Vi behöver inget mer hat

Femton dagar. Två döda. Det är en tragedi. Uppsalas största på väldigt, väldigt länge. Och jag är tom. Tom på hopp och framtidstro. Jag är ledsen så att det värker långt in i bröstet och jag är så arg att det kokar inom mig, så förbannad att tårar letar sig upp medans fingrarna skakande skriver. För jag hoppas att ni skäms, hela mänskligheten, jag hoppas att ni går med era huvud nedböjda och att ni förstår innebörden av vad ni nu har gjort.

Jag hoppas att ni tar en ordentlig titt på er själva, att alla ni som yttrat sig utan fakta tänker tillbaka på vad ni sa och lär sig någonting. Ingen av er var där. Ingen av er vet vad som egentligen hände. Och ingen av er kommer någonsin att få reda på det nu. Det är så jävla orättvist. Det är fruktansvärt, hjärtskärande och jag kan fortfarande inte förstå det när jag skriver det. Orden flödar ut genom mina fingrar men betydelsen sjunker ändå inte in i min kropp.

Det är förfärligt. Jag tänker aldrig försvara eller rättfärdiga det våldet. Aldrig. Jag hatar våld. Det finns ingenting bra med våld och det fick vi minst sagt lära oss här. Jag tänker aldrig försvara våldet. Men jag tänker försvara Fredrik idag. Jag tänker vara någon som står upp mot alla ni som trakasserat, pressat och hotat. Ni som sa åt honom att han inte var värd att leva, ni som uppmanade honom till att ta sitt liv och nu när han är borta fortfarande säger att han fick vad han förtjänade fastän ni inte har den blekaste om hur situationen på riktigt såg ut.

Jag läser en tråd på flashback och vill kräkas. Nyfikna jävla idioter som inte har något bättre för sig än att hetsa varandra till att läcka ut namnen på de inblandade, som tycker att det är framförallt viktigt att få reda på namn och adress till han som slog det där slaget som förändrade allt, eftersom att han uppenbarligen har psykiska störningar, grav ADHD och som på grund av sin etniska bakgrund inte kan känna någon empati just eftersom att personer från hans ursprung saknar hjärnkapacitet.

Vänta. Vilka fan är ni? Läkare? Professorer? Någon typ av etnicitetsforskare? Känner ni överhuvudtaget personerna i fråga? Har ni den minsta hint om vem någon av de var som person? Inte? Är ni bara datornördar med alldeles för mycket fritid och för lite social kompetens för att kunna föra konversationer om ni inte sitter gömda bakom en skärm? Står ni för era åsikter när ni inte kan ta skydd av era användarnamn? Jag tror att det är ni som har för lite hjärnceller, och det är ju uppenbarligen också ni som saknar empati, för det verkar som att det är ni som inte förstår att det här inte är någon dramaserie, det här är på liv och det är på död.

Jag försöker förstå vad det handlar om, hur man kan göra så, vara sådan och inser ganska snart att ni sitter ju bara där och rättfärdigar era egna liv. Ni talar om straff och jag önskar innerligt idag att man kunde spåra alla era IP-adresser och sedan åtala var och en utav er för vållande till annans död. Eller att ni kanske får smaka på alla de bra domarna som ni själva tog er friheten till att utfärda åt Fredrik. För ni är inte bara läkare, professorer och etnicitetsforskare, ni är också Sveriges rättsystem. Våra nämndemän, våra åklagare och våra domare. Genom att läcka hans adress tänker ni utföra straffet själva, hämnas och ge honom vad han förtjänar. Ni fick ingen användning av den informationen den här gången, ni gjorde tillräckligt ändå.

Ni har ingen aning om vem den här människan är. Eller var, ska jag väl skriva nu. Vad han kände. Han dödade sin barndomsvän. Smaka på orden och förstå att det var någonting han sedan skulle försöka leva med i resten av sitt liv. Han släpptes från häktet i fredags i väntan på rättegång och igår vid nio stod tågtrafiken stilla på det där vanliga stället ute vid Gamla Uppsala. Den platsen där de flesta som väljer bort livet väljer att avsluta det. Fredrik orkade inte mer än en dag i friheten, i verkligheten. Och jag förstår honom. För vem hade orkat leva vidare i den här världen?

Ja, ni märker. Jag låter mina känslor ta över. Det finns säkert inte mycket som säger att han skulle orkat leva med det samvetet han hade efter vad som hänt, men allt som människor bidragit med här, det har inte hjälpt. Det är tragiskt att leva i det här orättvisa livet, fullkomligt förfärligt. Två familjer har krossats, två fantastiska, unga liv har berövats världen. En flickas två närmaste personer har tagits ifrån henne, människors två nära vänner har lämnat den här jorden och två mammor kommer aldrig att få träffa sina söner igen. Det är förfärligt. Och det får räcka nu, vi behöver inget mer hat.

Vila i frid. Jag är så himla ledsen att det blev såhär. 

Loading Facebook Comments ...

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.