Livet efteråt

Dagen efter att Kasper dog ringde jag till BigTravel och ställde in min resa. Jag hade ingen försäkring men tack vare ett fantastiskt initiativ av Malin som jobbar där lyckades jag få allt återbetalt av Quantas ändå. De första dagarna efter att Kasper gått bort bodde jag i Stockholm hos min gudmor. Jag är så glad att hon lät mig flytta in där i en vecka, så att jag inte kunde göra annat än att fokusera på mig själv och låta mig bli omhändertagen av henne.

Helgen efter tog Fredrik med mig på weekend i Stockholm. Vi bodde på hotell i fyra nätter, gick på fotbollsmatch, på Swedish House Mafia-konsert, gick på spa och mös omkring med varandra. Det var en helt fantastisk gest och gjorde mig väldigt gott och på något sätt fick jag ladda upp mina sönderslitna batterier inför begravningen som skulle hållas när vi var tillbaka i Uppsala.

När begravningen var över (ni kan läsa om den här http://www.sigrids.nu/om-kasper/begravningen/) flyttade jag hem till Fredrik och hans familj. Att de med öppna armar tog emot mig när jag var som mest orkeslös och sårbar räddade hela mitt år och förmodligen en stor del av min framtid. Jag kommer aldrig att kunna tacka Anders och Monica nog för det.

Att få kunna förflytta mig ur sorgeekvationen som pågick i mitt eget hus var det bästa som då hänt mig. Jag kunde inte leva så nära inpå det. Det var jobbigt att på mitt eget sätt hantera min sorg och samtidigt behöva anpassa mig efter eller vara omringad av fem personer som samtidigt sörjer samma sak men på ett helt annat sätt. Det blev för svårt för mig och på grund av alla de gamla sår som dragits upp i och med hela sorgeprocessen kunde jag knappt umgås med min pappas familj.

Under hela det första året tärde sorgen något fruktansvärt på relationerna inom familjen och släkten. Som jag skrev innan så revs väldigt många gamla sår upp och jag har ett flertal gånger varit så arg på min pappa och min styvmor att jag inte kunnat befinna mig i deras hus utan att koka av ilska. Jag vet inte varför det var så. De tog ut sin ilska på sjukhuset, jag tog ut min ilska på dom. Man besitter väl så mycket känslor att det inte är hanterbart antar jag. I släkten vart det skakigt eftersom att det nu blivit en tragedi av hela kusinlyckan. Det vart för mycket känslor från olika håll så det gick knappt för familjerna att umgås.

Jag själv blev en helt annan människa. Jag har alltid varit glad, utåtriktad, haft hundra miljoner kompisar och ofta umgåtts i stora grupper. Att bara sitta och umgås med det tjejgäng jag alltid hängt ihop med var för mig nu en påfrestning. Jag kunde knappt träffa folk om det inte var på tu man hand. Jag orkade nästan ingenting och var fullkomligt energilös. Jag stängde av nästan allt och spenderade vintern med mammas familj, mina släktingar i Stockholm och Fredrik. Jag behövde få stänga mig själv ute från allt för att sedan ta myrsteg tillbaka in i livet jag levt tidigare. Det blev stora påfrestningar på många av mina närmsta relationer, framförallt mina vänner, för jag sökte inte direkt efter kontakt och de visste inte hur de skulle hjälpa mig.

För mig var nog alla de testade relationerna det jobbigaste. Jag orkade ingenting och kunde inte finnas till för någon, men tack vare att jag har sådana fantastiska och tålmodiga vänner så är jag idag tillbaka som en ny människa. Jag överlevde och jag mår bra, jag är inte samma person jag var tidigare men jag är inte alls missnöjd med det. Jag lever och jag känner efter och jag prioriterar efter mina behov, jag har mina närmsta och jag vet var dom står, oavsett var jag är både psykiskt och fysiskt.

Något som jag tror också hjälpte mig en stor bit på vägen var att jag faktiskt fick ta mig iväg på min resa. Året efter bokade jag en ny biljett till Australien och flög tillsammans med Fredrik dit i mitten av oktober 2013. Det var det bästa jag gjort. Jag fick en förlängd paus från allt och fick en lyx att ha tid att inte behöva tänka på någon annan än mig själv. Att få vara långt borta från min familj och mina vänner fick oss att hitta tillbaka helt och hållet till varandra, att återigen få komma nära. Saknad och längtan kan göra sånt.

Att graven finns till är för mig också en stor lättnad. Dit kan jag liksom gå och besöka honom när jag känner för det. Dona med blommor och köpa fina saker. Det ger mig en slags ro som jag inte riktigt kan förklara. Jag älskar att få gå dit, sitta och bara ta mig egen tid med min bror. Få känna efter, tänka tillbaka och sakna. Få en paus i vardagen att inte tänka på något annat.

943183_10151424266119220_1743198408_n 20130421_194054 20130316_125518 20130727_144953 1394375_10151783265934220_1728570437_n 1463246_10151783265884220_270475781_n 10402393_10152492256498420_7138227453453143622_n

Det har gått en lång tid nu. Vår familj och vår släkt har gått sönder för att sakta försöka växa ihop igen. Vi fick gå igenom det gång på gång, bearbeta det var och en och sedan tillsammans, prata med psykolog efter psykolog och tillslut faktiskt säga vad vi tyckte till varandra. Sorg är ett av de konstigaste fenomenen och alla hanterar det på helt olika sätt. Det är svårt att sätta sig i någon annans eller för någon annan att förstå din. Det är där det ofta krockar. Och det tog en lång tid för oss, men det var värt att inte ge upp.  Det gick att rädda och just nu känner jag mig närmre min familj än vad jag någonsin gjort för.

Idag lever vi vidare och har nya saker framför oss. Nu väntar ett nytt kapitel för oss då pappa och JoEllen har bestämt sig för att flytta till Kenya i höst för att adoptera en bebis. De kommer att bo i Nairobi i ett år och tillsammans med dom flyttar Astrid och Gunnar som båda kommer att gå i Svenska skolan där nere. Någon gång innan jul flyger även jag ner för att få ta del av upplevelsen och träffa mitt nya syskon. Jag är så exalterad.

Så, nu när vi sitter här med facit i hand – vi åkte till helvetet och tillbaka men vi överlevde och vet nu att vi i alla lägen har varandra. Djupt begravt inne i våra hjärtan finns Kasper och den tid vi fick spendera med honom där i november för snart två år sedan. Aldrig någonsin kommer han glömmas bort eller älskas mindre, han finns där uppe och vakar över oss och någon gång vet jag att vi får träffa honom igen.

Men tills dess Kasper Love Nordström, får du lova att ta hand om dig så som jag önskar att jag kunde ta hand om dig. Storasyster längtar efter dig och älskar dig så väldigt mycket.

2012-11-11 19.25.19 IMG_1365

Loading Facebook Comments ...

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.