Sånt jag skrev

7 november. Meddelande till mina närmaste vänner.
Så, Kasper föddes igår, men det gick inte alls bra. Det blev komplikationer och hans värden sjönk och man blev tvungen att suga ut honom med en sugklocka. När det hände slutade Kaspers hjärta att slå och han fick syrebrist under en längre period.

Han har ännu inte vaknat eller visat sig levande, och de har nu kylt ner honom till 33 grader för att försöka rädda hand organ och deras funktion. Han ska vara nerkyld i tre dagar.

Pappa ringde och berättade det här vid midnatt igår och grät jättemycket. Dom måste bo kvar där i alla fall en vecka, så jag är hemma med Astrid nu. Ska till sjukhuset och hälsa på idag eller imorgon.

 

8 november. Blogginlägg på www.sigridn.tumblr.com.
Går för tillfället igenom en av mina svåraste perioder någonsin. Det är så mycket som händer på samma gång, så många olika saker som håller på att totalt falla isär. Och mitt i alltihopa är det tänkt att jag ska börja packa en resväska och lämna allt. Jag förstår inte varför Gud, om han nu finns, gör det här mot mig och oss, varför vi måste få överdoser av precis allt hela tiden.

Just nu spenderar jag tiden med att passa mina syskon, vara på sjukhuset och samtidigt försöka varva det med att umgås med mina fantastiska vänner och min pojkvän. Att ha stödet från dom gör att jag orkar fortsätta vara stark för min familj.

Natten till lördag ska man börja värma upp Kasper, så att hans temperatur återgår till 37. Därefter ska respiratorn kopplas ur och det är då vi hoppas på att vår starke lille kämpe ska börja andas med egen lungkapacitet. Men som läkarna har sagt till oss så kan vad som helst hända, och vi ska inte försöka tänka för långt in i framtiden. Det svåraste jag någonsin fått höra, ta in och smälta.

Den här känslan som nu finns inom mig, atmosfären som jag konstant befinner mig i när jag är med min familj och på sjukhuset kväver mig. Jag får andnöd och vet inte var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag kan inte ställa mig in på någonting. Jag vet inte ens om jag vågar säga att jag har fått en bror, i risk för att han kanske inte längre finns kvar här hos oss om några dagar.

Jag har inga svar när någon frågar, jag vet inte hur jag ska förklara för min treåriga lillasyster som precis börjar kalla sig själv för storasyster, jag vet inte hur jag ska tänka eller känna. Jag hatar att inte veta. Det gör mig rädd. Ibland får jag hopp men lika snabbt måste jag sänka förväntningarna och förhoppningarna.

Jag hatar att inte veta. Men samtidigt fruktar jag framtiden. För hur jobbigt det än är att vara ovetande är jag hellre det än en människa som blir av med en bror hon älskar men aldrig fick chansen att lära känna.

Det känns i hela kroppen, värker i bröstet, när jag trycker ner tangenterna och låter mig själv skriva de här orden. Men jag är hellre öppen och ärlig än inåtvänd. En sjukdom och en tragedi är varken en hemlighet eller något att skämmas över, jag delar det hellre med folk som undrar, stöttar och/eller förstår.

För mig hjälper det att printa ner tankarna, känslorna och händelserna. Det får mig att djupare förstå vad som på riktigt händer, men att samtidigt andas och verkligen ta in det. Och jag är inte rädd för det jag skriver, men jag är rädd att det på riktigt ska hända och bli min verklighet.

Så snälla alla övergudomliga krafter, gör allt ni kan för min lilla bror. Och Kasper, var stark och ge allt, du har knappt satt din fot på den här jorden och redan ber folk för din skull överallt och hela tiden. Jag tror aldrig att jag tidigare sett en pojke som så mycket människor längtar efter och som omringas av så mycket kärlek. Så, klara det här. Hela stora syskonskaran längtar efter dig!

 

9 november. Blogginlägg från www.sigridn.tumblr.com.
Vaknade hemma hos pappa imorse efter en orolig natts sömn. Gjorde i ordning frukost till pappa, innan han for iväg till sjukhuset, och väckte sedan Fredrik och Astrid.

Vid nio bussade vi tillsammans ner till stan och mötte upp Lisa för avskedsfrukost. En timme senare var vi på språng igen, nu med riktning mot Akademiska med en sväng förbi svandammen för ankmatning.

Vi pussade en stund på Kasper och lämnade sedan Astrid på sjukhuset innan mamma kom och plockade upp oss med bilen. Det blev storstäd och tårtkalas ute i Rasbokil med mors familj innan vi återigen åkte in till stan.

Vid 17 mötte vi upp resterande familj och vänner vid Valsätra kyrka där det anordnades en bönestund och gudstjänst tillägnat Kasper, för att be tillsammans och önska honom styrka inför natten då uppvaknadet tar sin början. Det var många tårar som fälldes, men lika så kramar som uppmuntrade och värmde.

Efter bönestunden tog vi alla syskonen med oss till Ken’s för pizzamys. Lite chips och cola inhandlat på det var vi redo att vandra hemåt. Efter en galen kvarts promenad var vi äntligen(!!) framme hos Fredrik där vi nu myser allihopa i sängen framför TVn med fredagsmys.

Har haft världens bästa dag tillsammans med Fredrik och alla mina fina älskade underbara små bröder och systrar. Tillsammans har vi styrkan och kärleken att få vår åttonde i skaran att klara den här kampen. Utan dig är vi inte fulltaliga, Kasper. Vi längtar efter dig!

 

10 november. Meddelanden till mina närmaste vänner.
Morgonen.
Vi vet fortfarande inte hur det går. Han håller på att tinas upp, respiratorn är inte uttagen än. Men i och med att uppvärmningen är igång så börjar hans kropp starta liksom, och nu har han haft väldigt många grand mal epilepsianfall vilket tyder på att det är någon hjärnskada. Läget är alltså fortfarande extremt kritiskt men vi måste fortsätta att hoppas. Jag hör av mig när jag vet något mer.

Kvällen.
Han är upptinad till 37 grader. Meningen var att han skulle vakna då. Och han har inte gjort det. Han reagerar dåligt, har inte speciellt bra reflexer och kam inte andas själv så.. Vi ska vänta tills måndag. Då har det gott tre dagar sen uppvaknandet. Då kan dom ge oss ordentliga svar. Men det är inte någon som på riktigt längre tror att han kan klara det här. Då skulle han ha visat några tecken vid det här laget.

Har legat med honom på min mage hela kvällen. Hans kropp är varm nu, men fortfarande spänd och stel. När man lyfter upp honom så ser hans kropp livlös ut och maskinerna piper eftersom att de tappar kontakt med elektroderna. Allt är som en film. Det är så overkligt, det känns inte som att det är mitt liv. Det får inte vara det. Vi orkar inte mer. Pappa är helt förstörd. Han ligger och håller sitt barn i famnen och slutar inte gråta. Alla gråter. Ingen förstår sig på den här tragedin.

Det går inte för mig att förstå hur det här lilla barnet som jag håller så nära min kropp, som ibland svagt greppar om mitt pekfinger med sina små fingrar och som gör tystlåtna kvävda lidande ljud ifrån sig när man flyttar honom och respiratorns slang flyttar sig i halsen på honom, inte bara kan få leva och vara min fantastiska lillebror, precis som det var tänkt. Jag förstår inte och det finns ingen som kan förklara. Det finns liksom inte på världskartan att vi ska behöva begrava det här lilla livet i en liten, liten kista och behöva gå dit och tända ljus vid den lilla, lilla graven. Ingen ska behöva begrava ett barn. Hur ska man överleva det? Hur ska vi förklara för Astrid att hennes lillebror inte finns längre? Det här går inte. Ingen orkar mer. Jag är så fruktansvärd trött, utmattad. Vill inte behöva klara och överleva mer prövningar. Vill stänga av den här filmen nu, inte se mer. För det är för jobbigt nu. Det räcker här, vi är tillräckligt trasiga.

Nu är jag hemma från sjukhuset i alla fall. Är hos Fredrik och får lite paus från allt. Ska kolla film och vila, sen hem och sova med Astrid när pappa åker tillbaka till sjukhuset. Imorgon vid elva ska vi på gudstjänst i Valsätra kyrka igen. Nu är det en vanlig men med ett extra inslag åt Kasper. Om man vill komma och be med oss får man gärna göra det. Han har ett ljus som står där och brinner hela tiden, och dagligen kommer det folk dit och ber och tänder nya. Alla är så fina och hjälpsamma och stöttande. Tack för det! Ni är så fina och godhjärtade och älskvärda, och jag älskar er alla.

 

13 november. Meddelande till mina närmaste vänner.
Så nu är läget såhär. Ikväll ska vi ha ett dop för Kasper, vi närmaste i familjen. Inatt ska pappa och Jo få ha sin sista natt tillsammans med sin bebis och imorgon ska jag, Ragna, Gunnar och Astrid komma till sjukhuset på morgonen för att vara med när de stänger av respiratorn. Det tar ungefär en halvtimme. Tydligen tar det inte längre tid än så att dö.

Av vad man kan se nu så har stora skador på hjärnan, så pass stora att hans basreflexer (som andning, pupillreaktion osv) inte fungerar. Det gör att just nu är det bara respiratorn som håller honom levande. Hjärnkapaciteten minskar för varje dag, och just nu är han så pass hjärnskadad att han inte ens har ont längre, vilket är bra, för då slipper dom proppa honom med medicin, nålar och slangar.

Imorgon efter att han har lämnat och vi fått oss vår tid tillsammans med honom, så ska jag träffa någon slags psykolog där. Fick prata med en läkare igår, för jag fick två totala psykbryt. Ett där jag låg på marken och skrek och grät och hyperventilerade, då pappa fick bära mig ut. Och ett där jag skrattade konstant i 40 minuter. Alltså, skrattade så att tårarna SPRUTADE ur mina ögon och allt var helt bara helt vrickat.

Iallafall. Jag har väl typ inte riktigt låtit mig förstå ordentligt, eftersom att jag har tagit på mig hela familjens sysslor. Jag har skött huset, handlat, diskat, tvättat, passat Astrid, planerat, ringt alla människor och inte sovit överhuvudtaget. I förrgår fällde jag inte en enda tår, så det var väl inte så konstigt att jag fick släppa ut allt på det där sättet igår. Men nu har jag sovit åtta timmar inatt, oroligt och vaknat då och då, men ändå mer än tidigare och idag känner jag mig hyfsat okej. Åtminstone har den här morgonen varit det.

På torsdag kommer Kasper att ligga i ett minnesrum, dit man får komma under dagen, lite när man vill och kan för att säga hejdå och finnas där för mig och min familj. Ni är hjärtligt välkomna, om ni känner att ni vill, har tid och ork.

Ledsen om jag är dålig på telefonen. Men jag är helt slutkörd. Har svårt att förstå att jag sitter och skriver allt det här, att det här ska vara mitt liv och att allt det här handlar om mig. Det är fortfarande alldeles för overkligt.

 

14 november. Blogginlägg från www.sigridn.tumblr.com.
Det hade blivit komplikationer med födseln. Kasper hade fått syrebrist och hjärtat hade stannat, men han hade återupplivats, blivit uppkopplad till en respirator och kylts ner för att rädda allt. Jag grät liksom pappa av oro men förstod inte. Ingen förstod. Det hade blivit komplikationer med födseln. Men aldrig någonsin trodde vi att det skulle kunna sluta såhär illa.

Så, idag, åtta dagar senare sitter jag här. Min första ensamma stund, min paus, min egna stund för att tänka. Och jag kan inte förstå. Jag förstår ingenting. För  åtta dagar sedan fick jag en bror. För tre timmar sedan förlorade jag en. Det finns ingenting som någonsin kan begripas med den situation som jag och min familj befinner oss i.

Det finns aldrig någonsin någonting som kan bli begripligt eller förklarligt eller förstått. Hur ska man få den treåriga överlyckliga storasystern att förstå att nej, hon är den enda som inte får ta med sin lillebror hem från sjukhuset, hur förklarar man det? För henne är Kasper nu en ängel, men hon fortsätter fortfarande att fråga. Hennes lillkusin gråter ju, äter, rör sig och alla som vill får hålla i honom. Han är ju hemma nu. Varför inte Kasper? Varför får inte hon sin lillebror? Varför är han inte som de andra bebisarna?

När ett barn föds ska det skrika, öppna sina ögon, leta med händerna. Barnet ska inte ligga tyst med slutna ögon och krampande, stela armar. När ett barn föds ska man kliva ut från Akademiskas förlossningsavdelning med en alldeles för liten nerbäddad bebis i en nyinköpt vagn, inte gå därifrån tomhänt. När ett barn föds ska man planera ett ljust, vackert välkomnande dop, inte en begravning. Det här kan inte vara på riktigt.

Loading Facebook Comments ...

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.