Mitt senaste inlägg fick en himla massa uppmärksamhet och det väcktes väldigt mycket olika åsikter. Jag förstår alla, även de negativa, eftersom att händelsen det handlar om är någonting som är känsligt för många olika parter och jag blev själv tvungen att tänka om och ändra i det jag skrev.

Det absolut bästa som hände igår var när någon, som var besviken på mitt uttalande och som ingen egentligen kan förvänta sig någonting av på grund av situationen personen är i, mitt i sin sorg och sin ilska klarade av att tänka större än många andra människor överhuvudtaget ens har kapacitet till och förstå betydelsen i vad jag ville förmedla. Det glädjer mig att det fortfarande finns så storartade människor i världen.

Även idag har mycket folk hört av sig och det värmer till i hela mitt hjärta när jag får dessa fina uppmuntrande ord från både främlingar och vänner. Skriva har alltid varit mitt sätt att uttrycka mig på och eftersom att jag sitter på så mycket känslor och åsikter har det alltid varit mitt sätt att också kunna förmedla det till andra. Att då få en sådan uppskattning ger mig allt jag någonsin önskat och får mig att vilja fortsätta att skriva om sådant som för mig är viktigt. Jag blir fruktansvärt motiverad och peppad av uppskattningen som ges.

Den nyaste idén skapade jag igår med en väldigt nära vän till mig som skrev och förklarade att alla såna här saker du skriver om är så viktiga och vi måste kunna göra mer, sprida mer, dela mer och framförallt förändra mer. Hela natten satt vi sedan uppe och bollade idéer med varandra över Facebook och har nu bestämt in vårt första möte. På en natt lyckades vi bilda en hel plan på vad det är vi vill utveckla och ådstakomma och på måndag har vi satt vårt första möte. Jag kommer självklart informera er så snart det närmar sig i datum det som händer och beskriva mer under processens gång.

Nu är klockan för mycket och det är dags för mig att ta igen gårdagsnattens sömn. Jag vill återigen tacka för all feedback. Ni tackar mig för det jag skriver och jag tackar er för att ni får mig att vilja skriva. Och aldrig sluta. Utan varandra hade det inte fungerat. Tack för att ni tar er tiden och tack för att ni ger mig utrymmet och stödet. Igår var jag ledsen och förbannad på världen, för mitt hopp hade raserats ännu lite mer. Idag är jag glad åt världen, för mitt hopp har väckts tillbaka till liv och jag har fått veta att jag inte är ensam om att vilja kämpa och hjälpa. Tack för det mänskligheten. Tack.