Pappas noveller

DIN MOR OCH MIN HAND
Du lärde känna din mor, och min hand.
Ibland kände du min hand på din mors mage. Du kände tillbaka.
Din mor kände dig varje dag. Det blev din trygghet, ditt jag. Jag väntade och tänkte – det kommer bli min tur snart. Att lära känna dig – dag för dag.
Men du fanns inte kvar när du kom ut. Bara din mamma lärde känna dig, från din korta början till ditt hastiga slut.
Vi andra stod bredvid. Och grät över saknad framtid.

 

MINA BARNS SMÅ FINGRAR
Små fingrar landar på min hals. Jag somnar bredvid Astrid efter att hon vaknat upp i natt. Hon skriker i sömnen ”Man får inte göra så till storasyster, man får inte göra så…..”. Hon somnar om, men rullar fram och tillbaka. Hon rullar halvt upp på mig, hennes huvud delvis på min arm, res-ten mot mitt bröst. Ett litet huvud som värmer rakt över hjärtat. Det gör ont när jag saknar den lilla kroppen som jag inte kan hålla mer. Som jag hade hos mig tre nätter. Astrids små fingrar känner sig lite fram i sömnen över mitt ansikte och ramlar ner på halsen och ligger sen stilla. Kaspers fingrar som reflexmässigt greppade mina. Hans små, små naglar. Det kommer jag ihåg. Sigrids fingrar som ivrigt försökte få fatt i diskborsten när vi diskade tillsammans. Ragnas fingrar som slöt sig runt min hals som en godnattkram. Gunnars fingrar som låg helt platt när han som en groda somnade på min mage. Kaspers små fingrar som inte rörde sig mer, blev så kalla, med små blå naglar.

Jag är lyckosam som har flera barn. De bär upp mitt hopp.

 

DAGIS
FÖRE
Wow. Tänk. Sex gravida mammor samma höst. En efter en kommer småsyskonen. Astrid är förväntansfull. Snart ska hon också få en lillasyster, eller lillebror. Man hälsar glatt, frågar hur långt det är kvar eller vad det blev. Ett knyte till – en ny barnvagn.

MEDANS
Det är ganska kallt. Det är torsdag eller fredag. Jag hämtar Astrid. ”Det är inte säkert att han klarar sig.” får jag fram. Den äldre fröken går iväg – hon kanske var på väg någonstans. Den yngre är kvar. ”Ok…men jag hoppas verkligen det går”.

EFTER
Vad ska de säga. ”Jag beklagar sorgen”. Nu förstår jag varför det uttrycket finns. Det är för att ge de något att säga. När det egentligen inte finns något att säga. En del är skräckslagna. De undrar hur vi kan stå upp. De går där med sina nyfödda bebisar. De gnyr lite i vagnen. Någon erbjuder hjälp. Med vad?
Den äldre fröken berättar så en dag. Hon kunde inte prata med oss då. När hon hörde för första gången. Hon förlorade själv ett barn. Missfall. För länge sedan. ”Jag vet vad ni går igenom” säger hon. ”Och ni ska veta att Astrid har det bra här!”. Det är skönt att höra. Vad kan vara tryggare än en gammal dagisfröken ibland!!
Lucia. Precis en månad efter att Kasper dog. Nästan alla andra höstbebisar är där. Våra närmaste vänner har en Sophie som redan är 5 månader. Jag tar upp henne en stund. ”Snälla får jag hålla” säger Jo. ”Jag har så ont i armarna – jag måste få hålla i en”. Hon sitter med Sophie, tyst, på bristningsgränsen hela Lucia-fikat. Ingen stör henne. Men alla ser henne. Alla dessa blickar….

 

FÖRLOSSNINGSSKYLTEN
FÖRE
Studiebesök. Ok, de bygger om sjukhusområdet så det är temporärt en ny väg till förlossningen. Jag ser den ganska lilla skylten. En röd pil. Vi åker inte den vägen nu dock. Men snart. Om några månader. Då ska jag svänga till höger här. Men idag ska vi bara titta. Då kan man inte parkera där.
Idag går vi till Aurora-mottagningen. Den kallas så, för de som är förlossningsrädda. Vi berättar, hon skriver. ”Så lite personal som möjligt, erfaren barnmorska, kommer troligtvis ha med sig egen doula, så lite medicinsk inblandning som möj-ligt, vill ha naturlig förlossning, viktigt med tydlig information så fort något avviker från det normala”. Nu är det nerskrivet! Nu kommer de veta vad vi tycker är viktigt. Nu kommer det gå bra!
Bussen stannar utanför Akademiska. Där är skylten. Förlossning. Dit ska vi strax. Många långa månader är snart slut. Borde kommit redan. När som helst. Förväntan. Spänning. Äntligen! När som helst. Kanske i morgon….

DAGEN
Ok, här framme ska vi svänga höger. ”Jo, vi är strax framme nu” hojtar jag. Hon kvider i baksätet. Nu svänger jag höger. Jag är på väg. Vårt barn är på väg. Det är nära. Jag tror vi var hemma lite för länge.

EFTER
Jag åker hem. Ensam. För första gången lämnar jag sjukhuset. Men det är fruktans-värt tyst i bilen. Jag kör förbi skylten. Där svängde jag höger, i förrgår. Då ska man inte åka hem – själv.
Samma kväll. Tillbaka på sjukhuset. Jag åker till barnsjukhuset. Inte till förlossningen.

Vi lämnar. Vi går till patologen. Kasper i famnen, omsvept i grandmas blanket. Han är så stilla, så liten, så stel. Vi måste ta honom härifrån, ut från sjukhuset. Bort. Jag känner skylten i ryggen. Förlossning. Jag ser inte på den. Höstlöven frasar på mar-ken. Så här skulle dina födelsedagar ha sett ut. Gula, röda, bruna löv virvlar runt. Tårarna rinner sakta ner för din mors kinder. Jag håller hennes arm. Det här blir vår enda höstpromenad. Luften känns klar. Livet känns orimligt orättvist. Du är ett höstlöv som vinden ryckte bort från oss. Precis när du slagit ut.

Möten. På det förbannade sjukhuset. De som inte gjorde som de brukar, det de skulle, det som kunde varit skillnad på liv och död. Jag svänger vänster, förbi avtagsvägen till Förlossningen. Bilen framför svängde höger. Jag vill tuta på dem och skrika ”om det tar mer än 3 timmar måste ni kräva att få träffa en läkare!!”.

Jag låtsas sova när jag åker förbi med bussen. Ändå spelas allt upp igen. Jag känner lukten av sprit, ekot av steg i korridorerna, doktorernas vänliga och lugna röster. Syster Helena som var med oss hela tiden. Hon blev så upprör när dopklänning inte var ordentligt strykt. De gjorde ett bra jobb. Till ingen nytta. Bussen stannar. Jag går av vid centrum. Det är barnvagnar överallt.

 

E-MAILS
FÖRE
De sista mailen som jag fick, dagarna innan, avslutas med: Hur går det? Kommer det nån bebis? När är det dags egentligen? Vad tror du det blir? Lycka till!!!
De sista mailen som jag skickar, dagarna innan: ”Ok, föredrag 22 nov går bra”, ”Jag föreslår styrelsemöte den 25 nov, det är ca 3 veckor efter. Då hinner jag förbereda det innan.”, ”Nej det går nog inte. Jag kommer inte göra så mycket de närmaste två veckorna då vi ska ha barn snart (strax!)”, ”Japp Astrid ska få ett lilla syskon vilken dag som helst!”

EFTER
Från revisorn ”Här kommer årsbokslutet. Kan du skriva under och skicka tillbaka till mig?”
Jag: ”Kan inte få iväg det här på ett tag. Är kvar på sjukhuset efter förlossningen.”
Revisorn: ”Oj – sjukhuset. Hoppas det inte är något allvarligt! Vi hörs.”

Jag: “I will not be able to follow up on the programmers work for the next month. Our baby was born with a serious condition and we are staying in hospital. We would appreciate your prayers for our son.
Från programmeraren: “Hi Jonas, Our prayers are always with you and your fami-ly.Please take care. Regards, Amod”

Ibland tittar jag på mailen innan den 6e november och ser hur livet spelas tillbaka. Det är så ljust och glatt där borta. Så perfekt, så bra det var. Jag vill stanna kvar där. Jag vill inte spola framåt igen. Men jag kastas ändå handlöst över datumgränsen när världen exploderade omkring mig, och befinner mig strax i nuet igen.

 

RINGEN
FÖRE
Färdigsimmat för idag i badhuset. Duschat klart, bråttom ut, svänger runt med ar-men – dong! Handen in i badrumsväggen, aj!! Lite senare upptäcker jag att en av de tre små diamanterna saknas. Jag överger tanken direkt att gå tillbaka och leta efter den. 

7 år sedan förlovningen och nu åkte en diamant ur. Tja det händer väl för eller se-nare. Åker till Stockholm och lämnar in den där jag köpte den. De ska titta på vad det kostar att sätta i en ny. Kanske man skulle byta till en annan färg nu? Tre dia-manter. Det kunde vara
”Ja vad kostar det att sätta i en ny”…….”Jaha”……”Jaså?”……..”En helt ny ring alltså – då sitter den bättre?”…………”Vit?”………”Tja, man kanske skulle ha en röd….eller grön….det går bra?”…….”Ok, jag återkommer när jag bestämt mig. Tack!”

EFTER
Ring…..ring…..”Ja hej det var från Karat Silver & Guld. Det gällde en ring du lämnat in för reparation. Vi har inte hört av dig kring vilken färg på sten du ville ha.”.
”- Hej. Ja just det….vänta lite.” Men när ska jag orka hämta den? Färg? Färg på stenen?
”-Kan jag ha en grön sten?”.
”Ja visst det går bra. En smaragd. Det passar fint”
”-Kan ni kanske skicka hem den. Jag kan inte hämta den just nu?”
”Vi kan skicka den i ett rekommenderat brev”
”Gör det tack”
Lilla pojken – du var min gnistrande diamant som försvann. Nu är du en grön sma-ragd, grön som gräset som växer på din grav. Det blev din eviga färg – och min ögonsten.

Loading Facebook Comments ...

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.