att det inte spelar någon roll var du kommer ifrån eller vem du är, i slutändan är vi alla bara människor som lever tillsammans på den här planeten. Människor. Homo sapiens sapiens. Alla av samma art.
Det är ju meningen att vi ska veta bättre nu. Vi kan ju historien.
Och ändå är vi här idag. Det är 2014 och ännu en gång börjar historien upprepa sig. Precis som de tidigare krigen har vi haft en lång lågkonjunktur och folk är missnöjda. De främlingsfientliga partierna utnyttjar varje litet snedsteg de andra partierna tar och letar sig in ibland våra länders styren och naglar sig fast som parasiter. Sakta men säkert hjärntvättar de fler och fler människor. Precis som då.
Jag säger inte att det kommer att bli ett tredje världskrig.
Men jag säger inte heller att det inte kommer att bli det.
Från och med idag och 14 dagar framåt har vi vår chans att förändra, Sveriges chans att stå upp för något bättre. Låt oss tillsammans stå upp mot rasismen. Rösta i valet den 14e september.
Det första du möts av när du kliver in genom dörrarna till Förintelsemonumentet. Skrivet av Primo Levi.
Igår var en lång dag. Vi började med att äta en lång brunch hemma hos Hanno. Sedan tog vi oss in till stan med tunnelbana för att där köpa biljetter till en sån här Hop-on-hop-off-buss. Vi åkte sightseeing genom hela Berlin och jag fick tillslut se Berlinmuren och Förintelsemonumentet. Sjukt berörande och fruktansvärt hemskt. Om ni någon gång befinner i Berlin är dessa två ställen ett måste att besöka.
På eftermiddagen letade vi upp en typisk tyst restaurang där vi beställde in potatisdumplings, med fläskkotletter och stekt vitkål. Till det drack vi varsin öl. Tydligen en jättetysk måltid som tyvärr inte passade mina smaklökar sådär hemskt bra.
När vi ätit upp letade vi oss till en rooftop bar i närheten av Förintelsemonumentet där vi delade på en Äppelstrudel med vaniljsås och drack latte. Där satt vi och småpratade i nästan två timmar medans vi kollade ut över staden. När vi var färdiga hade klockan blivit över sju och det var dags för oss att åka hemåt.
Hemma gjorde vi oss i ordning och åt en sen middag bestående av sötpotatismos, med grönsaksgratäng och kyckling. Sjukt gott. Till det delade vi på två flaskor rosé och så var festen igång. Några Jägermeistershots senare trippade vi ner för trapporna och tog en tunnelbana in mot stan.
Klubben vi skulle besöka hette Matrix, en sjukt stor klubb med hela sju dansgolv. På varje dansgolv spelades det olika typer av musik och det vi fastnade för mest var dansgolv nummer två. Där spelades det sjukt varierad gammal musik som man lätt kunde dansa sig svettig och sjunga sig hes till. Vi dansade och dansade och skrattade och skrattade och när vi bestämde oss för att säga tack och hej för denna gång hade klockan redan blivit 04.30.
Vi promenerade mot tunnelbanan och köpte oss varsin stor kebab i bröd på vägen. Det var nog den godaste kebaben jag någonsin ätit i hela mitt liv. Helt annorlunda från de jag ätit hemma i Sverige, verkligen också någonting man borde testa på om man är här haha. Vid fem var vi hemma i lägenheten igen och somnade som stockar en halvtimme senare.
Igår kväll åkte vi alltså till detta Liqiud room, ett nattspa som inte låg alls speciellt långt ifrån där vi nu bor. Det kostade 20 euro för 2 timmar och i det inkluderades då ett glas bubbel.
Spaet bestod av en stor pool, en liten bubbelpool, en varm pool utomhus på deras terrass, fyra bastur och en iskall pool. Vi började med att relaxa i den stora poolen, där ljuset var nedsläckt och discolampor lyste upp här och var. I bakgrunden spelade den här DJ:n lugn house musik och det var bara allmänt trevligt där inne.
Efter det headade vi ut utomhus. Sjukt skönt att bada i skållhett vatten medans luften är sval. Det är verkligen någonting som jag älskar! När vi kände oss klara och nöjda med det gick vi in och tog vårt glas med champagne, satt och småpratade lite inne vid baren i våra badrockar innan vi bestämde oss för att ta oss an basturna.
Vi började med deras saltbastu, där inne var det inte speciellt varmt men tydligen så ska saltet du andas in vara bra för immunförsvaret och det yttre som blandas med din svett väldigt bra för huden. Efter det hoppade vi in i den som var 80 grader varm, utanför den bjöds det på ett litet glas öl som man fick ta med sig in.
När vi svettats klart småsprang vi ut och hoppade ner i den iskalla poolen. Fyfan vad kallt och skönt det var. Upp igen och in i nästa som fick bli den 90 gradiga. Alltså, det var så varmt där inne. Vi stod ut i fem minuter innan vi slängde oss ut genom dörren igen och ner i den kalla poolen.
Sist tog vi oss an pepparmintsångbastun. Sjukt skönt och varmt men så himla svårt att andas. Varje gång man drog in ett andetag genom munnen började man hosta och varje gång man drog in ett genom näsan gjorde det ont. Men tydligen är det också väldigt bra om man är förkyld.
Vi avslutade vår vistelse med att ta oss in till den stora poolen igen, där la vi oss i varsin ände, och med hjälp av det extremt salta vattnet och varsin flytring flöt vi omkring tills vi somnade. Vi alla sov i hela 20 minuter innan vi vaknade, helt relaxade och nere i varv och bestämde oss för att duscha och ta oss hemåt igen. Världens absolut bästa start på vår vistelse i Berlin!
Imorse vid åtta kämpade vi med oss alla våra tunga väskor ner för trapphuset hos Joost och Elena, sedan drog vi dom med oss över broarna genom Amsterdam och fram till tågstationen. Vi köpte oss varsin kaffe på Starbucks och hoppade sedan på tåget vid nio. Fulla tyskar, en obekväm stol och sju timmar senare anlände vi tillslut i Berlin.
Efter en tur kring stationen hittade vi tillslut fram till bussen som tog oss hem till vår nya soffa. Killen heter Hanno och han och hans tjejkompis bor i en sjuk stor lägenhet på högsta våningen (förstår ni vilket träningspass det var att släpa upp våra resväskor för alla åtta trappor!?). Det är ett gammaldags hus med högt i tak och vi har ett eget rum att sova i. Sjukt bra och skönt med något lite mer privat än ett vardagsrum.
Just nu står Maria i köket med dom två (och pratar tyska) samtidigt som de lagar mat. De är båda vegetarianer så ikväll bjuds det på fyllda paprikor – det ska bli så himla gott. Är sjukt hungrig efter vår långa dag.
Planen för ikväll är att ta oss till ett ställe som heter Liquid Room, det är som ett spa med bubbelpooler och bastus som är öppet till 01. På kvällen dämpas lamporna och musik sätts på, lugn house, lite som en badklubb. Det ska bli sjukt skönt och ett perfekt avslut efter vår resdag!