Historien om Kasper

Ett återkommande ämne i min blogg är Kasper och allt som har hänt i och med att han kom till vår värld för att sedan tas ifrån oss innan han knappt fått börja leva. Eftersom att min bror alltid kommer att finnas med mig och min familj, alltid beröra oss och alltid tänkas på, så är det något som jag till och från skriver om. Och för att göra det hela enklare för er så kommer jag här nu detaljerat beskriva hur mitt liv kom att förändras efter den 6e november 2012.

Men för att kunna förklara så att ni förstår måste ni först få veta hur min familj är uppbyggd och vilka vi är. Mina föräldrar skiljdes när jag var sju år gammal och har nu båda gift om sig. Mamma med sin östgötska man Jakob. Och pappa med sin amerikanska fru JoEllen. Mamma har nu tre nya barn – Sture, Birger och Ingeborg. Pappa har tre – Astrid, Kasper och Ming. Utöver alla halvsyskon finns också Ragna och Gunnar som båda har samma mamma och pappa som jag.

Astrid

Astrid

Ingeborg

Ingeborg

Sture och Birger

Sture och Birger

Gunnar

Gunnar

Jag och Ragna

Jag och Ragna

Pappas familj

Pappas familj

Så där har ni härliga familjelyckan. För att ni nu på riktigt ska kunna förstå alla vinklar kring händelsen måste vi backa bak en bit från november 2012, närmare bestämt tre år tidigare, 2009, då Astrid Nordström kommer till jorden. Detta är alltså JoEllens första graviditet och hon har ont ofta och länge, hon är självklart nervös inför födseln och efter många om och men väljer hon att boka in ett kejsarsnitt. Precis som planerat föds Astrid den åttonde september och blir, som förväntat, överöst med all världens kärlek och glädje.

En nyfödd Astrid

En nyfödd Astrid

Två år senare bestämmer sig pappa och JoEllen för att det är dags för Astrid att få ett syskon. Efter två tunga missfall i slutet av 2011 blir JoEllen tillslut gravid i början av februari 2012. När pappa ringer sin bror Erik för att berätta om deras graviditetslycka hinner han inte ens börja innan Erik berättar att han och hans flickvän Mina väntar sitt andra barn. Lyckan är total och det skojas mycket om att barnen kanske kommer födas på samma dag och bli tvillingkusiner.

69788_10151314704083420_2008711427_n 554063_10151314704383420_1052206109_n

 

Denna graviditet är mycket lättare för JoEllen och går mycket bättre än den förra och tidigt bestämmer de sig för att denna gång försöka sig på en naturlig förlossning. Exalteringen är stor i familjen och släkten och inte minst hos lilla Astrid som för första gången ska få bli storasyster.

Firar Halloween med magen veckan innan förlossning

Firar Halloween med magen veckan innan förlossning

Jag själv är överlycklig över att få ett till litet syskon men samtidigt ledsen att jag kommer missa första året av hans liv, då jag den 27e november ska sätta mig på ett plan mot Australien för att bosätta mig där, ensam, i ett år. Den 1a november har jag avskedsfest i lokalerna nere i Södra Gottsunda. Över 100 personer kommer, alla utklädda, eftersom att det är Halloweentema. Jag har den bästa kvällen i hela mitt liv med alla mina bästa vänner och jag är så lycklig en människa kan bli; det är fem månader sedan jag tog studenten, jag ska snart få ett litet syskon och bara två veckor efter det få åka ut på mitt livs resa. Ja, ni hör ju.

Och så på morgonen den 6e november sätter äntligen värkarna igång och JoEllen som inte är allt för förtjust i läkare väljer att stanna hemma så länge som möjligt. Hon andas igenom smärtan och när pappa tillslut lägger henne i baksätet av vår bil och kör in till Akademiska är hon redan öppen 10 cm.

Väl framme på Akademiska börjar problemen. Barnmorskan som Joellen och pappa är vana vid är hemma med sjukt barn och de blir mötta av en annan ung barnmorska som är där för kvällens skift. Förlossningen som nu borde gå väldigt snabbt tar sex timmar. Det görs missbedömningar och JoEllen lämnas ensam utan bevakning över fostret. Den läkare som skulle tagit besluten är fast med en annan patient och istället hamnar allt i barnmorskans händer. Allt går för långsamt, fel beslut tas och när barnets värden plötsligt börjar sjunka bestämmer man sig för att med sugklocka dra ut det. När Kasper tillslut kommer ut har han navelsträngen två varv runt halsen och har drabbats av grov syrebrist.

Jag minns att jag fick ett sms vid 21tiden. Det var från min farbror. Vi hade fått en kusin, en fullt frisk liten fantastisk pojke som skulle komma att heta Benjamin. Ja, det hade faktiskt hänt. De hade fått värkar samma dag. Jag var så glad. Nu väntade vi bara på pappas samtal. Varför ringde han inte?

Jag minns att när pappa faktiskt ringde, strax efter midnatt, hade jag redan insett att något var fel, det hade tagit alldeles för lång tid. Pappa försökte sakligt berätta vad som hänt men hann inte säga mer än ”det gick inte som det skulle” innan han började gråta. En hjärtskärande och livrädd gråt. Han hade hållit sig stark för JoEllen alla de timmarna när han själv också var som räddast och nu när han skulle förmedla vad som hänt brast allt.

Jag minns hur han berättade att de inte hade hört något skrik. Barnet skrek inte. Kasper gjorde överhuvudtaget inte några läten ifrån sig. Faktum är att det tog 30 minuter innan han tog sitt första egna andetag (vilket är den längsta tid läkaren någonsin varit med om att någon varit död för att sedan leva igen).

Jag minns att pappa förklarade och berättade att Kasper kopplats till respirator och lagts i en kuvös men att det nog inte var någon fara, läkarna hade hand om honom nu så att skulle bli bra. Jag minns att jag satt där vi köksbordet och grät och att min fantastiska vän Ulrika var där och tröstade mig. Av någon anledning så råkar vi alltid vara med varandra när våra största tragedier i livet händer. Vilket känns förjävligt men också väldigt tryggt. Hon är en person som känner mig bättre än många andra.

Jag minns att precis innan jag gick och la mig uppe i pappas och JoEllens säng (allt för att vara så nära Astrid, som jag barnvaktade, som möjligt) skickade pappa en bild på Kasper i kuvösen. Jag somnade sent den kvällen och sov oroligt hela natten utan att egentligen ha den minsta aning om vilket helvete som skulle komma att ligga framför mig och familjen.

Kasper precis nyfödd

Kasper precis nyfödd

Dagen efter är det onsdag. Jag vaknar upp av att Astrid kommer in och lägger sig mellan mig och Fredrik i sängen. Vi äter frukost och går sedan på en promenad tillsammans. Jag får ett sms av pappa där han berättar att dom kommer att behöva stanna på sjukhuset i åtminstone en vecka och att Kasper nu är nedkyld till 33 grader och lagd i koma, allt för att man ska kunna rädda hans inre organ efter den kraftiga syrebristen. En dejavu far genom min kropp och ger mig en rysning.

Några år tidigare försökte min före detta pojkväns bästa vän, också en nära vän till mig och min bästa kompis Ulrikas dåvarande pojkvän (vi fyra hängde som ni kanske förstår väldigt mycket tillsammans) ta livet av sig genom att hänga sig i ett skärp. När han kom in till sjukhuset den natten gjordes samma sak. Han hade fått syrebrist och man kylde ner honom, la honom i koma för att sedan tina upp honom i hopp om att han 1. skulle vakna upp och 2. vakna upp utan några skador på hjärnan. När han blev upptinad och uppväckt vaknade han upp utan några inre skador. Jag mindes hur läskigt det hade varit men jag visste ju samtidigt att den här metoden funkade och det lugnade mig. Kasper var i trygga händer nu, de skulle rädda honom.

Resten av den dagen och natten spenderar jag med Astrid hemma. Jag försöker ge henne en normal dag och tar på eftermiddagen tag i vardagssysslor. Jag handlar och städar, pratar med släktingar om situationen och bestämmer när de ska komma till Uppsala och var vi ska ses. Pappa smsar och säger att Kasper är bättre, läkarna säger att han är starkare och att han idag har både kissat och bajsat vilket betyder att hans mage fungerar som den ska.

Astrid sover i min säng den natten och dagen efter åker vi tillsammans till sjukhuset. Pappa möter oss ute i kafeterian och leder oss hela vägen in till neonatalavdelning. Där får vi tvätta av oss överallt och smörja in hela armarna och händerna med handsprit. Inne på neonatalavdelningen leder pappa oss till ett stort rum där det är väldigt mörkt och tyst. Det finns fyra kuvöser i rummet, en i varje hörn, placerad bredvid en sjukhussäng och en maskin med hundra miljoner knappar och värden och allt vad det är. Maskinen blinkar och piper. Så fort jag kommer in i rummet möts jag av en tung känsla, det är som hela rummet är dränkt i sorg och jag får av någon anledning svårare att andas.

Jag får syn på JoEllen vid kuvösen inne i det vänstra hörnet och går sakta dit. Tårar rinner ner för hennes kinder. Kasper ligger på en liten kylbädd bredvid kuvösen. Så fort jag ser honom börjar jag också gråta. Det är oundvikligt. Det är rummet, rummet där det inte finns något hopp, där allas liv är uppochnedvända. Och det är det är min pyttelilla lillebror som ser ut som en helt vanlig liten bebis fast täckt med nålar och slangar. Han är blek och jag hans kropp är kall. Det går inte att sluta gråta. Allt är fel.

Kasper på sin kylbädd

Kasper på sin kylbädd

Den kvällen bestämmer pappa och JoEllen att pappa ska sova hemma med oss och vara med Astrid. Jag hör honom gråta sig själv till sängs den natten. Morgonen efter går jag upp tidigt och lagar frukost åt honom innan jag tar över passningen av Astrid och han får åka tillbaka till sjukhuset. Jag och Astrid tar efter det bussen ner till stan för att träffa Lisa. Lisa, som dagen efter åker till Australien, och som jag ska träffa där om två veckor. Hon kramar om mig länge och viskar att vi ses snart för att allt kommer att ordna sig och så kramar hon lite hårdare och för en sekund så tror jag på allt hon säger.

Resten av dagen spenderar vi på sjukhuset tillsammans med släktingar och familjevänner, som kommit för att ge sitt stöd, finnas där och hjälpa till.

JoEllen och jag

JoEllen och jag

Gunnar med Kasper

Gunnar med Kasper

Ragna hos Kasper

Ragna hos Kasper

Jag minns att jag just då tyckte att det var brutalt jävla hemskt att sitta där och vaka men samtidigt när jag tänker tillbaka på det så ploppar ändå ord som trygghet, mysigt och närhet upp inom mig. Om det finns någonting fint i allt det som hände så var det att alla släktingar och nära vänner samlades samtidigt. Det fanns alltid människor på sjukhuset så det var lite som att komma hem dit för det var alltid någon närstående där. Vi spenderade tiden i neonatalavdelningens kök eller i ett rum som vi blev tilldelade där vi satt och bara pratade i timmar och timmar.

På fredagskvällen anordnas en gudstjänst i Valsätra kyrka för att vi tillsammans ska kunna be för Kasper och den styrka han kommer behöva inför morgondagen. Det är då lördag och dags för läkarna att värma upp honom och se hur hans kropp svarar. Gudstjänsten är fantastiskt fin och vi är omringade av alla våra vänner och folk säger fantastiska saker och jag bara gråter och gråter och gråter.

På lördagsmorgon möter jag mamma och min gudmor Eva på Stationen. Då har jag redan hunnit handla mat inför dagen, mött upp farmor och farfar och åkt till sjukhuset med saker.

Jag minns att jag på väg från sjukhuset gick förbi alla människor som levde sina vanliga liv, som stressade fram på gatorna, höll varandra i handen, pratade och skrattade och jag förstod inte hur deras liv kunde vara helt precis som vanligt när mitt var ett totalt kaos utan någon som helst förklarlig anledning.

På stationen tvingar min mamma mig att äta och frågar när senaste gången jag åt var. Jag som annars älskar mat och gärna äter en gång för mycket än för lite, har absolut ingen aning. Jag har liksom glömt bort det. Min kropp är inställd på någon typ av överlevnadsinställning och allt är liksom fokus på allt annat så jag har inte haft en tanke på att ta hand om mig själv. Och inte har jag någon aptit heller. För första gången på hela veckan får jag stanna upp, sitta ner, äta en måltid och prata ut om allt jag känner och som snurrar i mitt huvud, min version av det hela. Får första gången på hela veckan får jag vara den att ta hand om. Och när jag ätit upp sitter jag uppkrupen i en av stolarna och gråter som det lilla barn jag känner mig som.

På eftermiddagen värmer man upp Kaspers kropp till 37 grader. Under uppvärmningen får han ett flertal epileptiska grand mal anfall vilket tyder på skador på hjärnan och ger inte heller respons när man testar basreflexerna. Trots att det resultatet är negativt säger doktorerna åt oss att inte tappa hoppet utan att man ska vänta tills på måndag innan de kan ge oss några riktiga resultat.

Den kvällen ligger jag med Kasper hos mig i fyra timmar. Han behöver inte ligga på sin kylbädd längre, man får ta upp honom och ha honom hos sig och han är nu varm precis som en bebis ska vara. Jag ligger med honom på bröstet, stryker honom över ryggen och sjunger för honom. På maskingen framför mig kan jag räkna när det kommer upp bokstaven A, då betyder det att han tar ett eget andetag. Jag kan också se hur hans EEG förändras när han hör min, Ragnas eller JoEllens röst sjunga för honom. Hans hjärna känner igen det från när JoEllen sjöng för honom när han låg i magen. Det är så många positiva utslag mitt i det negativa.

 

Jag och Kasper

Jag och Kasper

Gunnar och Kasper

Gunnar och Kasper

Ragna och Kasper sover

Ragna och Kasper sover

Pappa och Kasper

Pappa och Kasper

Mamma, pappa, barn

Mamma, pappa, barn

De kommande dagarna är en bergochdalbana av olika besked men består egentligen inte att någonting annat än väntan. Alla släktingar och vänner är där. Vi är hos Kasper några i taget och spenderar resten av tiden med varandra. Jag får för första gången träffa lillkusin Benjamin, som senare kommer att bli min gudson/mitt fadderbarn, och jag kan inte sluta gråta när jag håller honom i famnen. Han är så fantastisk och liten och varm och rund och bebismjuk. Levande och precis som ett litet nyfött knyte ska vara. Det glädjer och smärtar på samma gång och jag håller honom tätt intill mig och vill aldrig släppa honom ifrån mig igen.

Kasper blir matad

Kasper blir matad

Gunnar och jag ligger hos Kasper

Gunnar och jag ligger hos Kasper

Snart sovdags. Astrid får denna natt sova bredvid sin lillebror

Snart sovdags. Astrid får denna natt sova bredvid sin lillebror

Dagarna går utan någon förbättring och efter något som känns som en evighet är det måndag och vi får veta det vi redan fruktat. Det ofattbara, det som inte får hända. Kasper svarade inte på det som man förväntade och ville när han värmdes upp till kroppstemperatur, man kan se att han har grova inre skador på hjärnan och han kan inte andas på egen hand. Han är mer eller mindre hjärndöd och det enda som håller honom levande är respiratorn. Det beslutas att respiratorn ska kopplas bort på onsdag.

Kasper iklädd sin lilla sparkdräkt

Kasper iklädd sin lilla sparkdräkt

Den natten sover jag ingenting. Tisdagen är inget annat än ett långt jävla helvete. På eftermiddagen samlas hela familjen, plus nära vänner och släkt inne i det privata rummet vi nu har tilldelats på neonatalavdelningen. Det hålls ett dop för Kasper och det är en av de mest brutala stunderna jag någonsin varit med om. Ingen ska någonsin behöva sjunga godnattsånger på ett dop. Folk ska le, inte gråta. Bebisen ska sprattla och skrika när den får vatten på huvudet, inte ligga tyst och stilla. Det ska vara en väg in till livet, inte döden.

Min gudfar och pappas bästa vän Jakob klappar om Kasper

Min gudfar och pappas bästa vän Jakob klappar om Kasper

Kasper

Kasper

Kasper

Kasper

JoEllen och Kasper

JoEllen och Kasper

Pappa och Kasper

Pappa och Kasper

JoEllen och Kasper

JoEllen och Kasper

Pappa, JoEllen och Kasper

Pappa, JoEllen och Kasper

JoEllen och Kasper

JoEllen och Kasper

Pappa och Kasper

Pappa och Kasper

Jag minns inte mycket av onsdagen. Jag sov säkert inget den natten heller. Så som de kommande veckorna. Tanken var att vi alla skulle vara med när de kopplade bort respiratorn men det slutade med att det bara var pappa och JoEllen. Jag höll andan hela dagen och hoppades, hoppades, hoppades på ett mirakel. Tänk om han faktiskt skulle klara av att andas på egen hand när de kopplade bort maskinerna. Tänk om han faktiskt skulle klara av att leva på egen hand. Tänk om de hade fel.

Det hade dom inte.

Jag minns när pappa ringde. De hade tillsammans varit där när respiratorn stängts av och slangarna kopplats ur. Kasper hade tagit tre kippande andetag som för att försöka få luft och sedan stilla somnat in i sin mors armar.

Dagen efter är det torsdag. Det anordnas en minnesdag för Kasper så att alla som har berörts av händelsen själva kan få komma och ta del av det sista farvälet. Jag, Ragna, Gunnar, Astrid, JoEllen och pappa träffas där på morgonen för att tillsammans säga hejdå till vår lillebror och son. I ett litet rum längre upp i korridoren från neonatalavdelningen ligger Kasper. Han ligger i en liten vagga, omsluten av en filt och med leksaker omkring sig. Hans kropp är iskall, huden vit och ögonlocken, läpparna och naglarna är mörkt lila. Det ser ut som att käkarna är ihop bitna men det är egentligen bara stelheten. Hans små händer är hårt slutna och ligger längs hans kropp.

Jag rör vid honom och kan inte förstå. Vill värma honom med min kroppsvärme, krama om honom för att han är så liten och ensam på väg bort iväg någonstans där vi inte kan skydda honom. I bakgrunden spelas det musik från någon CD-skiva och det är mörkt i rummet. Jag kommer på mig själv med att stirra på hans bröstkorg. Andas, andas nu då för i helvete. LEV. Du kan inte bara dö. Vi har ju väntat på dig i nio månader och du är ju precis här men samtidigt så långt borta. Varför? Vad hände? Hur gick det till? Min syster gråter. Min bror gråter. Alla gråter. Det värker överallt och jag har inte längre någon makt över min kropp eller mina känslor, tårarna forsar. Jag gråter och gråter och gråter tills tårarna måste vara slut. Och så gråter jag ännu lite mer.

Pappa och JoEllen åker hem efter att de tillslut sagt hejdå. Hon gråter så att hon skriker när de tillslut går därifrån och jag undrar hur man kan gå härifrån. Jag undrar hur mina ben ska kunna gå härifrån ikväll och sedan aldrig mer kunna vända om för att få se honom igen, undrar hur jag ska kunna lämna honom helt ensam. Jag spenderar hela dagen hos honom. Det kommer folk från överallt. Familjevänner och släkt. På eftermiddagen kommer mamma dit med Jakob och barnen, de får också säga hejdå, Sture är tyst och Birger likaså, de håller mig i varsin hand. Ingeborg förstår att bebisen är död men egentligen inte vad det innebär. Men hon vet att jag är ledsen och kommer gång på gång fram till mig och torkar bort mina tårar.

IMG_20130401_200738

När de lämnat är det bara jag och Ragna kvar. Vi sitter tysta med varandra och vår lillebror. Hon säger att hon inte kan sluta titta på hans bröstkorg, att han måste börja andas snart och jag vet ju precis vad hon menar så jag kramar om henne och då gråter hon som den lilla flicka hon behöver få vara.

Plötsligt knackar det på dörren och en sjuksköterska kliver in. Vi sitter där på golvet och hon går in bakom ett skynke som hänger framför den vänstra väggen. Jag hör henne trycka på en knapp och sedan kommer hon fram till oss.
”Jag är ledsen att avbryta flickor, men vi måste ta en liten paus. Ni kanske ska gå och ta något att äta och så kan ni komma tillbaka om en timme?”
Jag nickar försiktigt och hade verkligen inte tänkt säga emot henne. Jag lovar att vi skulle ha gått. Ändå fortsätter hon.
”Jag måste lägga tillbaka honom i kylen nu ett tag så att han inte börjar ruttna inför obduktionen.”
Min hjärna kopplar inte och jag tittar bara tomt på hennes medlidande leende. Det gör inte ont, det hon säger, för jag kan inte förstå vad hon menar eller att hon skulle prata om min bror. Ändå får jag kväva min impuls att smocka till henne i ansiktet. Jag tar min syster om axlarna och leder oss ut därifrån och ner till kafeterian där mamma väntar.

Vi bestämmer oss för att lämna sjukhuset en stund och går ner mot Fågelsången. I mitt huvud pågår ett bildspel. En bebis i en frysbox, iskall, livrädd och ensam. En liten bebiskropp som sakta håller på att ruttna bort, del för del. En liten bebismage som någon med en skalpell håller på att skära upp, för att titta på hans inälvor. Alla bebisarna gråter och sprattlar, försvarslösa precis som bara bebisar är. Jag vill kräkas.

Efter att vi druckit kaffe åker Ragna hem med mamma och jag möter upp Fredrik och alla mina närmaste vänner för att tillsammans med de gå tillbaka och få säga mitt sista hejdå. Min kropp är slutkörd, hjärnan tom på allt vad den tidigare innehöll, ansiktet färglöst och ögonen rödgråtna. Mina tjejer kramar om mig och följer sedan med upp. Det är många tårar men också styrkekramar från alla som för mig betyder mest.

Plötsligt är klockan nio och jag orkar inget mer. Jag sitter med alla tjejerna ute i korridoren, lutad mot väggen. Fredrik kramar om mig och jag går tillslut in ensam. Ett sista farväl bara jag och min bror. Jag går fram till vaggan och lyfter upp honom. Den livlösa lilla kroppen som är stel men ändå rör sig när jag håller honom i min famn. Och så sitter jag så. Hur länge vet jag inte. Jag sitter där med min bror i mina armar och lovar att det kommer att bli bra, så som alla lovat mig, även fast att jag inte tror på det längre. Jag gråter och gråter och han blir blöt i pannan av mina tårar.

Sen är det som att någon annan styr min kropp för tillslut lägger jag tillbaka honom i vaggan, sitter en stund bredvid honom, sluter hans små fingrar runt mitt pekfinger och pussar honom på pannan. Viskar att vi ses snart och att jag älskar honom och att jag är så så ledsen för att det blev såhär. Sen reser mina ben sig upp, kroppen värker och bröstet smärtar och jag hulkar och kan inte andas och måste ha hjälp att hålla kroppen uppe när jag tillslut stänger dörren bakom mig och faller ner i Fredriks famn.

Jag minns att jag var tvungen att låta någon på sjukhuset veta att vi var klara nu. Jag ringde på dörrklockan in till neonatalavdelningen och möttes av en sjuksköterska. Hon hade mörkt hår och stod i dörröppningen och smetade in sina händer med handdesinfektion. Jag grät och försökte få fram orden medan hon hade det där förbaskade medlidande jävla leendet på läpparna.
”Vi är klara nu” sa jag.
”Okej” sa hon. ”Har ni lagt tillbaka honom i kylen eller är han fortfarande framme?”
Mina ögon tittade trött på henne, tomt och trött och uppgivet och säkert också lite hatfullt. Jag kunde inte svara.

Jag minns att Fredrik sedan kramade om mig och ledde mig ut, bort genom den långa korridoren. Förbi hela neonatalavdelningen och förlossningsavdelningen (som av någon helvetisk anledning ligger precis bredvid varandra, så att alla som går från BB tomhänta kan få strö salt i sina sår genom att titta på alla som rullar ut sina barnvagnar fyllda med liv och framtid) och sedan genom kafeterian, ut genom ingång 95/96 och sedan bort från de åtta dagarna i helvetet, bort från bergochdalbanan och bort från det ofattbara som precis hade hänt. Vi fick alla äntligen lämna Akademiska den dagen. Alla utom Kasper.

Jag sov 16 timmar den natten. Av ren utmattning. Och när jag vaknade hade jag glömt. För en sekund hade allt varit som vanligt. Sen blev jag inslängd i det som nu skulle vara min vardag.

Vi skapade en fond i Kaspers namn för att kunna skänka pengar till och rädda andra bebisar. Fonden är fortfarande öppen och vi tar mer än gärna emot fler donationer, allt för att vi ska kunna slippa att fler såna här saker händer i framtiden. Fonden hitttar ni här: http://www.gofundme.com/save-orphans-KaspersFund

Loading Facebook Comments ...

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.