Sorgens dagar

Tog ett litet break från internet och bloggen efter det senaste inlägget. Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva. Det kändes konstigt att återvända och prata vardagssaker när allt var upp och ner.

Dessa dagar har varit sorgens dagar. Jag satt med hela tjocka släkten och åt lunch i söndags när jag fick ett sms av en vän som berättade att Ylli inte överlevde. Allas tro om att det skulle ta flera veckor, allas hopp om att han skulle vakna upp ur koman efter ett tag, släcktes och hans kropp la av. Hjärtat slutade slå. Och han dog.

Även för människor som inte står honom nära, eller som inte känner honom alls är berörda. Hela Uppsala har rörts vid. Det här är något som inte ska hända, som inte får hända. Det är ofattbart, otänkbart. Det var ingen som trodde att det skulle gå såhär. Att detta skulle bli utfallet. Orättvisan visar återigen sin styrka och maktlösa står vi här och ska försöka acceptera det inträffade.

Inatt har jag knappt sovit. Vridit och vänt mig, fram och tillbaka. Hela natten. Mardröm efter mardröm, tanke efter tanke. Jag är en människa som tar till mig mycket när sådant här händer, oavsett om jag känner personen eller inte. Jag berörs väldigt lätt av händelser jag läser om i tidningar eller ser på nyheterna, jag kämpar ständigt med att hitta motivation till att orka fortsätta kämpa i denna värld full av okunskap och idioti, samtidigt som jag dagligen tappar ännu lite mer hopp om mänskligheten.

Jag har inatt tänkt väldigt mycket på sorg. Hur man tar sig vidare. Hur vi tog oss vidare efter att Kasper dog. Hur Yllis familj och vänner ska ta sig vidare. Hur varje människa och varenda relation påverkas bland hans närmaste. Hur mycket det tär på en att, tillsammans med andra, försöka klara av att bearbeta sin egen sorg. Hur man sedan ska försöka ta sig tillbaka och leva livet som man en gång levt men som aldrig är detsamma igen, för det är inte som det alltid varit fastän att man gör samma saker, går på samma gator och träffar samma människor. Samma människor förutom en.

Jag har inatt tänkt på människan som gjorde detta, som i hela sitt liv kommer att ha den här kvällen på sitt samvete. Jag har tänkt på familjen som alltid kommer att förknippas med han som slog en kille blodig, som dödade en annan person, fastän att det aldrig var meningen att gå så långt. Jag tänker på Yllis mamma som aldrig kommer att få sin son tillbaka. Hans systrar som blivit av med sin bror. Jag tänker på den personen som stod som reserv men nu kommer att komma in på det där programmet i Örebro. Hen som aldrig kommer veta vems plats han fick.

Jag tänker på anledningen till varför dom bråkade. Och hur det aldrig kommer att bli helt igen. Hur ingen av personerna någonsin kommer att bli riktiga människor igen. Det kommer alltid att sitta kvar. Kanske inte som det färska sår det är idag, men som ett läkt ärr som alltid påminner om vad det var som faktiskt hände den där tidiga morgonen den 12 juli. Jag tänker på allt och känner med varje känsla. Det ockuperar hela min dag och min natt. Men jag vet att det kommer att gå över för mig, det värsta kommer lägga sig, chocken och känslan av oförståelse kommer att försvinna för mig. För jag är inte mitt i bland det. Så jag gråter en sista tår tillägnad hans familj, vars sorg aldrig kommer att lägga sig, där chocken och känslan av oförståelse alltid kommer att finnas kvar. Där såret aldrig blir ett ärr, utan bara en skorpa som när som helst kan rivas upp igen.

De som kommer envisas med att ringa hans telefon för att höra hans röst en gång till, som kommer stirra på bilder på honom för att inte glömma bort alla konturer och födelsemärken och allt som gjorde honom till sig själv, som kommer fortsätta att gå in i hans rum och sitta på hans tomma säng och gråta tills kroppen inte orkar mer.

Jag tänker mig in i situationen och minns när det var som allra värst hos oss. Och då hade vi ändå inte skapat några minnen tillsammans med Kasper, inte fått ta del av hans uppväxt, hans leende, hans kramar eller hans personlighet, aldrig fått lära känna honom som den person han skulle bli. Vi grät av smärta över någon som aldrig fick börja, av sorg över en saknad framtid.

Jag känner inte Yllis famlij, men jag önskar att jag kunde få krama om var och en och säga att det är tufft och förjävligt och det gör ont i varenda del av kroppen och man kan inte andas och så är det så jävla länge, det kommer komma och gå, men ju längre tiden går så blir det lite mindre svårt, det gör lite mindre ont och det blir lite mindre jobbigt. Inget kommer någonsin att bli som förut, men det som är ert liv idag kommer inte att vara ert liv resten av tiden. Det kommer att bli bättre.

Jag vet att det inte spelar någon roll vad jag säger, för ingen av dom kommer att höra orden, ta in det. Det är för tidigt och det är för mycket sorg som fortfarande ligger framför dom. Jag har hört att det är minnesstund imorgon och jag vet att det kommer bli något fruktansvärt vackert. Och senare kommer det att bli begravning. Och jag mår så himla dåligt, för att de har några av sina tuffaste dagar i livet framför sig, de tyngsta dagarna man som människa kan tänka sig, något som ingen borde behöva uppleva. Och jag vill vädja till alla i deras närhet att inte väja undan, inte lämna deras sida en endaste gång i den här brutala processen dom nu ska ta sig igenom.

Jag är så himla ledsen för deras skull. Så ledsen för att detta hände. Att något sånt här fick hända ännu en familj och att ännu en person fick tas ifrån denna värld alldeles för tidigt. Så ledsen för att de inte tänkte längre, att de inte visste bättre. Jag är så ledsen för att det blev som det blev.

Och jag hatar. Hatar världen och orättvisan så jävla mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen.