Begravningen

”I fredags begravdes Kasper. Det var en fruktansvärt påfrestande och jobbig dag. En så ofattbart overklig situation att jag knappt förmår att finna orden för att ens komma i närheten av att förklara. Men om ni tänker er en begravning, vilken som helst som ni kan relatera till. Och så tänker ni på alla människor som är där för att sörja, minnas och säga farväl. Och så ser ni er själva gå in i kyrkan, längs gången, för att hitta era platser där ni ska sitta. Och så tänker ni er att ni är den som ska sätta sig allra längst fram, ni är den närmaste anhöriga tillsammans med resten av er familj.

Tänk er att gå fram till kistan som inte ens är en meter lång, där det står Kaspers namn inristat på ovansidan, tillsammans med ett hjärta och en Karlavagn. Kistan är omringad av leksaker och blommor och i psalmhäftet är godnattsånger inplanerade. Där storebror Gunnar 15 år går upp längst fram och läser dikten han skrev om hans lillebror som dog alldeles för snabbt. Där storasyster Sigrid 19 år sitter och försöker förklara för andra storasyter Astrid 3 år varför alla är så ledsna och att allt snart är över. Att hon bara ska äta upp sina russin för sedan ska vi åka iväg och släppa upp ballongerna som vi pratade om tidigare.

Tänk er sedan att alla som är där, för er skull, tittar på er som sedan går upp och tar farväl av er lillebror. Och när dina föräldrar bär upp den lilla kistan gråter du så att du inte kan andas för att situationen är så brutalt jävla hemsk, för ingen ska någonsin behöva begrava sin egen bebis. Sedan går familjen tillsammans ut med tända ljus i händerna fram med kistan till begravningsbilen, hoppar sedan själva in i limousinen som väntar och åker till kyrkogården.

Där sänker sedan pappa och farfar ner kistan i graven, i det lilla lilla hålet som är grävt och anpassat för att den lilla lilla kistan ska få plats. Och när kistan är nedsänkt släpper ni alla tillsammans upp ballonger i luften, ballonger med hälsningar till Kasper så att han ska få dom i himlen. Och sedan gråter du, gråter tills du inte längre har kapaciteten till att få ur fler tårar, gråter och vägrar lämna stället. Vägrar lämna honom ensam, nere i jorden, kall och liten och död. Men tillslut förmår sig din kropp att gå tillbaka mot bilen och sedan åker ni, familjen, under tystnad tillbaka till kyrkan där alla vänner förberett lunchen.

Och sen, efter lunchen, efter begravningen, när alla människor har sagt farväl, kramat om dig extra länge och sagt att du måste komma och hälsa på snart och ta hand om dig och försök att hålla er uppe, ni är starka tillsammans. Efter det, efter allt, då när det ,allt, tillslut över kan du fortfarande inte förstå vad det var som egentligen hände.”

Såhär skrev jag på min dåvarande blogg tre dagar efter att begravningen ägt rum. Det gör för mig fortfarande lika ont att läsa vad jag skrivit. På begravningen visades även ett bildspel som vi satt ihop av Kaspers åtta dagar på jorden. Här nedan kan ni se det:

Vi skapade en fond i Kaspers namn för att kunna skänka pengar till och rädda andra bebisar. Fonden är fortfarande öppen och vi tar mer än gärna emot fler donationer, allt för att vi ska kunna slippa att fler såna här saker händer i framtiden. Fonden hitttar ni här: http://www.gofundme.com/save-orphans-KaspersFund

Loading Facebook Comments ...

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.